Den amerikanske författaren Jack Omer-Jackaman skrev en lång artikel om den progressiva vänsterns amoraliska antisionism. När jag läste den försökte jag begripa hur han förstår ”vänstern”. Varför förklarar han sin odödliga lojalitet till den, och om han redan i början påpekar att denna amoraliska antisionism är en sjukdom hos den ”progressiva” vänstern, betyder det då att han är en konservativ vänsterman? Kort sagt, under läsningen drogs jag tydligt till en bild av världen som skapas genom den politiska bekännelsens prisma.

På frågan om vem jag är svarar jag att jag bara är mig själv, det vill säga en icke troende, eller om du föredrar, en icke-konfessionell gäst i verkligheten (vilket automatiskt tar bort mig från någon medlemslista).

Redan i inledningen av hans text läser vi att vänsterrörelsen ”har tappat även den minsta kopplingen till grundläggande anständighet, som är grunden för all riktigt vänsterpolitik.”

Denna enda mening stannar med mig länge. Tja, hur är det nu egentligen? Vänsterrörelsen har förlorat sin koppling till anständighet, vilket är grunden för varje riktig...

Tydligen är författaren medveten om att det redan kan ha funnits en del dålig vänster som haft problem med anständigheten. Den här typen av reservationer är typiska för troende som har ett djupt behov av att behålla sin tro, trots att de är medvetna om att de går på skakig mark. Jag tror, men bara på den ”rätta” katolicismen, på den ”rätta” islam, på den ”rätta” marxismen, på ”rätt” vänsterism.

Termen ”rätt” befriar oss från behovet av att tydligt definiera föremålet för vår kärlek, och låter oss anta att vi tror på det som är anständigt, och att det som är anständigt är det jag tror på. Drömmens eviga fälla om att vara vacker, god, vis och älskad.

Jack Omer-Jackaman kan vänsterns historia och kan mycket väl om den långa historien om ”fel och avvikelser” eller, om du föredrar det, vänsterns brott. Han börjar med Kronstadtrevolten och går vidare till senare historiska händelser som fick efterföljande generationer att inse att ”partilinjens intellektuella undanflykter och moraliska snedvridningar höll på att bli både oundvikliga och ohållbara.” Författaren skriver (fast med andra ord) att han vaknade med handen i pottan när han hörde Judith Butlers krav på att förstå ”Hamas och Hizbollah som progressiva, vänsterrörelser som är en del av den globala vänstern”.

Omer-Jackaman försäkrar oss omedelbart att ”Sovjetunionens fasor inte delegitimiserade socialismen”, att han för alltid kommer att förbli vänsterman, men att han kommer att kämpa hårt mot vänsterismen hos både Judith Butler och hos hopen av likasinnade förespråkare av avkolonisering och av global rättvisa.

Vid det här laget avbröt jag läsningen för några dagar, även om jag under tiden tänkte på de meningar jag hade läst.

Varför delegitimerade inte Sovjetunionens fasor socialismen? Redan innan jag lämnade Polen 1971 skrev jag att socialismen är ett ständigt försök till industrialisering baserad på livegenskap, att socialismen är en seger för Thomas Mores utopi – de upplystas eviga välvilliga omsorg om de små, och att det är förslavning som presenteras som det högst goda.

Jag valde Sverige som tillflyktsort, delvis på grund av tron att det är en plats där socialister gav upp ambitionen att bygga socialism och begränsade sig till att civilisera kapitalismen.

Sett från Polen var denna illusion helt berättigad. En närmare granskning visade att detta bara var en del av sanningen. Den tredje (skandinaviska) vägen visade sig vara en årtiondeslång förlängning av den Nya Ekonomiska Politiken utan att ge upp idén om att begränsa individuell frihet genom långvarigt överbeskydd. Det svenska systemet utnyttjade kapitalismens produktiva effektivitet perfekt, samtidigt som det strävade efter central planering av lycka.

Västerländska socialdemokrater förstod att idén om central produktionsplanering inte bara förlorar mot den fria marknaden, utan också leder till civilisationskollaps. Adam Smith noterade att marknadens osynliga hand inte fungerar automatiskt, att en sann fri marknad kräver konstant övervakning och skydd mot orättvisa. Vänsterliberalismen tycktes kombinera acceptans av den fria marknaden och skydd av äganderätten med social solidaritet.

Det här låter som ett ideal. I praktiken visade det sig dock att den otroliga initiala framgången för denna kombination inte kunde vara för evigt. Etatism, överdriven beskattning av arbetare, uppkomsten av ett helt socialt skikt engagerat i den sekundära fördelningen av nationalinkomsten och slutligen den medvetna förstörelsen av den protestantiska arbetsmoralen och tron att ”staten ska ge”, vände gradvis tanken om ”välfärdsstaten” till socialdemokratins dödgrävare som en faktor som civiliserar kapitalismen för att återigen lämna över rodret till anhängare av en utopi (denna gång om global rättvisa).

Den amerikanske författaren kokar av indignation när han skriver om den amerikanska vänsterns reaktioner på Hamas-ligisternas barbariska invasion av Israel den 7 oktober 2023:

”...låt oss vara tydliga med vad som har hänt och vad som fortfarande händer. Många på vänsterkanten har motiverat eller öppet firat något som liknar Einsatstgruppen.”

Den amerikanske författaren (med rätta, enligt mig) ser vänstern som en flock. Antisemitism är en kronisk sjukdom som ständigt angriper olika mänskliga flockar. Vänsterns antisionism är bara en strategi som mobiliserar människor att kämpa för olika andra mål. I hans text kan vi också läsa att samma vänster var beredd att offra Ukraina för att bekämpa Västvärlden och att det var samma personer som tidigare hade stött Assad när han slaktade sitt eget folk. En del individer (kättare från vänsterrörelsen) motsatte sig dessa flockreflexer.

