Krister Thelins utredning om tiggeri och eventuellt förbud mot det är delvis skrämmande läsning, en rapport om svensk velighet, hur uppenbara problem ignorerades i ett årtionde trots att problemen var väl kända.
2004 införde EU rörlighetsdirektivet, som stadgade rätten för medborgare inom EU att fritt resa vart som helst inom EU utan att begära tillstånd, med rätten att uppehålla sig i annat land i upp till tre månader.
Redan innan Bulgarien och Rumänien blev EU-medlemmar 2007 förutspåddes att detta skulle bli ett problem om ett stort antal människor, främst romer, från dessa länder skulle söka sig över gränserna i syfte att tigga.
För att låna ett uttryck från Sveriges tidigare statsminister såg man det komma. Men man gjorde inget åt det. I stället avskaffades 2014 plikten för EU- och EES-medborgare som vistades i Sverige att anmäla sig hos Migrationsverket.
De första åren kom inte särskilt många till Sverige. Men jag bodde i Belgien på den tiden och där märktes de öppna gränserna direkt i gatubilden. Barn i trasiga och smutsiga kläder gick med pappmuggar i händerna vid busshållplatser. Halvnakna män med svårt förvridna och utmärglade kroppar gick mellan bilarna vid rödljusen. Och lika fort som dessa människor kom, lika snabbt försvann de igen. Det var ingen större konst att se att de som organiserade detta tiggeri insåg att de satsat på fel häst.
Alla människor med normalt medlidande rörs över synen av barn och funktionsnedsatta som tigger. Men lika mycket som man rördes upprördes man, eftersom det var så uppenbart att både barnen och de med förvridna armar och ben tvingades till tiggeriet.
Det barbari som låg bakom att männen hade förvridna kroppar, att de fått sina lemmar brutna i barndomen för att kunna visa upp sig och på så sätt tjäna pengar, motverkade sitt syfte. Det kanske gick hem på andra håll, men i Väst fungerade det inte.
Brittiska BBC gjorde ett reportage där de spårade en tiggande tioårig pojke i London till den by i Rumänien han kom från och där de ställde klanhövdingen till svars för hur han kunde tillåta eller snarare tvinga pojken att tigga för sig. Hövdingen svarade genom att skälla ut och hota BBC:s team, vilket inte fick hans aktier att stiga på medlidandets marknad. Det gjorde inte heller filmsekvenserna av de överdådiga palats som byggdes i den tidigare så fattiga byn.
I stället för barn och funktionsnedsatta kom kvinnorna, de som snart hade lärt sig att säga ”hej, hej” och som placerades ut varje morgon och hämtades hem varje kväll av män som organiserade det hela.
Men det fick man inte lov att säga. Mycket av det Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg skrivit genom årens lopp har inte åldrats vackert, vilket bland mycket annat gäller ledaren från 2015 med rubriken ”Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan”.
Aftonbladet 20 maj 2015
Det var givetvis just detta de som organiserade tiggeriet ville få oss att tro. Med barnen blev det för uppenbart att det var organiserat. Små barn kan inte resa runt i Europa på egen hand. Någon måste rimligen organisera. När man förstod att sådant krockade med vår inställning till individens frihet släpptes kvinnorna fram i stället.
I den utredning om tiggeri som Krister Thelin i går presenterade för justitieminister Gunnar Strömmer kan man läsa följande om det Lindberg kallade en råtta i pizzan:
”Det finns en lång tradition hos romer som levt som slavar där någon person äger tiggaren. Ofta är det mannen i familjen eller släkten som bestämmer och administrerar tiggeriet. Det är familjegrupper eller frivilliga sammanslutningar som organiserar sig och
kommer hit. Det ska helst finnas en person med kroppslig funktionsnedsättning som exempelvis är rullstolsburen eller har vanställda fötter eller är blind. Mannen i familjen eller sällskapet äger denna person. Det handlar om en form av slaveri och tiggaren blir
utplockad och ägandeförhållandet tatueras in i personen som tvingas tigga. Tiggeriet sker 09.00–21.00 mot att den person som tigger i gengäld får kost och logi som kan vara en plats i bilen, under ett träd, eller en madrass på marken. Alla i familjen eller sammanslutningen delar på maten, men den som administrerar har bättre boende.
Bland romer finns sedan lång tid uttalade maktförhållanden. Det handlar om att mannen eller ’herren’ bestämmer över tiggaren som underordnar sig och inte har tankar om frivillighet. Personen som tigger ser inte sig som otillbörligt utnyttjad utan att det är hans eller hennes roll i familjen eller släkten. Många som blivit utvalda för att tigga är personer med fysiska funktionsnedsättningar som dessutom ofta har svåra kognitiva besvär. Många är analfabeter eller har gått kort tid i skolan. Tiggaren är en i hierarkin och i denna värld finns inte datum, eller årstider utan man lever på ett annat sätt.
