Det finns något djupt omoraliskt över människor som officiellt säger sig kämpa för de svagaste, men som i stället överger dem. Tyvärr ser vi gång på gång exempel på hur människor som har som yrke att värna om de svagaste, som polis och sociala myndigheter, vänder bort blicken när människor far illa. Lika illa är det givetvis när politiker med en uttalad social agenda väljer att strunta i dem som skulle behöva hjälpen som mest.
Vi har sett de värsta exemplen från Storbritannien, där småflickor i socialt utsatta områden, från svåra hemförhållanden, utsatts för systematiska övergrepp från gäng som nästan enbart består av män med pakistansk bakgrund. Samma sak ser vi också i Sverige, där de sexuella övergreppen inom åldringsvården, som nyligen uppmärksammats, förmodligen är toppen av ett isberg. Det ligger i sakens natur att människor med demens inte kan anmäla sina förövare.
I båda dessa fall har de som borde ha reagerat mot övergreppen valt att titta åt ett annat håll och tiga. I båda fallen har det varit viktigare att inte framstå som rasist, eftersom förövarna är av utländsk bakgrund. Men jag tror att det bara är en del av förklaringen. Den andra delen är inte vackrare.
Ronny Ambjörnssons klassiska studie av ”idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930” i boken ”Den skötsamme arbetaren” (1988) beskriver en fantastisk utveckling av inte bara ett samhälle, utan i ännu högre grad dess invånare. Ambjörnsson beskriver framväxten av folkrörelsernas Sverige.
I industrialismens barndom var bruksägaren, patron, som en far för sina anställda. Det var ofta en sträng far, som hade laglig rätt att ge uppstudsiga arbetare stryk, men samtidigt var det en självklarhet att sörja för att om en arbetare avled se till att hans efterlevande änka och minderåriga barn blev försörjda. Bolaget byggde en egen kyrka och egna skolor och präst och skollärare avlönades av bolaget. I den världen var det en motståndshandling att inte vara skötsam. Vilda strejker var vanligt förekommande och att supa, också på arbetstid, var ett sätt att visa sin frihet. Arbetsgivaren var i ett dokumenterat fall inte särskilt upprörd över arbetsnedläggelsen, men däremot över den ton som arbetarna hade när de framförde sina krav.
Folkrörelserna, det vill säga frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, eftersträvade ett människoideal som innebar skötsamhet. Det var givetvis något som också arbetsgivarna uppskattade, men skötsamheten var av ett annat slag än det gamla samhällets skötsamhetsideal. Den nye skötsamme arbetaren, så som idealtypen var i folkrörelserna, var inte bara nykter, utan också skötsam på andra vis, en människa som via studiecirklarna blev bildad och lärde sig att debattera, föra protokoll och räkenskaper.
Men det räckte inte med detta. Medlemmar i nykterhetslogerna kunde uteslutas även om de inte förtärt en droppe alkohol. Det räckte med att ha ”utfarit med svordomar” eller ”uppträtt på ett ovärdigt sätt”. ”Stojande” och ”ilska” fördöms. Det är uppenbart, skriver Ambjörnsson, att det inte var svordomar i sig som man såg med allvar på, utan det okontrollerade uppträdandet, bristen på självbehärskning.
Denna typ av kritik i protokollen försvinner efter ett antal år, tydligen därför att människorna lärt sig att behärska sig, att inte visa ilska eller andra kraftiga känslor. Den nya, behärskade och bildade arbetaren ersatte den äldre. Arbetaren som söp, svor och visade känslor blev ovärdig, medan den nya blev värdig.
Folkrörelserna skapade ett gott samhälle, där människor brydde sig om varandra, men omtanken hade givetvis en baksida för de som inte ville leva upp till den nya tidens stränga ideal. Den stora förändringen kom dock i den följande generationen.
De skötsamma arbetarnas barn studerade nästan alla vidare i högre studier och sökte sig sedan bättre jobb i städerna. I hög grad förblev de dock föräldrarnas ideal trogna. De röstade på Socialdemokraterna, men de skötsamma arbetarnas barn kunde knappast undgå att se ner på de inte lika skötsamma arbetarna och deras barn. Samtidigt som man hyllade arbetaren som ideal eller konstruktion började man känna förakt eller till och med avsky inför dem som fortfarande levde av industriarbete och ofta bodde i mindre bruksorter.
Men samtidigt spirade en sorts romantik kring de icke skötsamma. Trötta på föräldrarnas präktighet började en del av den yngre generationen se något befriande i avvikarna, men då skulle det vara rejäla avvikare, inte bara tråkiga bruksarbetare som inte gick till studiecirkeln. Kriminella började ses som de verkliga revolutionärerna, samhällets olycksbarn som i föreställningsvärlden alltid var i grunden goda människor som hamnat fel i tillvaron på grund av svåra hemförhållanden och brist på kärlek.
In på scenen kom så invandringen och idén om mångkultur.
Mångkulturalismen bygger på en egendomlig tankevurpa. Å ena sidan betonar man mångfalden i skilda kulturer, å andra sidan påstår man att egentligen är vi alla lika.
Mångfalden handlar bara om ytliga saker som skilda hudfärger, exotiska maträtter, eggande musik och sådant. Men under ytan, tänker man sig, är vi alla lika.
Visst är vi i mångt och mycket lika, men det är olikheterna som blir tydligare när människor av skilda bakgrunder träffas. Att skilda kulturer har olika sätt att behandla kvinnor på, olika inställning till staten som system, olika inställning till sexuell moral och olika inställning till gruppens heder, var saker som i många år helt enkelt förnekades. Den som talade om sådant fick direkt rasiststämpeln på sig.
Så vad gör då en tjänsteman i kommunal förvaltning eller en polis när denne ser tydliga exempel på att fördomar besannas och mångfalden leder till kulturkrockar? Om offret är en person som man själv lätt identifierar sig med, är det naturligt att ingripa, att göra något för att förhindra att människor blir lidande.
Men om den som drabbas tillhör en grupp man redan ser ner på? Om samtidigt förövaren tillhör en grupp med den där lite spännande avvikelsen, de som är lite råa, men på ett fascinerande sätt, som säkert beror på dåliga uppväxtförhållanden, som man kan ta bort med förståelse och kärlek?
Vi har sett svaret på de frågorna. När gamla i åldringsvården utsätts för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp och förövarna är unga invandrarkillar reagerar uppenbarligen alldeles för många som tjänstemannen på Uppsala kommun som helt sonika lade på luren när 84-åriga Elsa ringde och klagade efter att ha blivit våldtagen.
När tjejer ur arbetarklassen i England våldtogs av pakistanska gäng på ort efter ort reagerade polisen med att inte ta deras vittnesmål på allvar och i åtminstone ett par fall omhänderta den protesterande fadern i stället för förövarna.
När detta uppmärksammas internationellt reagerar Englands Labourledare Keir Starmer med att besluta att inte utreda frågorna mer. Han hävdar att personer som Elon Musk och Jordan Peterson egentligen inte bryr sig om de utsatta flickorna, utan bara vill ha egen uppmärksamhet.
Om det är sant eller inte kan diskuteras, men att Starmer själv inte bryr sig om de utsatta flickorna behöver vi inte diskutera. Det vet vi att han inte gör.
