Gårdagens demonstration i London under parollen ”Unite the Kingdom” samlade enligt polisens uppskattning mellan 110 000 och 150 000 deltagare och 5000 motdemonstranter.

I den mån detta alls har uppmärksammats i svenska medier har manifestationen kallats ”högerextrem” och förvirrade journalister som uppenbarligen inte vet vad de talar om har förknippat arrangören Tommy Robinson med den avsomnade organisationen English Defence League, som om han fortfarande ledde denna avsomnade organisation, som han startade men sedan tog avstånd från.

Ingen verkar ha sett de långa intervjuer med Robinson som finns tillgängliga på Youtube, där han samtalar med folk som Konstantin Kisin och Jordan Peterson. Ingen verkar ha sett hans tal inför Oxford Union.

I stället riktas all uppmärksamhet mot att våld förekom. 25 polismän blev misshandlade och när detta skrivs har 26 personer anhållits. Ungefär 1600 poliser hade fullt upp med att skilja demonstranter och motdemonstranter åt. Att våldsverkare agerade under demonstrationen är givetvis en nyhet som ska rapporteras och det är givetvis helt förkastligt att det ägde rum. Men det hade sett snyggare ut om man också rapporterat att arrangören Tommy Robinson tydligt uppmanade till en fredlig demonstration och tog avstånd från våldet.

Men Tommy Robinsons uppmaningar till fredlighet och ickevåld kan uppfattas som inte så allvarligt menade. Det beror på hans historia. Robinson heter egentligen Stephen Christopher Yaxley-Lennon. Han föddes i Luton, en stad strax norr om London, som är påtagligt invandrartät. Hans bakgrund som fotbollshuligan, hans tydliga arbetarklassframtoning, hans fängelsedomar, hans ungdomsliga flirt med fascistiska rörelser, hans spelberoende och hans mångmiljonskulder, gör det lätt att kritisera honom och avfärda honom som en skum figur.

Problemet är bara att om man gör det kommer man inte alls att förstå hur en sådan skummis kan samla en sådan jättemanifestation, med influgna talare som exempelvis Steve Bannon och med Elon Musk deltagande via storbildsskärm.

Samma sak sker om man bara kallar manifestationen ”högerextrem” eller som motdemonstranterna kallade den, fascistisk och rasistisk. Gör man det blir det väldigt svårt att förstå varför partiet som Robinson tillhör, Advance UK, leds av en pakistanskfödd muslim, Ben Habib. På samma sätt måste man aktivt bortse från att Robinson har brett stöd bland många invandrargrupper och minoriteter i Storbritannien och att han själv gärna talar om hur han växte upp med olika invandrargrupper i bästa samförstånd i Luton.

Robinson har i stället riktat in sig på att försöka belysa hur brittisk polis och politiker aktivt förtigit groomingskandalerna mot brittiska flickor, där förövarna nästan alltid är framför allt pakistanska invandrare. Han startade en gång English Defence League med det uttalade syftet att förhindra att muslimska hatpredikanter övertalade brittiska muslimska ungdomar att ansluta sig till ISIS.

Talande är de ord Robinson sa när han officiellt lämnade EDL, organisationen han själv startat: ”Jag erkänner farorna med högerextremism och att det ständigt finns ett behov av att bekämpa islamistisk ideologi – inte med våld, utan med bättre demokratiska idéer.”

Att Robinson samlat så många demonstranter beror inte på att fascismen är på frammarsch eller att britterna blir alltmer rasistiska. Det handlar om en vrede över politiken, inte minst Labourregeringens oförmåga att komma till rätta med den illegala invandringen.

Faran med att sätta etiketter som högerextrem, rasist och så vidare på personer som inte är vare sig det ena eller det andra är att man inte förstår sin samtid. Om journalister, vars yrke det är att förklara samtiden, själva inte förstår den, leder det till falska nyheter. I många europeiska länder kokar det just nu och många pratar om risken för inbördeskrig.

Det kokar på grund av ett brett folkligt missnöje. Vill man förhindra att missnöjet urladdar i form av våld och eventuellt inbördeskrig bör man börja med att lyssna på opinionen, vad folk faktiskt vill och kanske ännu viktigare vad de inte vill. Gör man det kommer man att finna att de flesta varken är intresserade av extremism eller rasism.

Men som med alla folkliga missnöjesyttringar blandas de rimliga kraven med överdrifter och våld. Det krävs skickliga ledare för att undvika sådant. Och dessvärre är nog inte Tommy Robinson rätt man att klara av det. Hans styrka ligger mer i att väcka opinion och skapa uppmärksamhet än att konstruktivt utnyttja den folkliga kraften till att göra något positivt av missnöjet.

Men, vem vet? Han kanske har vänner som kan ledarskapet bättre. Och han kanske visar talanger han tidigare inte visat. Vi kan i varje fall inte klaga på att vi lever i tråkiga tider.