Om man tror sig kämpa för godheten kan man skamlöst utnyttja medmänniskors lidande och trivialisera historiens största brott. De som borde skämmas tror själva att de kämpar för en stor sak.
Den lilla staden Sighet i Rumänien hade 2011 37 000 invånare. I dag är de förmodligen färre, eftersom befolkningen stadigt sjunkit sedan början av 1990-talet. Det är dock inget mot det befolkningstapp staden gjorde mellan 1930 och 1948, från 27 000 till 18 000, eller nästan 33 procents minskning. Orsaken är inte svår att räkna ut. Över tio tusen av invånarna 1930 var judar. 1948 fanns inte många av dem kvar. De flesta hade mördats. Mellan den 16 och den 22 maj 1944 skickades 13 000 judar från Sighets getto med godståg till Auschwitz, varifrån inte många överlevde.
En av dem som överlevde var sedermera nobelpristagaren Elie Wiesel. I flera böcker har han skildrat sin barndoms Sighet, en stad där den chassidiska formen av judendom var mycket framträdande. Wiesel lade stor vikt vid chassidiska legender, en sorts sagovärld där chassidiska rabbiner framstår som en sorts naiva tomtar. Men när man går till källorna och läser vad dessa rabbiner skrivit möts man i stället ofta av ett psykologiskt djup, som ibland kan förklara också dagsaktuella händelser.
En sådan person var rabbinen av Sighet, Yekusiel Yehuda Teitelbaum (1808-1883), vars predikningar finns samlade i boken Yetev Lev (vilket jag tolkar som ”ett förbättrat hjärta”, men Google Translate har den underbara översättningen ”Ta hand om dig”!) Och när jag nu ger en inblick i chassidisk rabbinsk litteratur så vill jag bara först nämna att dess metod är att ur texten lära en etisk tolkning. Att den strider mot andra tolkningar spelar därför ingen roll. Frågan om tolkningen är en historisk sanning saknar också fullständigt betydelse. Det viktiga är vad detta har att säga oss, inte om det är detta skriften egentligen menar.
Teitelbaum utgår från 5 Mos. 22:11-12:
Du skall inte klä dig i tyg av blandat garn, ull och lin tillsammans. Du skall sätta tofsar i alla fyra hörnen på manteln du sveper om dig.
Varför får man inte blanda ylle och linne i samma klädesplagg? Teitelbaum citerar en ”Midrash”, en muntlig tradition nedtecknad för omkring 1 500 år sedan, som förklarar det med Första Moseboks berättelse om Adam och Evas söner Kain och Abel. När de drevs ut ur Paradiset sade Gud till dem att de skulle bruka jorden i sitt anletes svett. Det gjorde Kain, som blev jordbrukare, säger Bibeln. Men Abel slog sig på boskapsskötsel. Bibeln säger att de båda offrade till Gud och Abels offer mottogs, medan Kains offer förkastades. Då blev Kain avundsjuk på sin bror och slog ihjäl honom, historiens första mord.
Men vad var detta för slags offer? Midrash säger att det helt naturligt var så att Kain, som var jordbrukare, offrade linne, medan boskapsskötaren Abel offrade ylle. Kain var övertygad om att hans offer var bättre, eftersom han hade följt Guds befallning att bruka jorden, medan hans bror hade kommit på den fiffiga lösningen att i stället bli boskapsskötare, hålla får och av ullen framställa ylletyg. Orden om att Gud mottog Abels offer och förkastade Kains innebär att Gud visade att han ogillade Kains högmod men satte värde på människor som tänker själva, som Abel gjorde, som inte bara slaviskt följer befallningar, utan använder sitt intellekt till att skapa en bättre värld.
Kain tyckte däremot att han gjorde rätt som följde Guds ord till punkt och pricka. Dessutom, menade han, var brodern Abel en ondskefull människa. Nog för att det kunde se idylliskt ut när han vallade sina djur, men till sist var ju Abel tvungen att slakta djuren för att kunna äta deras kött. Abel var därför i Kains ögon grym och blodtörstig, medan Kain såg sig själv som en god och fridsam människa.
Men det var Kain som dödade Abel, inte tvärt om. Just därför att Kain var så övertygad om sin egen godhet och sin egen fridsamhet förstod han inte den ondska som också han bar på. När han blev avundsjuk hade han inte den självbehärskning som krävdes. Han såg sig som god och förstod därför inte när hans handlingar i stället var onda.
Med Abel var det tvärt om. Just därför att han slaktade sina djur förstod han hur människan kan bli grym, hur man liksom måste hålla en dialog med sin egen ondska för att hålla den i schack. Människan kan slakta djur för att äta köttet, men det ger henne inte rätt att vara onödigt grym vare sig mot djuren eller andra människor.
