Nationalstaten har varit ett framgångsrecept och demokratiska nationalstater är världens mest välmående länder. Många vill ta del av det, men om man inte förstår hur välmåendet blev till riskerar man att förstöra det man vill bli en del av.
När Ryssland i kriget 1808-09 erövrade Finland från Sverige var det en katastrof för landet. Men det var samtidigt då fröet till det moderna Sverige lades. Det ledde fram till statskuppen i mars 1809 då Gustaf IV Adolf avsattes och hans farbror utsågs till kung Karl XIII på villkoret att han antog den nya grundlagen, vilket skedde den 6 juni samma år, en orsak till att dagens datum är Sveriges nationaldag.
I och med förlusten av Finland blev Sverige helt naturligt en nationalstat. Många länder har med blod, svett och tårar fått kämpa för att bli det Sverige blev av sig själv, ett land för svenskarna. Att det inom landets gränser fanns minoriteter som samer, finnar, resande och judar och att det också fanns svensktalande minoriteter i Finland och Baltikum har ibland framförts som argument mot nationalstatstanken, men faktum är att ingen nationalstat någonsin har varit helt homogen, där alla talat samma språk och haft samma etniska bakgrund. En nationalstat är en stat där det inte råder något tvivel om att den överväldigande majoriteten av befolkningen tillhör samma folk eller nation. I en välfungerande nationalstat förhåller sig majoritet och minoriteter till varandra så att det för minoriteter är en självklarhet att det finns en majoritetskultur som man i större eller mindre grad är en del av, men måste förhålla sig till, samtidigt som majoriteten accepterar att det finns avvikande minoriteter.
Sverige fick alltså till skänks det som många andra nationer bara uppnått genom blodiga krig och stora folkomflyttningar. Kanske är det därför så många svenskar känner en storts förlägenhet inför tanken på en svensk nation. Vi har aldrig behövt kämpa för vår nationella suveränitet, så som våra grannländer har fått göra det.
Nationalstatstanken är ständigt utsatt för attacker, oftast från människor som inte tycks förstå vad det är de angriper. Det är enbart – ja enbart, kontrollera det gärna – i nationalstater demokratier utvecklats. Det är nationalstater som gjort sina invånare till medborgare.
Det råder en viss begreppsförvirring här. Numera kallas alla människor med pass från ett visst land medborgare i det landet, men historiskt finns en viktig skillnad mellan undersåtar och medborgare. Undersåtar är alla som bor i ett land styrt av en diktator eller i varje fall en icke demokratisk regering. De är skyldiga att följa de styrandes regler och infall, men de har begränsad frihet och känner oftast liten lojalitet till de styrande.
Med medborgarskap följer också ansvar. Du har som medborgare rättigheter, men också skyldigheter. Men viktigare är att också de styrande har skyldigheter mot medborgaren och att lagen står över de styrande. Också den som styr har ett ansvar och kan ställas till svars för överträdelser.
Tack vare den naturliga lojalitet nationalstatens invånare har mot varandra, mot samhället och mot staten, har dessa länder blivit framgångsrika. Demokratiska länder med lagstyre, låg korruption och frihet är framgångsreceptet, viktigare än naturresurser.
Människor från fattiga länder, där invånarna – vad som än påstås officiellt – är undersåtar, där de makthavande står över lagen, där korruption och förtryck är utbrett, söker sig helt naturligt till de rika länderna.
Men varken de som vill flytta till de rika länderna eller de som redan bor där tycks annat än i undantagsfall förstå de bakomliggande orsakerna. De flyttande kallas ”flyktingar” vare sig de flyr eller inte. Man låtsas att dagens migration liknar förhållandena när människor flydde för sina liv under andra världskriget.
Lika förståeligt som det är att folk vill fly fattigdom och förtryck, lika oförskämt är det att jämföra sådan flykt med dem som bokstavligen talat flydde för sina liv. Men den allvarligaste tankevurpan handlar om integrationen. När man tänkt sig att människor integreras har tanken på lojalitet inte ens föresvävat dem som diskuterat frågan.
