Påståendet att det inte skulle finnas någon genuint svensk kultur brukar förknippas med ökända uttalanden av Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Ingrid Lomfors. Men faktum är att August Strindberg torgförde sådana åsikter redan på 1800-talet.

Argumenten är gamla och slitna. Typiskt svenska företeelser har kommit utifrån från första början och därmed anser man sig ha bevisat att det inte finns något som är riktigt svenskt. Till detta brukar läggas att invandring inte är något nytt. Det har alltid förekommit.

Med sådana argument kan man bevisa att inget land – utom möjligen Tasmanien före 1800-talet – har en helt inhemsk kultur och ingen invandring. Det handlar dock om den vanliga striden mot halmgubbar, eftersom ingen normalt funtad människa någonsin påstått att allt som kallas svensk kultur sedan urminnes tider enbart funnits i Sverige eller att Sverige aldrig haft invandring.

Det räcker ju med att ta namnen på några av de vanligaste svenska folkdanserna så hörs de utländska influenserna med en gång: polska, schottis, rheinländer, engelska… Men ändå är det svårt att föreställa sig något mer svenskt än polskedans till en spelmans fiol en sommarkväll.

Samma halmgubberi gäller invandringen. Den så ofta påtalade invandringen av valloner på 1600-talet bestod av mindre än 2000 personer. Människor har självfallet i alla tider både in- och utvandrat, men omfattningen var mycket blygsammare och det var en självklarhet att den som invandrade klarade sig själv och inte levde på statens bekostnad.

När dessa argument används för att försvara massinvandring och när påståendet om att det inte finns någon svensk kultur används för att trivialisera en gemensamhetskänsla blir argumenten lögnaktiga. Det hjälper inte att man kan bevisa att Lucia var ett italienskt helgon och att kaffe är en importerad dryck, eftersom det inte är detta det handlar om.

Ofta används kulturrelativism för att förstärka argumenten ytterligare. Tanken att alla kulturer är relativa, det vill säga att alla kulturer är lika mycket värda, är en idé som bygger på ett missförstånd. Inte blir missförståndet bättre när det predikas av människor som menar raka motsatsen till det kulturrelativism är.

När den tysk-amerikanske antropologen Franz Boas på 1880-talet bodde hos inuiter i norra Kanada och beundrade dem för deras överlägsna förmåga att överleva i den stränga kölden menade han att deras kultur var överlägsen hans egen i det avseendet. Men han påstod aldrig att inuitiskt rättsväsende kunde mäta sig med europeiskt eller att inuitisk konst var jämförbar med Rembrandts.

En av de viktigaste förespråkarna för kulturrelativism var Boas elev och medhjälpare Ruth Benedict, som utvecklar sina idéer om kulturrelativism i sin bok Patterns of Culture (1934, svensk översättning Kulturmönster, livsstilar och sedvänjor 1949). Där argumenterar hon för att man måste se på andra kulturer som helheter, att inte förlöjliga utvalda delar av kulturen så länge man inte förstår det sammanhang i vilket en egendomlig sedvänja finns.

Ruth Benedict

Detta är verkligen inte samma sak som att säga att alla kulturer är likvärdiga och ännu längre ifrån idén om att förneka att kulturskillnader finns. Det är det senare resonemanget som brukar sluta med antagandet att Sverige inte har någon kultur eftersom ett modernt samhälle skakat av sig sådant. Om bara invandrare får upplysning kommer de att blomma ut som svenskar, enligt denna tro. Men i själva verket handlar kulturrelativism om att bejaka att kulturella skillnader finns, inte att förneka dem.

I sin bok The Chrysanthemum and the Sword (1946, svensk översättning Blomman och svärdet 1969) går Benedict till storms mot sådant kulturförnekande som så ofta missbrukar benämningen kulturrelativism. Hon säger att om man ska utforska ett lands kultur kan man inte enbart gå på vad landets egna författare har att säga om sitt land:

Vi förväntar oss inte att bäraren av ett par glasögon känner till optikerns exakta mätning för linserna och inte heller kan vi förvänta oss av nationer att kunna analysera den egna världssynen.

