Om en dryg månad är det kyrkoval. Drygt halva Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket är väldigt lågt jämfört med 1970-talet, då 95 procent av befolkningen var medlemmar.

Man kunde tycka att en religiös organisation skulle stå över partipolitiken, men så är det inte i kyrkan. Det överlägset största partiet är Socialdemokraterna. Av kyrkomötets 249 valbara platser fick de 70 vid valet 2021.

Kristet fromhetsliv och kyrkans religiösa betydelse för många människor är en sak. Kyrkovalet är något annat. Där används utvalda bibelord mest som slagträ mot politiska motståndare, om ens det. Påfallande ofta i den kyrkopolitiska debatten används inte ens Bibeln som argument, utan man nöjer sig med allmänna påståenden om att kyrkan eller kristendomen står för olika värderingar som debattören själv har.

Därför är kyrkan mångkulturell, fädernas kyrka, öppen för alla, vårt kristna arv, för jämlikhet och så vidare, beroende på vem du frågar.

Det är en internationell trend nu att tala om det kristna arvet och många pastorer och präster har ställt den retoriska frågan varför man inte ser alla dessa människor som talar om det kristna arvet i kyrkan, varför de inte blir medlemmar i en församling. Detta visar bara att man inte förstår vad det handlar om.

Det kristna arvet och den kristna tron är två olika ting. Om man vill ha ett nästan övertydligt bevis för det kan man ta sig en titt i vilken judisk utgåva av Bibelns böcker som helst. De är indelade i kapitel, samma kapitel som i en kristen Bibel. Den kapitelindelningen infördes av ärkebiskopen av Canterbury Stephen Langton omkring år 1200. Också judiska skrifter bär alltså spår av kristet arv, men ingen vill väl för den sakens skull påstå att de är kristna.

Man kan vända på det. Den första tryckta svenska Bibeln, Gustav Vasas Bibel från 1541, har dessa kapitelindelningar av texten, men däremot inte numrerade verser, så som alla senare bibelutgåvor har. De infördes med Gustav II Adolfs Bibel 1618. Versindelningen för Gamla Testamentet hade införts av den franske rabbinen Isaac Nathan ben Kalonymus. Men inte blir Gustav II Adolfs Bibel och alla andra bibelupplagor judiska för det.

När man talar om ett kristet arv innebär det alltså inte det samma som ett omfamnande av den kristna tron. En del drar slutsatsen att det hänger samman, exempelvis den tidigare nederländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali, som först lämnade islam för ateism, men som senare blivit kristen.

Att tala om ett kristet arv handlar i stället om att man erkänner den oerhörda betydelse för västvärldens kulturella utveckling som kristendomen inneburit. På gott och ont, ska väl tilläggas. Men man lyfter snarare fram det som varit på gott än det som varit på ont, eftersom det onda ständigt framhävts i århundradena efter upplysningstiden.

Och på tal om upplysningen var den en strävan efter rationalitet i stället för vidskepelse, vetenskaplighet i stället för okunskap och vände sig i detta helt klart mot kyrkan och dess makt. ”Krossa den skändliga” deklarerade Voltaire och syftade på den katolska kyrkan i Frankrike.

Men det som hände när Europa avkristnades var inte att kristendomen försvann. Religionen försvann och kristendomen blev kvar. Filosofen Allan Bloom uttrycker det väl när han säger att ideologiska och förnuftsmässiga resonemang i sig aldrig kan skapa värderingar, de måste bygga på värderingar som redan finns och utveckla dem. Och de värderingar vi har beror på att man tror på något mycket starkare än en viss ideologi, nämligen en religion. Och i vår del av världen kommer det från kristendomen:

”Sekularisering är den underbara mekanism genom vilken religion blir ickereligion. Marxism är sekulariserad kristendom, likaså demokrati, sammaledes utopism och så är mänskliga rättigheter. Allting som har ett samband med värderingar måste komma från religion. Man behöver inte undersöka något annat, eftersom kristendom är den nödvändiga och tillräckliga förutsättningen för vår historia.”

Få av oss tänker så. De flesta tror väl att marxism är motsatsen till kristendom, att demokratin har grekiskt ursprung, att utopierna är något som uppstår i enskilda människors hjärnor och idén om mänskliga rättigheter uppstod med franska revolutionen och alltså är motsatsen till kristendom.

Joel Halldorf har nyligen skrivit i Expressen under rubriken ”Vill du rädda demokratin? Gå till närmaste moské!” Halldorf försöker få det till att det är något med själva kyrkorummet, något som också skulle känneteckna moskéer, synagogor och tempel, som får en att bli mera demokratisk. Om det resonemanget kan man uttrycka sig som Grönköpings skald Nils Hasselskog skrev: ”Vad rätt du tänkt, fast det var fel”.

Den moderna demokratin har egentligen mycket lite med den antika grekiska demokratin att göra. Demokratiska beslutsprocesser har gamla anor i Europa, men det är när republiken Genève kommer under inflytande av reformatorn Jean Calvin som dess demokratiska parlament mycket medvetet utformas som en motsvarighet till Bibelns stora råd med sjuttio ledamöter, som Mose instiftade.

Kalvinistiska församlingar uppstod på många håll i Europa och de följde samma demokratiska regler som Calvin infört och när kalvinistiska nybyggare i Amerika skapade demokratiska samhällen, främst i New England, spreds demokratin dit. Dessa samhällen var förebilder för de amerikanska grundlagsfäderna när de skapade den amerikanska konstitutionen.

Det kristna arvet är alltså ständigt närvarande. Men att tro att det är något i gudstjänstlokaler i största allmänhet som åstadkommer demokrati, är att göra det lite väl lätt för sig.