Men det är inte så svårt att förstå att den som vuxit upp i en rättsstat med medborgarskap och känt lojalitet till den staten har lättare att byta ut den lojaliteten mot en ny rättsstat med medborgarskap än den som aldrig känt en sådan lojalitet. Bytet av lojalitet sker inte över en natt och behöver inte heller ske med en gång, eftersom en människa förmår känna många lojaliteter. Man kan därför känna sig lojal med det land man vuxit upp i samtidigt som man känner lojalitet med det land där man av olika skäl hamnat.
Men den som vuxit upp som undersåte, utan något större mått av lojalitet med staten, har andra lojalitetsband. Där spelar klanen eller religionen samma roll som rättsstaten och medborgarskapet. Om man behöver hjälp vänder man sig inte till en korrumperad stat med godtycklig rättskipning, utan till släkten eller till sitt religiösa samfund. Den vanan överger man inte när man flyttar till ett annat land, utan i det främmande landet kan släkt och religion komma att spela en ännu större roll.
Självfallet talar jag här i grova drag. Det finns människor som vänder ryggen till religionen eller till släkten och blir en del av det nya land man kommit till. Men för många människor är det inte så och det finns inte heller många som försöker analysera situationen. Man kan vara en del av ett religiöst samfund också i en västerländsk nationalstat, till och med djupt troende, utan att för den sakens skull se lojaliteten till religionen som något allenarådande. Det handlar om tillvänjning. Också i vår del av världen är människor lojala med familj, släkt och vänner, men det är inte en lojalitet som överstiger landets rättskipning.
Bulletins krönikör Per Brinkemo har skrivit om klansamhällena mitt ibland oss i många år nu och långsamt börjar det gå upp för en och annan att en beskrivning av detta inte är det samma som rasism eller spridande av främlingsfientlighet, utan en nödvändig analys. Men de något tafatta försök från myndigheters sida som börjat förekomma handlar oftast om hur man bryter ner klanstrukturer för att motverka kriminalitet. Att man också måste inse att det knappast är ett lyckat recept på integration att understödja mycket konservativa moskéer med stora summor av statliga skattemedel, har inte gått upp ännu för många myndigheter. Men den dagen kommer nog då man också om det kommer att ursäkta sig med att man varit naiva.
Men jag tror att problemet måste angripas från ett annat håll. Svenska kyrkobesökare känner givetvis lojalitet till församlingen. Samma sak gäller katoliker, judar och andra religiösa grupper. Men lojaliteten står inte över alla andra lojaliteter. I Skottland bevarar man än i dag klaners dräktskick och med stolthet håller man reda på vilken klan man tillhör, men klanen är inte viktigare än att följa landets lag. Vad jag vill säga med detta är alltså att man inte behöver försöka utplåna vare sig klaner eller religiösa samfund, utan man måste skapa nya och starkare lojalitetsband. Lojalitetsband till Sverige som övertrumfar de religiösa eller klanbaserade lojalitetsbanden. När de lojalitetsbanden finns där kommer de gamla lojalitetsbanden försvagas, men de behöver inte utplånas, inte försvinna. Lojalitet i sig är inget dåligt.
Jag påstår inte att detta är lätt. Det är mycket svårt, i en del fall sannolikt omöjligt, där det bästa alternativet är att människor återvänder till sina gamla hemländer. Men att man inte ens försöker använda den enorma rikedom som finns i den svenska kulturen för att starkare integrera åtminstone de lättintegrerade invandrarna gör mig arg. I stället för att med stolthet ta tillvara vårt arv av fornminnen, traditioner, byggnadsskick, folkdräkter, litteratur, musik och vår fantastiska natur låtsas allt för många människor – särskilt bland intellektuella och inom medier – att det inte finns något som är speciellt med Sverige. Exemplen på detta är otaliga och jag ska inte dra dem här.
I stället vill jag peka på att det är lojalitet och tillit som skapar ett fungerande samhälle och en fungerande stat. I dag firar vi den svenska nationen, så som den vuxit fram ur äldre lojalitetsband till byn, häradet och landskapet. Sverige har förändrats mycket de senaste årtiondena, huvudsakligen till det sämre. Men det är i svåra situationer lojalitetsbanden blir starkare och nya skapas.
