Richard Dawkins orsakade uppståndelse bland ateister när han skrev att han är en kulturell kristen. Han förklarade detta med att hänvisa till sin hänförelse vid mötet med katedralernas vackra arkitektur, sakral musik och med högtidstraditioner. Att förkasta idén om Gud tvingar honom inte att förkasta allt.

För mig var dessa förklaringar långt ifrån tillräckliga. Jag har många gånger skrivit att ateism inte är en världsbild, utan bara en slutsats från vetenskapen att existensen av någon immateriell, allsmäktig intelligens är så osannolik att den är omöjlig att acceptera.

Ateism är dock bara en portal bortom vilken ligger många vägar. Den är vanligtvis sammanflätad med någon ideologi, tyvärr mycket ofta kriminell. I min ungdom hade jag ingenting gemensamt med ateister i röda slipsar; idag har jag ingenting gemensamt med ateister som paraderar i keffiyehs. Och inte bara med dessa.

Religion är kopplad till mänsklig evolution. Spår av mystiskt tänkande finns i artefakter från Homo sapiens tidiga existens. Ända sedan den ”nakna apan”, eller som vissa skulle säga, den ”tredje schimpansen”, började begrava och lämna diverse värdefulla föremål hos de döda, vet vi att hans sinne ställde svårare frågor än bara huruvida det fanns mat eller dödliga hot bland skuggorna.

Det finns inga mänskliga samhällen utan religion, och sekularisering innebär helt enkelt att ersätta religiösa krig med ideologiska krig, och dessa ideologiska krig bär fortfarande alla kännetecken som sina religiösa föregångare.

Religionens historia och utveckling är en grundpelare i vår kunskap om konstruktionen av social ordning och moralkoder. När jag kallar mig humanist sällar jag mig till hundratals författare som var troende, ofta kättare i sin egen religion, som förkastades av präster och som påverkade efterföljande generationers världsbild. Både språket, som bevarar lagar och sociala normer, och de moralkoder som är förankrade i lagstadgad rätt, har sitt eget religiösa DNA i varje land.

Ekonomhistoriker berättar för sina studenter att det bara finns tre kulturer: spannmåls-, ris- och majskulturen, men religioner föregår jordbruket med många tiotusentals år. Djur drömmer, men bara språket tillät oss att dela drömmar, att ställa frågor om solens, månens och stjärnornas rörelser, att dela våra rädslor med varandra inte bara genom kroppsspråk. Ja, i begynnelsen var Ordet. Och endast språket tillät oss att dela drömmar och att i våra drömmar återberätta våra möten med de döda.

Allt detta betyder att jag är kulturell judisk-kristen. Pionjären inom brittisk konservatism, Edmund Burke, strävade efter en politik som bevarade det bästa av traditionen men inte tvekade att avvisa det som var dåligt. Kanske borde vi idag kalla detta evolutionär traditionalism, motsatsen till revolutionism, som syftar till att bygga en ny värld på ruinerna av det gamla.

”Judisk-kristen” är en märklig term. Det är svårt att bestämma sig om kristendomen är en gren av judendomen, dess reformerade fortsättning eller kanske plagiat. Plagiatsvaret skulle delvis kunna förklara det häpnadsväckande hatet som kristna kyrkor har mot judendomen och dess anhängare. Tjuvar känner sällan varma känslor för dem de rånar, och de gillar också att tjäna pengar på sina offer. Det är dock omöjligt att förneka att som vi ibland beskriver detta – att vår europeiska civilisation är judisk-kristen.

Richard Dawkins har rätt i att om vi med våld separerade oss från hela den religiösa traditionen skulle vi upphöra att förstå litteraturen, våra förfäders tankesätt, och vi skulle stympa vårt språk.

Det finns mycket mer än så: revolutionär ateism leder till identitetsförstörelse, hindrar kommunikation, skapar en plattform för ny religiös disharmoni och förstör kultur. Hur vi än ser på det har utvecklingen av moral och rättssystem kopplats till utvecklingen av övertygelser, som har varit ovilliga att förändras i takt med vetenskapliga framsteg. Ateism har ingen katekes, och som alltid lånar den från gamla källor, ibland till det bättre, ibland till det sämre.

