För några veckor sedan var tioåriga Mollie ute och lekte med sin lillebror och en jämnårig kusin i Alby, ett litet samhälle nära Ånge i Västernorrland, när hon plötsligt började klaga på huvudvärk. Hemma hos sin mormor svimmade hon, vaknade till liv och bad att få en kall dusch, men i duschen svimmade hon igen.

Då hade hennes mormor redan ringt 112 efter ambulans. Hon fick beskedet att ambulansen var på väg.

Normalt hade ambulansen kommit på åtta minuter från Ånge. Men den dröjde. Under tiden stannade Mollies hjärta. Mormodern fick göra hjärt- och lungräddning på sitt barnbarn och fick instruktioner via telefon i tretton långa minuter innan ambulans kom fram efter en halvtimme.

Två ambulanser kom, som brukligt är vid hjärtproblem. Men ingen av dem kom från Ånge. Den ena kom från Stöde och den andra från Bräcke i Jämtland. Inte undra på att det tog tid. Snart anlände även ambulanshelikopter från Östersund och förde Mollie till lasarettet i Umeå. Tyvärr stod hennes liv inte att rädda.

Så småningom fick Mollies mor via ett anonymt telefonsamtal veta att orsaken till ambulansernas sena ankomst berodde på att Ånges båda ambulanser befann sig på annat håll, åtminstone den ena var i Sundsvall.

Västernorrland och Blekinge är de enda länen i Sverige där befolkningen sjunkit de senaste åren. Människorna blir allt äldre och behovet av ambulanstransporter ökar. Man försöker lösa detta genom att låta andra fordon än ambulanser klara av inte akuta sjuktransporter. Det största problemet är dock inte bristen på fordon, utan bristen på ambulansförare.

Det är inte säkert att Mollies liv hade kunnat räddas om ambulanserna kommit fram snabbare. Men Mollies dödsfall illustrerar tyvärr vad som lika väl skulle kunna hända i Stockholm, där tidvis den senaste tiden blott en enda ambulans varit i tjänst för hela City. Och i Stockholms fall beror denna kris inte på en minskande och åldrande befolkning, utan på politikernas klåfingrighet. Ett fungerande system där en stor del av ambulanserna arbetar i privat regi tvingas på grund av ideologiska preferenser insvepta i politiska mantran, som att ”ställa verksamheter under demokratisk kontroll” och att ”ta tillbaka kontrollen”, bli mindre effektiva.

En bidragande orsak till det uppkomna kaoset i Stockholmsregionen beror också på att man inte bara tog tillbaka kontrollen, utan sänkte samtidigt lönerna för ambulansförare med 5000 kronor i månaden. Nu, efter de senaste veckornas kris när privata visselblåsare påtalat bristerna, har man varit tvungen att höja lönerna med mycket mer än 5000 kronor, så den besparingen lyckades inte.

Det brukar ofta påstås att människoliv är ovärderliga och att inga kostnader får styra hur vi räddar liv. Det är självfallet en lögn. Allt handlar i slutändan om ekonomi. Att betala anständiga löner till ambulansförare innebär en kostnad som måste täckas upp genom en besparing någon annan stans. Det gäller i Stockholm likaväl som i Västernorrland. Är man villig att betala för sig finns villiga ambulansförare. Det handlar om att prioritera samhällets viktigaste funktioner.

Samma sak gäller andra av samhällets grundfunktioner, som skolan. Att den svenska skolan varit i kris i många år, är knappast ett kontroversiellt påstående. Men på senare år har den rejält kommit i kapp igen. Åtminstone så länge vi talar om elever med svensk bakgrund. Det är den stora gruppen barn med invandrarbakgrund som drar ner det sammanlagda resultatet, men när man räknar enbart barn med svensk bakgrund är de svenska skolresultaten i ämnen som matematik och naturvetenskap på en internationellt hög nivå i klass med Sydkorea, enligt forskaren Gabriel Heller Sahlgren.

Dessa siffror är givetvis viktiga för frågan om hur invandring påverkar samhället och vad dess egentliga kostnad är, men det finns också en annan fråga att ställa. Hur kommer det sig att efter så många år av nedgång har skolan kommit i kapp igen? Svaret beror ganska uppenbart på att den så kallade ”flumskolans” teorier har visat sig felaktiga. Nej, det är inte bra pedagogik att utgå från barnens egna erfarenheter och kunskap. Det är faktiskt de vuxnas förbannade skyldighet i stället att lära ut kunskap, så att barnen kan tillägna sig den.

Det råder ingen brist på representanter för flumideologin på våra pedagogiska lärosäten, så varför har det trots detta skett en förändring till det bättre i skolans värld? En trolig förklaring stavas konkurrens.

Frågan om skolor lika mycket som frågan om ambulanser handlar om privat verksamhet och myndigheters verksamhet. Det finns många absolutister i dessa frågor, som antingen är för en helt statlig verksamhet eller en helt privat. Alla former av privata initiativ är en styggelse för en del, medan all kommunal, regional eller statlig verksamhet är förkastlig enligt andra. Dessa båda sidor brukar kunna trolla fram fakta som stöder deras teser, men båda missar den viktiga ingrediens som handlar om konkurrens. Det är när verksamheter – oavsett om de är privata eller allmänna – inte utsätts för konkurrens som de har en naturlig tendens att slöa till, att bli sämre.

När privata friskolor uppvisar bättre resultat än kommunala skolor skärper de kommunala skolorna till sig, vad flumskolans förespråkare på lärarutbildningarna än säger. När debatten om friskolor handlar om vinstuttag går denna för eleverna så viktiga detalj förlorad. Att friskolorna sinns emellan också konkurrerar om att uppvisa så bra resultat för eleverna som möjligt, är viktigare än hur mycket ägarna tjänar. Därför att så länge skolorna inte har nöjda föräldrar som vill skicka barnen till skolorna, lär ägarna inte tjäna en krona.

I Storbritannien var ambulansservicen länge urdålig. För att råda bot på det startades på flera olika håll frivilligorganisationer som utbildade volontärer både i första hjälpen och ambulanstransporter. En sådan ambulans kom inom ett par minuter och gjorde livräddande insats på mig 2017. De fattade det jag inte själv förstod, att jag hade en hjärtinfarkt. Hade de inte kommit var risken för att jag då skulle ha delat tioåriga Mollies öde varit stor.

Konkurrens behövs. Och något verkligen är demokratiskt är det möjligheten att välja.