Vi ser Kain och Abel mitt ibland oss i dag. De som tror att man kan lösa kriminalitet genom att vara snäll tillbaka inser inte att den snällheten ibland leder till att oskyldiga brottsoffer får mer lidande. Man måste ibland vara hård och använda våld för att försvara rätten, inte minst den svages rätt. Det ger en inte rätt att missbruka våldet, men ibland är våld och hårdhet den enda lösningen. Konflikten mellan Kain och Abel finns i vårt samhälle, inte bara i detta exempel, utan överallt. Det är skillnaden mellan begränsad och obegränsad vision, enligt Thomas Sowell, skillnaden mellan liberalism och konservatism. Eller skillnaden mellan gråsosseri och vänsterradikalism.
Många menar att vi behöver lite av varje, både den stora godheten och den hårdhet som ibland krävs, både begränsad och obegränsad vision, både konservatism och liberalism. Men hur ska man veta hur dessa storheter ska blandas? Hur ska vi finna balansen som inte leder till överdrifter åt ena eller andra hållet? Låt oss återvända till rabbin Teitelbaum. Bibelns förbud att blanda ylle och linne kan ses som ett förbud att blanda samman dessa två åsikter. Men man ska sätta tofsar på sin mantel, säger Bibeln och ur det faktum att versen om den förbjudna blandningen av ylle och linne står direkt före versen om tofsarna drar forntidens rabbiner slutsatsen att tofsarna är ett undantag, att de kan vara av ylle även när manteln är av linne. Teitelbaum skriver att när det finns en tradition som säger så kan man alltså blanda ylle och linne. På samma sätt kan man blanda den naiva godheten hos Kain med den jordnära hårdheten hos Abel om man har traditioner för hur det går till. Den beprövade erfarenheten kan ge den rätta balansen.
De senaste dagarna har vi gång på gång sett hur människor i tron att de kämpar för något gott gör ont. Att spamma Ulf Kristerssons instagramkonto med namnet Hédi Fried, exempelvis, som rapparen Stor föreslagit. Han har gjort en skiva tillsammans med rapparen Dani M, som brukar skriva om att Israel styr alla världsbanker och judar kontrollerar världens regeringar, samt annat i den stilen. Men nu är det annat ljud i skällan. Stor använder Förintelsen som inrikespolitiskt vapen under förespegling av att han bryr sig om Hédi Fried. Det har visat sig att Moderaterna köpt plats av Google så att man när man googlar på Fried får man först fram en artikel ur Svenska Dagbladet där Fried bekräftar att Ulf Kristersson aldrig utfärdade något löfte om att aldrig ha något samarbete med Sverigedemokraterna. Att Fried alltså bekräftar att Dagens Nyheters historia om att Kristersson utfärdat ett sådant löfte inte stämmer, försvinner i den stora kampen för det man tror är gott. Ett tydligt exempel på att sanningen inte spelar någon roll, inte heller hänsyn till Fried. Den som tror sig göra gott har inga hämningar.
Man behöver inte hålla med om Sverigedemokraternas ideologi för att vara ärlig nog att erkänna att det inte är fråga om nazism. Man är inte nazist för att man vill se ett maktskifte i Sverige, för att man inte är socialdemokrat eller för att man har en annan uppfattning än vänsterns om hur invandringspolitiken ska se ut. De som gång på gång de senaste dagarna hävdat sådant borde skämmas. Särskilt mycket borde de skämmas inför de få överlevande från verklig nazisms fasor som fortfarande lever. Särskilt borde de också skämmas när de påstår att det blågula blocket skulle vara putinister. Just Vladimir Putin gör ju exakt samma sak, trivialiserar den verkliga nazismen genom att kalla ukrainare för nazister.
Vi kommer inte att få se någon som helst motsvarighet till det som hände i Sighet i maj 1944, då gettot tömdes på sina 13 000 invånare, varav alla var judar från Sighet och en del omgivande mindre orter. De packades trångt i godsvagnar och satt eller stod sammanpressade i dagar under den långa och långsamma transporten till Auschwitz, utan annan mat eller vatten än det de lyckats få med sig. Vid framkomsten utsorterades de flesta till omedelbar död i gaskammare. Bland dem fanns rabbin Teitelbaums barnbarnsbarn och namne, den dåvarande rabbinen av Sighet. Han mördades i gryningen den artonde maj 1944.
Två av dem som överlevde transporterna från Sighet till Auschwitz och som ett knappt år senare befriades och fick en ny tillvaro i Sverige var Hédi Fried och hennes syster Livia. Att man med dessa minnen i bagaget tror sig se tecken på att detta kan hända igen är en fullständig självklarhet. De överlevandes varningar är något att ta på allvar, men när de utnyttjas av andra för demonisering och inrikespolitik är det exempel på hur man i tron att man är god gör onda handlingar.