Detta är inget nytt. Religioner har också flätats samman, och vi tappar ofta greppet, vet inte längre varifrån vi kommer eller åt vilket håll vi strävar. När man frågar var principen ”tand för tand, öga för öga” kommer ifrån, kommer de flesta kristna att säga att den kommer från Toran eller Talmud. Att den kommer från Hammurabis lagbok, att den inte symboliserar hämnd utan principen om balans, så att hämnden inte överstiger skadans omfattning, är känt och förstått av få.

David S. Landes (far till Richard Landes), en framstående amerikansk historiker och ekonom, undrade varför jordbruket började i den bördiga halvmånen och inte i Amerika eller någon annanstans. Avgörande för detta var närvaron av växter och djur som var lättast att domesticera.

Konsekvenserna av jordbrukets ursprung där var många. Jordbruket möjliggjorde skapandet av matöverskott och arbetsdelning, gjorde slaveri lönsamt och ledde till klasskiktning, en uppdelning mellan präster och beväpnade försvarare, och mellan bönder och hantverkare. Detta möjliggjorde i sin tur bildandet av sociala organismer större än klaner av nomader som sökte mat.

Allt detta skapade en ny ram för fantasi och för nya övertygelser.

Vi kanske tycker att detta är komiskt, men redan enligt Bibeln grundades städer av Adams och Evas söner. Jag minns en livfullt skriven satirisk skildring av hur sumererna vrålade av skratt när de såg hur den judiske Guden skapade världen. Vår rationalitet är begränsad, den är begränsad av tid och födelseort, såväl som flera andra faktorer. Jordbrukets tillkomst ledde till att nomadiska klaner bildade stater, och senare till försök att förena en mängd stamgudar till en enda, allsmäktig gudom.

Vägen till att upptäcka arternas evolutionära ursprung, framväxten av genetik, neurologi och andra vetenskapsområden ledde till bättre förståelse av fenomen som tidigare, på ett helt förståeligt sätt, hade drivit människor att tro på övernaturliga fenomen. Denna väg måste ha varit lång, och upptäckter som rubbade de strukturer av tidigare tänkande som hela den sociala ordningen baserades på måste ha orsakat oro.

Idag har vi återigen mött en våg av irrationalitet som drivs av frustrationer som härrör från urholkningen av vår identitet. Nationell och religiös identitet har utsatts för hård kritik och för (ofta övernitiskt) avvisande eller för desperat försvar.

Om det inte vore tragiskt i sina konsekvenser, skulle det vara ganska roande att se att reaktionen på identitetsstörningar återigen är rabiat antisemitism.

I sökandet efter en kompromiss mellan förändring och kontinuitet blir många rasande, på gränsen till paranoida. Vissa, som fanatiska muslimer, är redo att begå mord av rädsla för ateism och förfall. (Religiös fanatism driver här mot absurd konservatism). Andra faller in i en revolutionär frenesi, som ofta har liknande effekter och leder till ytliga men kategoriska ställningstaganden som banar väg för hat mot dem som tänker annorlunda.

Vi kan inte ändra på detta, vi kan bara försöka utöka måttfullhetens område, men framför allt bygga vår egen medvetenhet om att vi är en liten länk i generationskedjan, och genom att agera impulsivt kan vi skada dem som kommer efter oss.

Ja, jag är en icke-troende, en kulturell judisk-kristen, en arvtagare både till det förflutnas mörka sidor och till kättarna som ihärdigt försökte skapa sprickor i de ”oföränderliga lärorna”. De förkastades såsom Copernicus och Galileo, såsom Darwin och så många andra. I slutändan möjliggjorde de fortsättning.

Den egyptiske filosofen Murad Wahba blir arg när man använder Huntingtons term ”civilisationernas kamp” och menar att det bara finns en enda civilisation, att den är motsatsen till barbari, och att bevarandet av dess kontinuitet är en kamp som kan ge livet mening. (Han ägnade själv sina bästa år åt att forska om Averroës liv och verk, som räddade Aristoteles arv från kristet barbari).

Och hur kan man vara en kulturell judisk-kristen? Det är en intressant fråga, och en som jag letar efter ett svar på.

Översättning av Henryk Rubinstein

Redigering av Jakob Sjölander