I görligaste mån försöker jag låta bli personangrepp. Jag kritiserar gärna åsikter folk har, men försöker undvika att rikta angrepp mot människor. Gör jag det brukar jag anonymisera dem. Men nu tjänar det lite till. Om jag skrev om en landshövding som avsatts skulle alla ändå förstå att det är Anna Kinberg Batra som avses.

För en gångs skull håller jag med ETC:s skribent Henrik Jalalian, som – apropå Kinbergs förklaring att hennes regelvidriga rekrytering av goda vänner till höga och välbetalda jobb skedde när hon var ny på tjänsten och att hon lär sig – skriver:

”Anna Kinberg Batra har en del att lära sig. Men hon borde göra dessa lärdomar någon helt annanstans än i landshövdingens residens”.

Rent beklämmande var det att se hur en del moderater försvarade Kinberg Batra med argumentet att kritiken och avgångskraven bara var ett sätt för Socialdemokraterna att dra uppmärksamheten från deras lotteriskandal.

Så kan det ha varit.

Och just därför får man inte bete sig på det sättet som Kinberg Batra gjort. Ska man kritisera andra för korruption är det bäst att ha städat framför egen dörr först. Men om man inte har städat hjälper det föga med whataboutism.

Kinberg Batra påpekade att det inte är förbjudet att anställa goda vänner. Det har hon rätt i. Det är inte heller förbjudet att anställa gängkriminella för att sälja lotter till gamla partimedlemmar. Men i båda fallen är det oetiskt.

Den brittiske filosofen Roger Scruton har skildrat hur han, som växte upp i en socialdemokratisk familj i lägre medelklassen, som ung upptäckte konservatismen. Övertygad om vikten av att bevara den västerländska civilisationen och fylld av idealitet gick han in som medlem i det konservativa partiet, bara för att upptäcka att påfallande många ansåg att partiets uppgift var att försvara de besuttnas privilegier.

Det är ett faktum att konservatism ofta försvarar de besuttnas privilegier. Men konservatismens syfte är knappast att försvara ojämlikhet och de besuttnas privilegier. Det är i stället en konsekvens av att konservatismen slår vakt om äganderätten, som en grundläggande mänsklig rättighet. Tummar man på den – också om det sker i jämlikhetens namn, att likt Robin Hood ta från de rika och ge till de fattiga – är det i slutändan de svagaste och fattiga som drabbas. Det är de som mister det lilla de har när äganderätten upplöses, medan de välbärgade ofta hittar lösningar för att slippa undan. Sådant finns det många exempel på i kommunismens historia.

En annan konservativ grundprincip är försvaret av lag och rätt. En och samma lag ska gälla för rik som för fattig, privilegierad som oprivilegierad, makthavare som medborgare. Tummar man på detta – vare sig det sker för att hjälpa fattiga eller för att försvara rikas privilegier – urholkas rättssamhället och i slutändan drabbas de svagaste, också när syftet är att hjälpa dem.

När Socialdemokraterna utnyttjar sina äldsta medlemmar för lotteriförsäljning är det ett brott mot allt vad socialdemokratin står för. Men när Anna Kinberg Batra regelvidrigt tillsätter vänner på chefsposter med goda löner är det ett brott mot det Moderaterna står för, eller åtminstone borde stå för.

Konservatismen har till skillnad från socialismen förståelse för att en del människor har högre lön än andra, att vissa är mer privilegierade än andra, därför att allt handlar om en avvägning, där ett bekämpande av sådana orättvisor skulle få förödande konsekvenser för alla – inte bara de med hög lön och privilegier.

Men av just det skälet måste man obönhörligen slå ner på missbruk av ett sådant system. Privata företagare kan anställa vänner och göra oetiska affärer, så länge de inte är förbjudna, men är man i statlig tjänst kan man inte tillåta sig sådant. Man har rätt till en hög lön och en privilegierad ställning i statlig tjänst om man gör rätt för den. Gör man inte det måste konsekvenserna bli mycket allvarliga, eftersom det strider mot så mycket: allmän rättskänsla, likhet inför lagen och äganderätten i och med att någon brottsligt tillägnar sig skattemedel som borde gå till det allmännas bästa.

Av samma skäl är det upprörande och mot allt det regeringen borde stå för att Kinberg Batra nu får en reträttplats på Regeringskansliets elefantkyrkogård, där hon i stället för att stå sitt kast kan lyfta samma höga lön tills förordnandet går ut. Det lär kosta skattebetalarna i runda slängar 8,5 miljoner kronor.

Om civilminister Erik Slottner menar allvar när han säger att ”skadorna är irreversibla och riskerar att förlänga förtroendekrisen” borde Kinberg Batra få jättesparken och inte en reträttpost. ”Reglerna är sådana” är ingen ursäkt. Om reglerna är så utformade att man inte kan sparkas oavsett vad man ställt till med går det att ändra reglerna. Det är i så fall hög tid att göra det.

Vem kan i så fall vara lämpligare att pröva nya strängare regler på än en person som lyckats med konststycket att tvingas avgå som partiledare och att bli avsatt som landshövding?

Men oavsett om Kinberg Batra sparkas helt och hållet eller om hon kan sitta och vända papper på Regeringskansliet för 122 000 kronor i månaden, lär hon nu få mycket tid att tänka över om det verkligen är så att stockholmare är smartare än lantisar. Hennes eget agerande tyder inte på att hon hade rätt när hon sade det.