Vad hon säger här är alltså exakt raka motsatsen till det som senare tiders intersektionella, postkoloniala forskare hävdar, nämligen att man måste ha personlig erfarenhet av en viss identitet för att ha rätt att uttala sig. Det är tvärt om. Det är andra förunnat att kunna se ens kulturmönster. De är osynliga för dem som lever mitt i kulturen.

Och hon hävdar att man måste ha ett visst hårt sinnelag för detta:

Det kräver ett hårt sinnelag som välvilliga människor ibland har fördömt. Dessa förespråkare av En Värld har ställt sitt hopp till att övertyga människor i alla jordens hörn om att alla skillnader mellan öst och väst, svarta och vita, kristna och muslimer är ytliga och att mänskligheten egentligen är likasinnad.

Denna åsikt kallas ibland mänsklighetens broderskap. Jag vet inte varför tron på ett mänsklighetens broderskap måste innebära att man inte kan säga att japanerna har sin version av hur man lever livet, medan amerikanare har sin.

Det verkar ibland som om de ömsinta inte klarar av att bygga en lära om god vilja med något annat än en värld med människor där alla är en kopia från samma negativ. Men att kräva en sådan likformighet som en förutsättning för att respektera andra nationer är lika neurotiskt som att kräva det av sin fru eller sina barn.

De hårdsinnade är nöjda med att skillnader finns. De respekterar skillnader. Deras mål är en värld som är säkerställd för skillnader, där USA kan vara hur amerikanska som helst utan att hota världsfreden och Frankrike kan vara franskt och Japan vara japanskt med samma förutsättningar. (Min översättning från engelska, jag har inte haft tillgång till de svenska översättningarna)

Det är fascinerande att läsa Benedict, eftersom hon av sin samtid sågs som i det närmaste opassande radikal och numera hyllas som en tidig kämpe för feminism, homosexuellas rättigheter och antirasism. Hon var verkligen allt det där, men hon levde i en tid då feminism betydde förbättrade rättigheter för kvinnor, homosexuellas rättigheter handlade om just den rätt homosexuella hade att kräva likabehandling av samhället och antirasism betydde kamp mot att människor dömde sina medmänniskor utifrån yttre utseende.

Hur hade hon reagerat på vår tid, då allt detta innebär att vita heterosexuella män uppfattas som något fult som ska bekämpas, vars åsikter inte är någonting värda, eftersom de uttalas av vita heterosexuella män? Det kan vi inte veta.

Men det är intressant att hon talar om ömsinta och hårdsinnade – tender-minded och tough-minded. Hon förespråkar ju själv uppenbart den hårdsinnade vägen och även om hon politiskt stod mycket långt från konservatism är det konservativa värderingar hon förespråkar här. Man kan lätt uppfatta hennes ståndpunkt som mångkulturalism, men mångkulturalismen är ju läran om att människor från olika kulturer skulle må bra av att blandas, att vårt samhälle behöver import av människor från andra kulturer för att berikas. Något sådant förespråkar hon inte alls. Det hon säger bygger inte på något radikalt projekt från ovan om hur man blandar människor, utan handlar om respekt för kulturer som vuxit fram underifrån, där man tar hänsyn till idéer och sedvänjor, även sådana som man inte förstår eller rent av uppfattar som konstiga, eftersom man värdesätter helheten som fungerar.

Radikala vill i stället bryta ner allt de inte gillar, utan att ta hänsyn till helheten som går förlorad. De vägrar inse att vare sig man vill eller inte kan man förstöra värdefulla ting som man vill behålla, om man bryter ner livsförutsättningarna för dessa ting, som kan vara beroende av det man tycker är meningslöst.

Så även om Ruth Benedict såg sig själv som radikal predikade hon faktiskt en konservatism som hennes efterföljare i dag inte begriper.