Förespråkandet av en eller annan politisk identitet gör det svårt att se katastrofala konsekvenser av att se på världen genom ideologins prisma. Författaren lägger märke till sympatiska kättare i sin egen gruppering, men förlorar ur siktet de som säger samma sak (ofta tydligare) ur olämpliga positioner.

I sin analys av detta häpnadsväckande stöd från den amerikanska vänstern för den demokratiskt valda ryska tyrannen, beklagar journalisten att de på så sätt kan ge seger till Trump, som öppet säger att han inte bryr sig om Ukraina, men de gömmer sitt svek mot Biden bakom en trevlig ”längtan efter fred”.

Utopiska mål i kombination med djup okunskap kännetecknar allt flocktänkande. Hos vänsterorienterade är det romantiskt och kombinerat med det messianska idealet att bygga en underbar framtid på ruinerna av en dålig värld. Effekten är lätt att förutsäga – tendensen att acceptera andra destruktiva drag.

Vänstern är med andra ord humanistisk – den mördar ju i ädla måls namn. Betyder detta att humanister per definition är vänsterorienterade? Jack Omer-Jackaman ger intrycket att det är detta han vill övertyga oss om. Kristna och muslimer vill också ha monopol på humanismen.

Ett försök att katalogisera våra värderingar och tilldela dem en viss hierarki kan visa att vi står inför ett val: antingen partiidentitet eller humanism. Jag kan kalla mina värderingar för vänstervridna, men om värderingarna är viktigare för mig än att tillhöra en vänsterstam, kan det visa sig det sig att jag är en anhängare av kapitalismen och en motståndare till socialismen, den individuella friheten är viktigare för mig än att ordna andras liv, att eliminering av hunger kräver en fri marknad och användning av mänsklig uppfinningsrikedom, att en fri marknad kräver demokrati och rättssäkerhet, som sätter stopp för individuell frihet där skada på en annan person börjar.

Så varför definieras vissa värderingar som ”vänsterorienterade”? Svaret är enkelt. Det var främst vänstern som krävde kortare arbetsdag, rätten till fackföreningar vilket möjliggjorde förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare, det var främst vänstern som krävde sjukförsäkring och allmän sjukvård, det var främst vänstern som krävde allmän rösträtt och kvinnornas rättigheter. Alla dessa rättigheter kunde förverkligas tack vare demokratin och tack vare en kapitalism som möjliggjorde tillväxt av välstånd.

Vänstern är kollektivistisk, humanism är främst individualistisk. Kanske förklaras det ännu bättre av Ayaan Hirsi Ali uppvuxen i en muslimsk familj, tills nyligen en berömd ateist, nu kristen:

”Västerländskt arv har sin källa i ett särskilt samband mellan seder och lagar som har praktiserats i århundraden innan någon kallade dem ’idéer.’ Det är dock dessa principer som har gett oss de mest toleranta, fria och blomstrande samhällena i hela mänsklighetens historia.

Dessa principer inkluderar rättssäkerheten, frihetstraditionen, personligt ansvar, ett system med representativt styre, tolerans för olikheter och ett engagemang för pluralism. Var och en av dessa idéer kunde ha släckts i sin linda om det inte var för Guds nåd och för kraften i deras inflytande.

Kanske är det för att jag föddes i en del av världen där dessa regler inte fanns som jag känner en speciell kärlek till dem – och en instinkt [att kämpa för dem] när de är i fara.

Just nu är många västerländska nationer under allvarligt hot från tvillingskrafter av både marxismen och av expansionistisk politisk islam som jag känner från min ungdom.”

Försvarar Ayaan vänstervärden eller bara värderingar? Måste jag höja på ögonbrynen när jag läser meningen om ”Guds nåd”, som verkar vara ett nästan underhållande instick när man läser vidare hennes text, där hon analyserar mekanismerna hos destabilisering av demokratiska system av tyranniets förespråkare.

Om man klassificerar henne och dussintals andra kättare från den muslimska världen som konservativ höger innebär det inte i praktiken ett svek mot ”vänsteristiska” värderingar? Traditionella feminister tvivlar inte på detta. Men om du inte har ett trängande behov av att förklara dig själv som ”vänsterist”, om du är medveten om mekanismerna bakom ständig stöld av moraliska auktoriteter och om hur man lurar människor med vackra ord som kommer från dem som vill beröva oss de friheter vi redan vunnit och som lömskt främjar sin allians med totalitärt barbari, då kan du märka att partiidentiteten är dödlig för förnuft och moral.

De nuvarande pro-Hamas-protesterna från västerlänningar påminner oss om ondskan hos folkmassan som så lätt kan övertygas om den förmodade godheten hos kriminella handlingar. Denna revolutionära upphetsning är bara det första steget mot förstörelsen av redan förverkligade ”vänsteristiska” värderingar. Jack Omer-Jackaman verkar inse detta och i de sista styckena av hans uppsats påminner han om Che, Mao, Ulrike Meinhof och varnar den ”framväxande vänstermannen” för fallgroparna och skriver: ”...från och med nu, tolerera inga uttalanden från vänster om den israelisk-palestinska konflikten som inte skulle bli trovärdiga om de hade uttalats i pickupen som bar Shani Louks kropp. Det är det bästa – eller kanske allt – du kan göra för henne just nu.”

Jag verkar hålla med, men det finns så mycket mer i detta, som får mig att ifrågasätta vänsterismen som trosbekännelse och som ett sätt att organisera moraliska bedömningar efter intersektionella partikriterier.

Översättning Henryk Rubinstein