Att kalla judar för nazister kan verka vara lika ologiskt som att kalla eld för vatten. Kombinationen är omöjlig. Men ändå blir det allt vanligare att just den anklagelsen görs. Också det ologiska har sin egen logik.
Under Israels pågående krig mot Hamas har en gammal klassisk anklagelse dammats av, där begrepp som folkmord och koncentrationsläger medvetet används som ett sätt att sammankoppla det Israel gör med det nazisterna gjorde mot judarna under Förintelsen. De båda hängda dockorna i randiga kläder i Umeå är ett svenskt exempel.
Många har svårt att förlåta judarna att sex miljoner av dem mördades. Det har väl delvis att göra med att nazisternas skuld under efterkrigstiden smetats ut över hela Västvärlden, så att vi alla ska känna denna skuld och agera på ett sätt som får skulden att sonas.
Den svenska kampanjen för att också i Sverige sätta upp så kallade ”snubbelstenar” till minne av människor som mördades i Förintelsen, är ett exempel på detta. Trots att inte en enda jude deporterades och mördades från Sverige ska vi känna skulden. Snubbelstenar har satts utanför platser där judar som sökte asyl och nekades bodde under deras tid i Sverige. Syftet är alldeles uppenbart att svenskar genom att känna skuld ska acceptera större invandring. Judar är så praktiska att ta till för att genomföra ens egen politik.
För att befria sig från den där skulden är det givetvis väldigt skönt att kunna påstå att offren beter sig som förövarna. Det gjorde Olof Palme redan under Israels krig mot Libanon 1982. Men när Israel kallas nazistiskt och judar kallas nazister finns det också en annan drivkraft. Israel och judar har blivit det som man definierar som nazism. Att det är en väldigt grund och falsk bild av nazismen är en annan sak.
Den amerikanske filosofen Allan Bloom beskriver i sin bok ”The closing of the American mind” (1987) hur de ungdomar han mötte som studenter på universitet blivit allt mindre öppna för nya idéer. Deras sinnen hade stängts och han menar att den stängningen paradoxalt nog berodde på att samhället blivit allt mera öppet.
Den enda grundläggande idén alla verkade ha var att alla människor är lika och ska vara jämlika. Fördomar om andra var människans värsta synd. Men, menade Bloom, fördomar är visioner om hur världen ser ut. En människas sinne måste vara att söka sanningen och därför att ifrågasätta fördomarna. Men om man från början inte har några fördomar alls är hjärnan tom.
Bloom söker förklaringen till nutidens problem långt tillbaka i historien, bland idéer som han behandlar med stor sympati, som Rousseau och hans påverkan på 1800-talets framför allt tyska romantiska idéer. Det moderna problemet beror inte på att idéerna i sig är dåliga, utan att vår tids sätt att handskas med idéerna förvandlat dem till deras egen motsats.
En liknande beskrivning av vår tids problem gör teologen R R Reno i sin bok ”Return of the Strong Gods” (2019). Efter andra världskriget försökte en mängd tänkare analysera vad som gått galet, hur krigets katastrof kunde förhindras i framtiden och hur en bättre värld kunde byggas på ruinerna av den gamla. Författare som Karl Popper, med ”Det öppna samhället och dess fiender” (1945) och Friedrich Hayek, med ”Vägen till träldom” (1944) argumenterade för en fri värld, fri handel, öppna gränser, men också frihet från dogmer.
Popper kritiserar starkt Platon och alla som hävdade absoluta sanningar. Dessa var totalitarismens vägröjare, enligt Popper. Det där som blivit så känt, om toleransparadoxen, att man inte kan vara tolerant mot de intoleranta, står faktiskt bara i en fotnot i boken, om än i en fotnot lika lång som en vanlig essä.
Det var inte så att Popper, Hayek och andra satte sig ner kring ett bord och planerade hur vår tid skulle se ut. Så fungerar världen bara i konspirationsteorier. De var starka röster i något som snabbt blev en allmän konsensus, säger Reno. Absoluta sanningar var en styggelse, det öppna samhället innebar öppna gränser och ett öppet sinne, där det inte skulle finnas skillnader mellan olika människor, där rasism och andra fördomar sågs som lika förkastliga som gränser, handelshinder och en stark stat. För att nu inte tala om nationalism, det värsta av allt.
Det öppna samhället kom att ses som motsatsen till nazism. Då måste ju ett samhälle med starka gränser, med nationalism, ett samhälle byggt på fasta sanningar och där man menar att det finns skillnader mellan människor, ses som nazistiskt.
Om Israel inte hade haft starka gränser och en stark nationalistisk vilja till försvar, hade det inte överlevt veckan ut. Ett utsatt land har inte heller råd med den värderelativism som kommit att känneteckna efterkrigstidens Väst. På samma sätt tvingas Israel att göra skillnad på folk, nämligen på vän och fiende.
Därmed uppfyller Israel alla kraven på att betraktas som nazistiskt. Att landet inte är det, att det är en demokrati med medborgerliga rättigheter för alla, oavsett etnicitet, är en annan sak. Detta visar på den oerhört grunda förståelse av vad nazismen var och är, som kännetecknar vår samtid.
Man tror att nazism är det samma som att sätta gränser och att göra skillnad på folk, att antinazism är det samma som gränslöshet. Detta gäller på alla plan. Det handlar inte bara om gränser mellan länder. När man möter någon som förnekar att det finns skillnad mellan könen, som påstår att män kan bli gravida och att kvinnor har penis, kan man slå vad om att samma människa vill ha öppna gränser mellan länder och har en mycket negativ syn på Israel.
Sett ur det perspektivet är”Queers for Palestine” inte så konstigt. Och det är ju alldeles ofarligt att vara queer för Palestina – utom i Palestina.
