Donald Trump har kommit till Europa och tar emot höjdarna på sin golfanläggning Turnberry i Skottland. Det originella i att USA:s president håller hov i Europa och Ursula von der Leyen kommer till honom och de beslutar om ett avtal som Trump med sedvanlig blygsamhet kallar ”den största affären som någonsin gjorts” undgår nog ingen.

Det är en urgammal metod att i stället för sakliga argument försöka sig på att förlöjliga motparten i diskussioner. Särskilt klädsamt eller snällt är det inte. Men ofta fungerar det, åtminstone för stunden.

Men ibland kan man tycka att nivån på debatten borde kunna höjas några pinnhål. Alla vet vi att Donald Trump ständigt blir påkommen med lögner, byter åsikt som andra byter skjorta och just nu trasslat in sig rejält i historien om Jeffrey Epstein.

Men det innebär inte att man kan avfärda införandet av tullar med argument som att Trump och alla andra som vill ha tullarna är idioter, som inte förstår att de där femton procenten, som blir tullen mot EU, är något som de amerikanska konsumenterna i slutändan får betala. Det förstår de givetvis. Det är just det som är själva syftet med tullarna.

Så här fungerar det: En vara produceras i EU. Låt oss säga att den kostar 100 kronor. Med femton procents tull blir det 115 kronor. Lätt som en plätt. Den amerikanske konsumenten får betala femton procent mer. Det kan en femåring räkna ut.

Men bara om man har en femårings intelligens – och det verkar vara många i andra avseenden förståndiga människor som av en eller annan orsak lägger sig på den nivån just nu – slutar tankeverksamheten där.

Det Trump eftersträvar är ju inte att den amerikanske konsumenten ska betala 115 kronor för varan från Europa. Han vill att den amerikanske konsumenten i stället köper en amerikansk motsvarighet, för – låt oss säga – 112 kronor. Det är syftet med tullarna, att gynna den inhemska industrin, att se till att amerikanska pengar går till att hålla amerikanare i arbete. Att låtsas som något annat är att göra sig medvetet dum.

I den bästa av världar borde marknaden vara så fri som möjligt, men olika länder har olika förutsättningar för att producera varor. Vissa länder gör det med slavliknande arbetsförhållanden och löner. Andra gör det med bättre villkor för de anställda.

Somliga länder har ett kargt klimat, där jordbruket inte gör lika stor avkastning som länder med en mildare klimat. Men politikerna i landet med det kargare klimatet kan vilja skydda ett inhemskt jordbruk av många skäl och inför därför tullar på jordbruksprodukter från landet med det mildare klimatet.

På samma sätt kan ett land med bra arbetsförhållanden och höga löner för de anställda vilja skydda sin inhemska marknad från att översvämmas med billiga produkter. Om det är rätt eller fel beror på vilken utgångspunkt man har och vad man vill eftersträva.

Under efterkrigstiden har världen i många avseenden varit för öppna gränser, både för varor, tjänster och människor. Mycket i det har varit bra. Annat har inte varit det. Att låtsas att det enbart var av godo att så mycket industri avvecklades och försvann från Europa och USA till billigare länder är att ljuga för sig själv.

Vid tiden omkring förra sekelskiftet var det många svenska tidningar som i sin politiska programförklaring skrev ”Garanteradt tullvänlig!”

Detta är inte ett inlägg för att tullar skulle vara att föredra, men däremot för att sanningen är att föredra framför lögnen. Det är klädsamt om debattörer försöker hålla sig på en högre nivå också när det handlar om Donald Trump.