Numera finns det få tiggare beroende på det kontantlösa samhället. En tiggare tjänar högst 150 kr/dag vilket gör att det inte längre är lönsamt att tigga för att göra affärer. Det finns några tiggare som har etablerat sig och därför är kvar. Förr kunde man tjäna mycket
pengar och till och med bygga hus. Antalet tiggare har markant minskat vilket märks på gator och torg. Människohandel hittar alltid nya vägar men romer som tigger har inte längre anledning komma hit.”
Eftersom rörlighetsdirektivet enbart tillät EU-medborgare att vistas i landet utan tillstånd i tre månader, hade det varit enkelt att massivt göra något åt problemet. Människor sov i tält som sattes upp med klart brott mot allemansrätten. Parker och lekplatser blev offentliga toaletter. Men i stället för att beivra dessa överträdelser anpassade sig Sverige.
2015 tillsattes en särskild nationell samordnare för EU-medborgare som kom till Sverige i syfte att tigga. Att det handlade om romer från Rumänien och Bulgarien sveptes på vanligt svenskt sätt in i dimmor genom att de kallades ”utsatta EU-medborgare” och i definitionen ingick att de vistades i Sverige ”utan uppehållsrätt”, vilket på vanligt språk betydde att de var här illegalt i mer än tre månader.
Utredningens slutsats är följande logiska kullerbytta:
”Vad avser diskriminering bedöms romer alltjämt vara särskilt utsatta liksom kvinnor, barn och personer som har funktionshinder bedöms vara särskilt sårbara och riskerar att utnyttjas såväl i tiggeri som annan människohandel, något som alltså förstärker slutsatsen att det saknas tillräckliga skäl att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.”
Just det som påstås stärka slutsatsen att det inte föreligger tillräckliga skäl för att införa ett förbud mot tiggeri hade kunnat användas som argument för ett förbud. Det är ju just för att dessa kvinnor, barn och personer med funktionshinder anses vara särskilt sårbara och utnyttjas för tiggeri som ett förbud behövs. Då kan de som utnyttjar dem åtalas och straffas.
Men det finns ett annat avsnitt som komplicerar det:
”I departementsskrivelsen (2014:8) ’Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet’ beskrivs hur gruppen utsattes för diskriminering och särbehandling i sina hemländer och i samhället. Vitboken är en del av regeringens strategi för romsk inkludering.”
I Sverige finns romska familjer som bott här sedan 1800-talet, som sysslat med yrken som förtenning, korgmakeri, cirkusverksamhet och annat. De tiggde inte. Men de behandlades illa av samhället. För att gottgöra detta skulle man alltså låta romer som inte alls kom från Sverige, som hade mycket lite med de svenska romska familjerna att göra, utnyttja kvinnor, barn och funktionshindrade som ett slags gottgörelse. Så länge det är romer som utnyttjar och förtrycker andra romer accepteras det och motåtgärder ses som diskriminering.
Då, 2015, beräknades det finnas omkring 4800 så kallade utsatta EU-medborgare i Sverige. En åtgärd som fick direkt resultat var att de barn som följde med sina tiggande föräldrar till Sverige omhändertogs av de sociala myndigheterna, bland annat för skolgång. Resultatet blev att barnen fick stanna kvar i hemlandet när föräldrarna åkte till Sverige, passade av någon släkting. Om man velat göra ytterligare insatser hade man alltså kunnat göra. Men det ville man inte.
Av utredningen framgår att det händer att personer utan uppehållsrätt avvisas från Sverige. Hade man velat, hade man kunnat. I stället velade man.
Det mest häpnadsväckande med utredningen är påståendet att ”personer med rumänsk eller bulgarisk och specifikt romsk härkomst är sedan länge diskriminerade av det allmänna och i samhället”. Den statistik som påstås visa detta visar dock snarare det motsatta. Av 4090 fall av diskriminering i Sverige 2022–2024 rörde enbart 47 fall romer. Och det var romer i största allmänhet, inte i ett enda fall handlade diskrimineringen om tiggeri.
Ibland undrar man hur de som kommit fram till olika påståenden tänkt, bland annat att ett tiggeriförbud skulle vara särskilt diskriminerande mot fattiga människor. Förbudet skulle nämligen särskilt inrikta sig mot fattiga och hemlösa. Ja det får vi verkligen hoppas, att inte rika människor med vackra hem går runt och tigger.
Utredningen handlar också om mänskliga rättigheter och verkar utgå från att det är en mänsklig rättighet att uppehålla sig illegalt i Sverige och att tigga. Det står inte uttryckligen men den logiska följden blir ju att det också är en mänsklig rättighet att använda parker och lekplatser som avträde, att missbruka allemansrätten till att en längre tid tälta och att tvinga sina medmänniskor att tigga.
Miljontals romer i Europa lever i stor fattigdom och diskrimineras. Därom råder inget tvivel. Men alla romer tigger inte, alla lever inte illegalt och alla tvingar inte andra att tigga för sig. Också i länder som Rumänien och Bulgarien har många romer arbeten, antingen som anställda eller som egenanställda hantverkare. Att utgå från att alla romer inte kan annat än att tigga och att det därför är diskriminerande att göra något åt det, är kanske den allra största formen av diskriminering.
