Ramsundsberget nära Sundbyholms slott i Jäders socken i Sörmland är en märklig plats. Där finns en tusenårig runristning, alltså inte en vanlig runsten utan en runslinga inhuggen direkt på berghällen, som berättar om att Sigrid Ormsdotter byggt en bro till minne av Holmger.

Runorna står som så ofta i en slinga utformad som en drake. Men under denna drake syns en man som sticker ett svärd i draken. I slingans mitt syns en stor häst, ett träd med två fåglar i, en man som suger på tummen sittande med en tång i andra handen. Längst till vänster ligger en man utan huvud – det ligger bredvid honom – omgiven av smidesredskap.

Det råder inget tvivel om att figurerna återger olika motiv ur Sigurdssagan, berättelsen om hur kungasonen Sigurd – den siste av Völsungarnas ätt – uppfostras av smeden Regin som uppmanar honom att döda draken Fafne och ta drakens stora guldskatt. Regin föreslår att Sigurd ska gräva en grop i marken och sätta sig i den. När draken går över gropen ska han sticka sitt svärd i draken. Sigurd gör så och när han dödat draken skär han ut dess hjärta och steker över öppen eld för att ha något att äta. Under stekningen bränner han sig på tummen och slickar av den, men får då lite av drakblodet i munnen. Det gör att han plötsligt förstår fåglarnas språk och han hör hur två fåglar talar om att Regin tänker döda honom och ta guldskatten för sig själv. Sigurd hugger då i stället huvudet av Regin.

Samma motiv finns på andra runstenar, på kyrkdörrar och dopfuntar i Sverige, på stenkors i England och på många portaler till stavkyrkor i Norge. Ibland förekommer också ett motiv från samma berättelse som inte finns på Ramsundsberget: hur Sigurds svåger kung Gunnar sitter i en grop full med ormar och spelar harpa med fötterna.

Det är en berättelse om svek och bråd död, där Sigurd senare dödas av sin svåger Högne och Sigurds änka Gudrun gifter om sig med hunakungen Atle. Den är mest känd från den isländska poetiska Eddan, nedskriven på 1200-talet, men förekommer också bland annat i den isländska Völsungasagan från samma tid, det engelska Beowulfskvädet från sent 900-tal, i den norska sagan om Didrik av Bern från 1300-talet och i den tyska Niebelungenlied, nedskriven något av de sista åren på 1190-talet.

Beowulfs och Eddans författare har använt sig av mycket äldre muntligt traderade dikter och verkar medvetet ha eftersträvat en förkristen motivvärld. I Eddan och Völsungasagan är Sigurd ättling till guden Oden. Niebelungenlied däremot är tydligt kristen, där huvudpersonerna besöker kyrkan och ber till Gud. Kriemhild, det vill säga Gudrun i de nordiska versionerna, tvekar att gifta sig med Atle, som här kallas Etzel. Orsaken är att han inte är kristen.

Richard Wagner tog mycket medvetet bort kristna inslag när han omvandlade delar av berättelserna till sina operor Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök, som tillsammans utgör hans mastodontverk Niebelungens ring. Men samtliga författare som skrev ner sagorna på medeltiden var kristna och samtliga bilder med motiv från sagorna är utförda i kristna sammanhang, från de äldsta stenkorsen i England, de norska stavkyrkoportarna till de svenska runstenarna. Berättelsen om drakdödandet verkar ha haft en symbolisk effekt i den tidens kyrkor, att hålla djävulen, som sågs som en drake eller ett monster, på avstånd. Det är just därför motiven förekommer på kyrkdörrar och dopfuntar, det vill säga platsen där man träder in i Guds hus eller där man genom dopet inträder i kristen gemenskap.

Samtidigt innehåller berättelsen tydliga förkristna inslag. I Eddan upprepas gång på gång hur man inte kan undgå det öde nornorna spunnit. Samma sak finns i Niebelungenlied, men där märker man också något annat. När Högne – som där kallas Hagen – av en sjöjungfru får veta sitt öde gör han allt för att förhindra att spådomen går i uppfyllelse.

Man ser alltså här hur en forntida tro på det oundvikliga ödet, något som än i dag skapar en fatalistisk syn på tillvaron i kulturer där man tror på det, börjar utplånas i norra Europa vid den tid då sagorna skrevs ner. Men den kanske intressantaste skillnaden är skildringarna av Gudrun/Kriemhild i Eddan och Niebelungenlied.

Sigurd mördades alltså av Högne/Hagen och många år senare bjuds Gudruns bröder Gunnar och Högne att besöka Gudrun och hennes nye man Atle. I Eddan är det Atle som vill åt Sigurds stora guldskatt, som Gunnar och Högne nu äger. I Niebelungenlied är det i stället Kriemhild som vill hämnas sin man Sigurds död genom att lura sina bröder i en fälla och mörda dem. Lojalitetsbanden har alltså förändrats. Gudrun är lojal med sina bröder, men Kriemhild är lojal med sin make.

Författarna använde välkända historier när de skrev sina verk, men anpassade dem efter sin publik. På 1200-talets Island var det naturligt att Gudrun var lojal med sina bröder, men hennes man kunde tänka sig att mörda sina svågrar för att komma åt guld. I Österrike vid samma tid, där Niebelungenlied skrevs, hade klantänkande redan utplånats.

Kristendomen luckrar upp de gamla lojalitetsbanden där klanen är viktigast och ersätter dem med lojalitet med den egna kärnfamiljen, med andra ord med dem man själv valt. Det innebär också individualismens födelse.

Mycket har skrivits om denna förändring av Europas kultur tack vare påverkan från den katolska kyrkan och ingen har lyckats dra fram beslut eller dokument som visar att klansamhällets utplånande och individualismens födelse var något som kyrkan planerade. Det var resultatet av en kombination av många saker. Förändrade arvsregler och förbud mot kusingiften förvandlade gemenskaperna från klanens gemenskap till byns gemenskap. Tron på en Gud som man kan påverka genom bön utplånade den fatalistiska ödestron. Bibelns berättelser med starka personligheter som tar saken i egna händer hjälpte ytterligare till att utplåna fatalismen stärka individualismen.

Det var en process som tog många hundra år och som alltså inte var planerad, utan var ett resultat av andra saker. Fram växte mycket av det vi ser som det viktigaste i vår civilisation. Berättelserna om Sigurd och de andra berättade i olika versioner vittnar alltså om denna långsamma förändring.

Den civilisation som långsamt vuxit fram är ett arv. I detta ser vi också skillnaden mellan olika politiska åskådningar. Wagner trodde på en underbar forntid som var bättre än den civilisation kristendomen skapat och ville därför återvända till forntiden. Han var alltså reaktionär. Andra har samma tro på att om vår civilisation rivs ner kommer en ny, underbar tid att uppstå. De är radikala. Och de som inser att civilisationen är något att slå vakt om och bevara är konservativa.