Nyligen har frågan om hur hälsosamt det är att dagligen duscha diskuterats i olika sammanhang, bland annat i Bulletin. Här kommer ett citat från en som uppenbarligen inte duschade så ofta att det störde:

Skådandet, i den mörka kammarens ensamhet, bakom de av helig smuts och träck tillstoppade porerna, leder genom stadier av vaknande oro och leda, tvivel, genom hopplöshet och längtan till förvissningen om att det finnes frälsning och till insikten i att denna fordrar ödmjukan och tystnad. Utgång ur kammaren.

Det sista, uppbrottet, ligger bortom dikten. Som den stora kärleken och den stora sorgen.

Det kanske verkar en smula egendomligt, men raderna är hämtade ur en diktsamling som 1946 fick ett gott mottagande, åtminstone hos en del kritiker. Ur samma förord som ovanstående finns denna förklaring:

Denna diktsamling är en bekännelse och ett testamente. I form av en retrospektiv utställning av de i mörkaste tålamod framkallade bilderna. Kanske för någon en vägvisare. Och detta sista i så fall dess berättigande.

Författaren kallade sig Jan Wictor och verket, utgivet på Bonniers i deras serie ”Unga lyriker” bar titeln Camera Obscura. Så småningom började det ryktas om att allt bara var ett skämt och då trädde de unga studenterna Lars Gyllensten och Torgny Greitz fram och erkände att de totat ihop diktsamlingen på några timmar, genom att den ene valde ut lämpliga ord, som såg snygga ut i modernistisk diktning och den andre fyllde ut mellanrummen till någon sorts mening. Med sitt skämt ville de avslöja hur innehållslös modern dikt kunde vara. Men särskilt innehållslösa var inte deras dikter. Eller vad sägs om detta:

Evangelium i boudoiren

dold bakom sängomhängen pormaskplockning

baddning av ögonen med eau-de-cologne

evangelium necessaire.

Endast en förevändning,

bränning av svedjeland

för att kunna skörda

ett pokeransiktes förtjänster.

En enkel porslinskrossning för otrogna,

för tingel-tangel-belackarnas lösgommar

en tandborste.

Poeten Erik Lindegren, som tog diktsamlingen på allvar och skrev en åtminstone delvis uppskattande recension, förklarade i efterhand att han trott att författaren var en ”sexualneurotiker” som han inte ville såra i onödan. Ja nog kunde man få det intrycket:

Alla vi som sutto

vid stränderna i solen

alla vi som cyklade

sneglande efter shorts,

blinkande mot röda brösthållare,

sköljande våra hudlösa drömmar

i vin ur ättiksbrunnar.

Diktsamlingen är indelad i tre avdelningar, varav den sista, med egen titelsida, enbart består av dessa rader:

Stum växer skogen,

havets strömmar stiga,

ljudlöst välver sig vintergatan.

Det är de stora anspråken och allvaret som är det komiska. Det är ju inte svårt att hitta sämre dikter än så. De båda författarna studerade medicin och Torgny Greitz blev med tiden en framstående medicinsk forskare. Men Lars Gyllensten verkar ha fått blodad tand. Han skrev några år senare sin första essäsamling och blev med tiden så framgångsrik som författare att han valdes in i Svenska Akademien, vars ständige sekreterare han var under en tid.

Dan Korn