Egenheten att inte låta sina åsikter påverkas av fakta, att utgå från föreställningar som enkelt kan avslöjas som falska, kan man förmodligen stöta på hos debattörer och intellektuella med skilda åsikter. Jag hittar oftast dessa människor vänsterut i politiken, men erkänner att det kan bero på min egen utgångspunkt.

Bristen på empiri blir dock påfallande tydlig när det gäller en av vänsterns favoritmyter: drömmen om det egendomslösa samhället. Det spelar ingen roll hur många gånger man slår hål på den myten. Den dyker ständigt upp i nya skepnader.

Senast ut är Göran Greider. Han skrev på X den 11 oktober:

”Homo Sapiens inledde sin tid på jorden med ett par hundratusen år av egendomslös socialism.”

Såvitt jag vet är Greider själv långt ifrån egendomslös och tur är väl det. Det är just egendomen som gör människan till människa.

Djur har ingen egendom. På sin höjd lägger en del djur upp små förråd av mat på sina ställen. Ekorrar har till exempel en förkärlek för att gräva sönder mina rabatter och gömma mat i dem. Om det ändå hade varit nötter så hade det varit vackert på något sätt, men lika ofta är det chips och ostbågar de gräver ner, vilket förvisso visar att människan är en del av det kretslopp i vilket också ekorrarna ingår, men snyggt ser det inte ut.

Men människan har egendom och mer vill vi ha. Visst kan jakten på egendom övergå i girighet och bli ett människans gissel, men total egendomslöshet är inte ett alternativ, utan som så ofta är en avvägd måttlighet en bättre väg att gå.

Men i århundraden har människor likt Greider drömt om det egendomslösa samhället och inbillat sig att det skulle vara en paradisisk tillvaro. Greider har väl läst om den egendomslösa socialismen hos Marx och Engels, men det är ganska lätt att konstatera att dessa båda herrar fantiserade utan tillstymmelse till empiriska bevis när de föreställde sig en egendomslös forntid.

Själva idén hade de förmodligen från Jean Jacques Rousseau, som slog igenom som intellektuell kändis i Frankrike 1755 med skriften ”Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes”, på svenska ”Om ojämlikheten mellan människorna”.

Rousseau slår fast:

”Den förste som, efter att hava inhägnat en jordbit, fann på att säga: ’denna tillhör mig’, och som fann människor tillräckligt enfaldiga att sätta tro därtill, var det borgerliga samhällets verklige grundläggare. Vilka brott, vilka krig, vilka mord, hur mycket elände och fasa skulle icke den hava förskonat mänskligheten ifrån, som vågat rycka upp pålarna eller fylla igen dikena, och som ropat till sina lika: ’Akten er för att lyssna till denne bedragare; I ären förlorade, om I glömmen att gröda tillhör alla, och att jorden icke tillhör någon”.

Rousseau älskade att formulera sådana där träffsäkra men vid närmare eftertanke omöjliga påståenden. Och om man läser det han skriver både före och efter detta ofta citerade stycke ser man att han själv inte alls var så naiv som många av hans eftersägare varit, som bara verkar ha läst slagorden och struntat i sammanhangen.

Apor har ingen egendom. Men krig har de. De kan utkämpa fruktansvärda och blodiga strider mellan olika grupper, där de bokstavligen sliter varandra i stycken. Krig finns alltså också i egendomslösa samhällen. Fred däremot uppstår när människor samarbetar, exempelvis genom att tillsammans bruka mark.

Det säger sig självt att ingen kommer att röja jordbruksmark ur ödemarken, plöja den, harva och så om man sedan inte har äganderätt till skörden. Om inte äganderätt finns saknas initiativet att skaffa mat.

Många tänker sig då egendomsgemenskap som ett bättre alternativ än privat ägande. Men en sådan gemenskap kan å ena sidan vara en trygghet, men å andra sidan vara förtryckande. De som drömmer om sådana gemenskaper tycks inte vara medvetna om att de redan finns i massor. Stora delar av jordens befolkning lever i den sortens egendomsgemenskap, men för att gemenskapen ska kunna leva vidare krävs att föräldrarna kontrollerar vilka barnen gifter sig med, att barnen å andra sidan alltid har rätt att ärva föräldrarna, med andra ord att man inte har frihet att själv bestämma hur man ska förvalta sin egendom. Byar där alla tillhör samma familj eller klan är en trygg, men ofri egendomsgemenskap, samtidigt som inskränkningen av äganderätten effektivt förhindrar jordbrukets modernisering.

Äganderätt är alltså frihet och den kanske viktigaste sporren för all utveckling. Det innebär givetvis inte att det inte kan ligga något i all kritik som intellektuella av Greiders typ framfört under hundratals år. Lösningen är dock inte egendomslöshet.

Som sagt, egendom gör oss till människor. I ett samtal jag nyligen hade med Bulletins eminente ledarskribent Klas Hjort kom han med en iakttagelse som jag tycker är helt genial. Vissa djur kan använda enkla redskap, som exempelvis att använda löv som ett slags skedar eller använda en pinne för att gräva med. Man tänker sig att djuren inte har intellektuell kapacitet att ta steget vidare, att tillverka mera avancerade redskap. Men en del djur har hjärnor tillräckligt utvecklade för att de ska kunna lära sig det.

Klas har en annan förklaring till varför djur inte verkar ta steget till mer användande av redskap. De saknar helt enkelt den fysiska förmågan att bära med sig redskapen. Den som inte kan använda samma redskap i morgon och i övermorgon lägger inte ner tillräckligt med tid på att utveckla dem. Det är alltså den rent fysiska oförmågan att kunna äga något som gör att djur inte vidare utvecklar redskap.

Med andra ord. Egendom gör oss till människor. Egendom gör oss mänskliga.