Det tog inte många minuter efter massakern i Örebro innan de första självsäkra uttalandena kom i sociala medier. ”Jaha! Vad var det jag sa? Detta har jag varnat för i åratal. Ytterligare ett islamistiskt terrordåd”. Ungefär så stod det i ett snabbt spritt och snabbt borttaget inlägg.

När jag skriver detta flera dagar senare vet vi fortfarande inte varför mördaren sköt ihjäl tio personer innan han själv tog sitt liv. Polisen har sina rutiner. De vill inte ens bekräfta att mördaren är den redan utpekade Richard Andersson innan de fått resultat från DNA-prover.

Vi vet inte hur han valde sina offer. Det påstås att han valde dem med utländskt utseende och ratade dem med svenskt. Men är det sant? En av de ihjälskjutna var en kvinna från Island med väldigt nordiskt utseende. Eftersom merparten av eleverna på komvux i den delen av Örebro har utländsk bakgrund blir det väldigt svårt att motivera att han i så fall valde att skjuta henne.

Det sägs att han inte var ute efter skolans elever, utan efter socialkontorets anställda. Fanns ett socialkontor i samma lokaler? Det vägrar man att svara på. Men det går ju att ta reda på i alla fall och svaret är att ett sådant kontor inte fanns där. Andersson hade fått sitt kontantunderstöd indraget av socialen, eftersom han inte sökte några jobb. Att han ville hämnas på socialen kunde därför vara en trolig teori, om det inte vore för det faktum att där inte fanns något socialkontor.

Båda teorierna, den om att han valde dem med utländsk bakgrund och att han var ute efter socialtjänstens personal, går att argumentera mot om man vet fakta som polisen inte gått ut med. Jag har fått sådana upplysningar genom en anhörig till en av skolans anställda, som jag av en ren tillfällighet råkar känna.

Kanske har läget klarnat något när detta publiceras. En sak är tydlig redan nu, nämligen att väldigt många har bilden klar för sig, utan att veta ens det lilla jag vet. De låter massakern passa in i deras förutfattade meningar.

Ganska snart stod det klart att massakern inte var den där islamistiska terrorattacken somliga hade hoppats på. När det stod klart att mördaren hette Andersson hördes från en del personer tillhörande samma läger i stället att Andersson ”är våran hjälte”, alltså därför att man utgår från att hans mål var att skjuta ihjäl utlänningar.

Det var inte många sådana röster som sågs till, vilket för all del kan bero på att jag inte följer den sortens personer. Men genomgående kan sägas om dessa barbariska åsikter att de fördes fram av anonyma konton eller personer i den extremistiska högerperiferin.

Det är annat än vad man kan säga om vänsterns reaktion.

Där är det i stället de etablerade rösterna som hävdar att mördarens motiv var rasistiskt.

Valet av plats gör dådet politiskt eller ideologiskt oavsett mördarens motiv, enligt Karin Pettersson i Aftonbladet. Detta eftersom de flesta vittnesmålen från personer som var på platsen är från ”människor med svart hår”. Ja, att människor med utländsk bakgrund dominerar på vuxenutbildning i den delen av Örebro behöver man knappast vara atomfysiker för att räkna ut.

Men valde mördaren ”människor med svart hår” eller blev det så på grund av vilka som var där? Det vet vi som sagt kanske när detta publiceras, men när jag skriver och när Pettersson skrev, visste ingen. Det är en ren gissning.

Tobias Hubinette är också säker på sin sak. Enligt honom är gärningsmannen en typisk SD-väljare. Alexandra Pascalidou stämmer in i kören. Enligt TV4-Nyheterna går det att höra på en ljudinspelning att någon ropar ”Ni ska bort från Europa”. Vi vet inte om det är mördaren som ropar. Men den anhörige jag talat med berättar att elever samlades för att försöka filma massakern med sina mobiltelefoner och en lärare ropade åt dem att försvinna därifrån, allihopa. Att på den otydliga inspelningen avgöra om någon ropar att de ska bort allihopa eller de ska bort från Europa beror på vad man vill höra.

Men sådana betänkligheter behöver inte Pascalidou eller för den delen TV4 ha. De vet! Det de tycker sig höra stämmer med deras förutfattade meningar.

Pascalidou frågar sig också varför mördaren beskrivs som en ensam galning och massakern inte beskrivs som terrorism. Samma fråga ställer sig flera andra på vänsterkanten. Tja, kan det vara därför att mördaren ganska uppenbart var en väldigt ensam person? Kan det bero på att terrorism är handlingar utförda av en organiserad grupp, där syftet inte enbart är terror – att skolmördaren i allra högsta grad terroriserade människor kan vi ju enas om – utan framför allt att uppnå ett politiskt mål? Den sortens enkla förklaringar är man dock inte intresserad av.

Man vill ha en terrorist.

Man vill ha en rasist.

Man vill ha en svensk Breivik.

Då kan man nämligen påstå att alla vi som kritiserat den förda invandringspolitiken är medskyldiga. Richard Andersson utförde det vi alla verkat för. Det är en förklaringsmodell som passar denna sorts debattörer som hand i handske.

Där finns det inte plats för några nyanseringar. Är du emot invandringspolitiken är du nämligen, enligt detta sätt att se på saken (tänka vore fel ord i sammanhanget) emot invandrare. Och är du emot invandrare, då är du RASIST!

Givetvis finns det personer som den beskrivningen stämmer in på. De som kallar Richard Andersson för ”våran hjälte” tillhör den kategorin. Men att kritisera en huvudlös politik, därför att man – till skillnad från många i styrande ställning – ser att det finns en gräns för hur många människor ett land klarar av att absorbera utan att det uppstår sociala slitningar, utanförskap och med det ökad kriminalitet, är att vara kritisk mot den politiken och inget annat.

Det är inte att vara kritisk mot enskilda invandrare. Och det är definitivt inte rasism, en lära som tror att man kan se människors moral och intelligens i arvsmassan. Det handlar till mycket stor del om att ha det sunda förnuft som så många verkar ha tappat någonstans.

Karin Pettersson slutar sina rader i Aftonbladet med att tala om att den som vill samla landet måste ta rädslan på allvar. Hon gör det efter att ha pekat ut den invandrade delen av befolkningen som mer rädd än andra. Jag delar fullständigt hennes syn om behovet av nationell samling i en stund som denna.

Men jag tror inte att en sådan samling åstadkoms genom att ställa grupper mot varandra.
Och jag minns en tid då det var vänsterns standardformulering att man inte ska göra det.