Stiftelsen Järvaveckan har gjort en mycket intressant opinionsundersökning om ”poliser och boende i utsatta områden”. Den visar tydligt en stor skillnad mellan svenskar och invandrare när det gäller förtroende för polisen.

Undersökningen är gjord genom intervjuer med 1379 boende i det som kallas ”utsatta områden”. Trots att undersökningen visar att de med utländsk bakgrund i dessa områden, särskilt de unga, har större oro än de med svensk bakgrund i samma områden för bland annat kriminalitet, har de med utländsk bakgrund påfallande mindre lust att hjälpa polisen.

Den mest påfallande skillnaden gäller frågan om man skulle peka ut vilken väg en misstänkt brottsling försvunnit för polisen. 73 procent av svenskarna skulle det, men bara 38 procent av dem med utländsk bakgrund skulle göra samma sak.

Skillnaden är särskilt tydlig när man jämför med vilka känslor mötet med en polis inger, där skillnaderna också finns, men inte alls så stora. Det innebär att många med utländsk bakgrund som svarat att polisen inger tillit, trygghet och annat ändå inte skulle hjälpa polisen med att hitta en brottsling.

Samma sak gäller frågor som att vittna i en rättegång eller hjälpa polisen med upplysningar för att utreda ett brott, men när det gäller att peka ut vägen ställs skillnaderna på sin spets.

Vännen och tidigare Bulletin-medarbetaren Per Gudmundson har skrivit en krönika om detta, som avslutas med dessa pessimistiska, men sannolika, ord:

”I samhällen med låg tillit och svag kollektiv förmåga, som i många invandrares hemländer, är repression och drakoniska straff den enda möjliga vägen att upprätthålla ordning. Man vill ha polis, övervakning och fängelsestraff – för man vet att ordningsmakten inte får någon hjälp av invånarna. Sedan ett par decennier är Sverige på väg i den riktningen. De utsatta områdena är en föraning om hur det kan bli.”

En annan vän och tidigare Bulletin-medarbetare, Per Brinkemo, hade garanterat utvecklat detta ytterligare angående det bristande förtroendet för staten i länder där staten är svag, men där klanstrukturer är desto starkare.

Och båda har givetvis rätt. Men det går att göra ytterligare en iakttagelse.

På senare tid har flera, bland andra Aron Flam, påpekat att under Förintelsen fanns det många människor i länder som Tyskland, Polen, Ungern, Nederländerna och Frankrike som riskerade sina egna liv för att rädda judar. Men i Gaza har inte en enda människa försökt hjälpa de israeler som fortfarande är gisslan hos Hamas att bli fria. Detta trots att Israel har utlovat en belöning på fem miljoner dollar till den som ger sådana upplysningar.

Vad beror det på? Är det som George Weidenfeld säger i Douglas Murrays nyutkomna bok ”Om demokratier och dödskulter”, att ”det finns människor som är värre antisemiter än nazisterna”? Att sådana människor finns i Gaza är nog ställt bortom allt tvivel, men alla? Finns det verkligen inga andra? Det gör det med största sannolikhet. Ändå är det ingen som bryter normen och hjälper tillfångatagna människor.

Att Hamas bedriver en hård terror mot den egna befolkningen och att det är livsfarligt att inte vara lojal med dem, är förvisso sant. Men samma sak kunde man ju säga om nazismens skräckvälde. Trots det fanns det människor som hjälpte. Jag hade inte kunnat skriva denna text om det inte hade funnits norrmän som riskerade livet för att hjälpa min då trettonårige far att fly undan Förintelsen från Norge till Sverige 1942.

Vi måste alltså hitta förklaringen någon annan stans.

Kan oviljan att hjälpa polisen i Sverige och den totala bristen på hjälp med att befria gisslan i Gaza bero på samma fenomen?

Nu är det givetvis så att inte alla invånare med utländsk bakgrund i utsatta områden kommer från arabvärlden eller har muslimsk bakgrund, men att den gruppen är stor råder det knappast något tvivel om. Den egyptiske författaren Hussein Aboubakr Mansour har i flera essäer, på sin Substack och i många poddar visat hur påfallande många av idéerna inom modern islam har påverkats av europeiskt tänkande, främst tysk idealism, med filosofer som Hegel och Marx. Men när idéerna förs över till Arabvärlden omformas de. Vissa idéer faller i god jord, andra omformas.

Tyska begrepp som Volk och Kampf blir umma och jihad, men begreppet frihet, översatt till hurriyya, betyder inte frihet i europeisk bemärkelse, utan uppfyllelsen av ett kollektivt öde.

Mansour citerar Muslimska Brödraskapets grundare Hassan al-Banna som beskriver Islam som ”en religion, en civilisation, en livsstil, en ideologi, en stat [- - -] essentiell, oföränderlig och bortom historiens regler”. Allt hänger alltså samman. Det finns ingen åtskillnad mellan begreppen, utan stat och religion är samma sak som livsstil och ideologi.

Djupt förankrat i Arabvärlden finns idén om hur allt förenas. Där européer snarare skulle vilja dela upp religion, civilisation, livsstil, ideologi och stat, ser man i stället det kollektiva ödet. Al-Banna klär idén i modern förpackning, starkt påverkad av den tyska motupplysningens 1800-talsfilosofer.

Samma sak gäller människorna. De hänger samman och håller samman. Även om du inte tycker att det är bra att begå brott tjallar du inte på polisen. Även om du inte gillar idén att hålla gisslan, avslöjar du inte var den finns. Ett arabiskt talesätt illustrerar det väl: ”Jag mot min bror, min bror och jag mot våra kusiner, jag, min bror och våra kusiner mot omvärlden”.

Detta är inte det enda exemplet på hur idéer utifrån omformas i några kulturer, eller spirar i vissa kulturer. Japans och Kinas snabba industrialisering påskyndades helt klart tack vare konfucianska ideal om hårt arbete och asketisk livsstil. Kapitalismens framväxt bland tyska lutheraner, som Max Weber skrivit om, behöver inte ha börjat med Luther, utan hans idéer kan ha fallit i god jord där arbetsetiken redan fanns.

Men detta visar också hur integration inte bara handlar om att lära sig språket och få ett jobb. Enskilda individer som kommer till ett annat land anpassar sig fort, men grupper tar med sig sitt sätt att tänka och det lever vidare i det nya landet, på gott och ont.