Facebook noscript imageKorn: De självutnämnda goda
Opinion
Korn: De självutnämnda goda
Thomas Sowell, 94 år ung. Skärmdump från youtube.
Thomas Sowell, 94 år ung. Skärmdump från youtube.

I dagar som dessa, då en så stor del av den pladdrande klassen verkar ha drabbats av ett kollektivt nervsammanbrott, är det bästa man kan göra för att bevara sinnesnärvaron att läsa en av Thomas Sowells böcker om politiska visioner.

Thomas Sowells bok The Vision of the Anointed (1995) fungerar just nu som en insiktsfull guide för att förstå vår galna samtid, inte minst bokens undertitel Self-Congratulation as a Basis for Social Policy, det vill säga ungefär ”självberöm som grund för socialpolitik”. Det är just detta självberöm som gör att så många människor inom politik och media just nu har så svårt att förstå verkligheten. Självberömmet gör att man tror sig veta bäst. Det är en väldigt dålig utgångspunkt för att förstå andra.

Empiriska bevis som visar att ens ståndpunkt är sanningsenlig spelar ofta lite roll. I stället utgår man från en vision om hur världen och framför allt människan fungerar. Saker tas för givna, så man behöver inte ens bevisa att de är sanna.

Detta gäller givetvis människor med olika åsikter, men det finns en åsikt, byggd på en mängd antaganden utifrån en viss vision, som är den dominerande i samhällstoppen, som därför präglar politik, medier, rättsväsende och en stor del av befolkningen. Fakta som inte stämmer överens med dessa förutfattade meningar ses med stor misstänksamhet, eller uppfattas rent av som ett hot.

Den ledande åsikten är alltså den som råder i samhällets högre kretsar, inom eliten, om man så vill. Att ha samma åsikt som de ledande har många fördelar. Det handlar inte enbart om att smilande rätta sig i ledet och att vara en av ”dem”. De med den ”rätta” åsikten ses inte enbart som de som har rätt, utan de ses som moraliskt mera högtstående. De med motsatt åsikt ses inte bara som de som har fel, utan som syndare. Det är de heliga mot de förblindade, de högtstående mot de underlägsna.
De underlägsna måste därför upplysas så att deras medvetande höjs, så att de ”växer”. Om de gör motstånd ses det som ondska som måste ”avslöjas” så att de verkliga, låga bevekelsegrunderna kläs av.

Det kanske mest intressanta med Sowells undersökning är att detta – som jag tror att många känner igen i vår samtid – inte är ett nytt fenomen, som dykt upp under de senaste årtiondena. Sowell kan visa att redan på 1700-talet såg konflikterna likadana ut, även om givetvis de fashionabla åsikterna förändrats många gånger sedan dess.
Sowell räknar upp massor av exempel på hur debattörer från höger varit noga med att påpeka att de inte är motståndare till människorna som för fram motsatta åsikter, utan att de tvärt om är övertygade om att meningsmotståndarna drivs av ärliga och goda avsikter, medan däremot debattörer till vänster ideligen beskriver sina motståndare som elaka, ondskefulla och drivna av hat.

De heliga tror sig vara de enda som har ”förbarmande” om samhällets olycksbarn, de enda som oroar sig för miljöförstöring och de enda som är motståndare till krig och strävar mot fred. Det slår dem aldrig att meningsmotståndarna har lika mycket förbarmande, avskyr miljöförstöring lika mycket och är lika upprörda över hur miljontals oskyldiga slaktas i krig. Det är bara det att de har andra uppfattningar om vad man gör för att förhindra sådana problem.

Det finns några ofta återkommande kännetecken för den heliga intellektuella elitens sätt att driva korståg. De försäkrar att en stor fara hotar hela samhället, en fara som den stora massan av människor är omedveten om. Detta kräver omedelbar handling för att förhindra den annalkande katastrofen. Regeringen bör därför omedelbart begränsa de farliga handlingar som människor i allmänhet ägnar sig åt och i stället lyssna på de få, upplysta. Kritiker avfärdas som okunniga, ansvarslösa eller drivna av egoistiska skäl. Och avfärdandet sker med avsky mot de människor som vågar säga emot.

Så argumenterade hela det ledande samhällsskiktet omkring 1920 rörande rasbiologi och tvångssterilisering. Samtliga riksdagspartier stödde öppnandes av Statens institut för rasbiologi. Folket, hette det, stod inför en omedelbar fara för degenerering. De upplysta hade börjat använda preventionsmedel, men den oupplysta pöbeln fortsatte att föröka sig obehindrat. På sikt måste detta leda till ett överflöd av förståndshandikappade eller på andra sätt underlägsna individer. Staten måste därför rycka in. De som protesterade var reaktionära fanatiker, hävdades det.

På samma sätt låter det i dag rörande klimatet, som hotar att kollapsa när som helst, samtidigt som vanligt folk äter biff, kör bensinbilar och annat som omedelbart måste förbjudas. Hävdar du den allra minsta skepsis mot den verklighetsbeskrivningen är du klimatförnekare. Att du kanske inte alls förnekar klimatförändringar men har en kritisk uppfattning om det ständiga sammanblandandet av klimat och väder, om domedagsscenariona och om vilka åtgärder som bör vidtas, spelar ingen roll. Du är syndare!

En mängd andra samhällsfrågor i vår tid följer samma mönster. Och Sowell letar fram historiska föregångare. En sådan är den kris som man 1960 började tala om i USA, nämligen den stigande kriminaliteten. Den första frågan man bör ställa sig är då om det var sant att kriminaliteten ökade. Den säkraste statistiken är mordstatistiken, eftersom det knappast finns något mörkertal och det handlar om absoluta fakta; antingen är en människa levande eller död. Det visar sig då att antalet mord per år och invånare hade sjunkit i flera årtionden. Mellan 1934 och 1960 mer än halverades antalet mord. Inte mycket till kris alltså, men det var så det framställdes.

En mängd debattörer ansåg dock att det var en kris och identifierade den med ord som verkar förvånansvärt bekanta. Problemet var inte ”de så kallade kriminella”, utan samhället med dess ”primitiva drift att straffa”. Fängelsestraff hjälpte inte mot kriminalitet, sades det. Fängelserna borde förvandlas till sjukhus och rehabiliteringscenter. Uppfattningen blev alltmer populär och spreds i samhällets högre kretsar till president Johnson.

Straffen minskades kraftigt och färre straff utdömdes. Och resultatet lät inte vänta på sig. Från 1961 till 1974 mer än fördubblades antalet mord per invånare och år. Mellan 1960 och 1976 tredubblades risken för att utsättas för brott. Under 1960-talet tredubblades antalet dödade polismän.

Givetvis hade det funnits de som protesterade och som förutspådde just det som hände. Dessa framställdes som onda, hämndlystna eller rent av som rasister, eftersom det var välkänt att en högre andel svarta än vita var kriminella. När det var uppenbart att kritikerna hela tiden hade haft rätt, ansågs de ändå vara efterblivna och ondskefulla, medan de som haft fel och orsakat så många människors lidande fortsatte att se sig själva som både upplysta och goda.

Känns det igen?

Dan Korn

Dan Korn är  Bulletins chefredaktör. Han är författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.