I slutet av 1880-talet uppfann Chris Rutt och Charles Underwood världens första mix: En pannkaksmix som de kallade ”Aunt Jemima”. 1889 började tillverkningen av hos Pearl Milling Company. Det blev inte långvarigt, för bara några år senare gick Pearl i konkurs och pannkaksreceptet köptes av R T Davies, som 1893 engagerade Nancy Green för att göra reklam för pannkaksmixen. Hon skulle personifiera Aunt Jemima, vilket hon gjorde med besked. För hela USA kom hennes fryntliga leende att bli synonymt med pannkakorna.

Nancy Greens levnadsöde kan man med rätta kalla gripande. Hon föddes 1834 som slav på en farm utanför Mount Sterling i Kentucky. När hon befriades från slaveriet efter det amerikanska inbördeskriget hade hon redan hunnit bli änka med flera barn. Hon arbetade i hushållet hos familjen Walker i Covington, Kentucky och bodde i ett trähus bakom ett av de förnämare husen längs Covingtons Main Street. Huset stod där fortfarande 2014. Utan att ha kunnat identifiera vilket hus det är, kan jag efter att ha kollat på Google Maps Street View konstatera att det fortfarande finns gott om gamla trähus i de kvarteren, så chansen att huset ännu står där är stor.

På 1870-talet flyttade hon tillsammans med familjen Walker till Chicago. Det var där folk tipsade R T Davies, som köpt Pearl Milling Company. Han sökte någon som kunde personifiera Aunt Jemima och den nu 59-åriga före detta slaven beskrevs som ”an attractive woman of outgoing nature and friendly personality, gregarious in the extreme”. Hon fick därmed uppleva en enorm berömmelse, kontrakterades till att personifiera Aunt Jemima så länge hon levde. Vid världsutställningen i Chicago 1893 satsade Davies allt. Hans företag stod på ruinens brant men storsatsade på en fantastisk monter, helt byggd kring Nancy Green, som stekte pannkakor, sjöng sånger och berättade historier från den gamla Södern. Hon serverade mer än en miljon pannkakor och företaget tog in över femtio tusen beställningar. Särskilda polismän fick hålla ordning vid Davies utställning. Green fick motta en medalj för sina insatser och ett diplom som utnämnde henne till pannkaksdrottning.

Green reste över hela USA och Kanada, till utställningar, festivaler och matmarknader. Men när hon blev ombedd att delta vid världsutställningen i Paris 1900 vägrade hon, med motiveringen att hon var född i Amerika och tänkte dö där, inte någon annanstans.

Hon bosatte sig i södra Chicago, där hon var en av grundarna av Olivet-kyrkan, en av världens största baptistförsamlingar. Hon fortsatte att resa runt och representera pannkaksmixen ända fram tills hon som 89-åring råkade ut för en bilolycka som slutade hennes liv 1923.

Många andra svarta kvinnor fortsatte att personifiera Aunt Jemima. Men det skedde inte utan protester. På 1960-talet började svarta aktivister kalla Aunt Jemima en kvinnlig motsvarighet till Onkel Tom, en person som uppfyllde stereotypen av den glada slaven. Men precis som romanfiguren Onkel Tom inte alls är en glad slav, utan en förkämpe för svartas rättigheter, som offrar sitt liv för slavarnas värdighet, på samma sätt uppfattade Nancy Green och några av hennes efterföljare det som att de gjorde en insats för de svartas roll i det amerikanska samhället.

Självfallet är det så att figuren Aunt Jemima är en stereotyp, som kanske kan beskrivas som den glada slaven. Men det finns en aspekt av detta som kritikerna ofta missar. Inget företag i världen försöker marknadsföra en produkt med en dålig förebild. Det som får människor att köpa en vara är därför att de identifierar något positivt i varan med den person som syns på förpackningen. Den insats som Aunt Jemima och andra svarta personer i reklamvärlden gjort för att minska rasism och ge svarta en större plats i samhället ska därför inte underskattas.

Vår tids debatt innehåller några ingredienser som är oförenliga. Dels söker man efter representation. Minoriteter bör vara lika representerade i medier och reklam som i verkligheten. I själva verket är de numera kraftigt överrepresenterade, men sak samma. Men eftersom man samtidigt är livrädd för att återge stereotyper om svarta innebär det att svarta i reklamen agerar vita! Vår tids besatthet med ”mångfald” är därför av det ytligaste slag, där det bara är tonen på skinnet som spelar någon roll. Samtidigt som man alltså försöker framhäva svarta i alla möjliga sammanhang tas äldre exempel på svarta i reklamen bort. Förra året var det Aunt Jemimas tur. Plötsligt togs hennes ansikte bort från pannkaksmixen och varumärket återtog sitt ursprungliga namn från 1880-talet, Pearl Milling Company.

Det gäller att hänga med i svängarna. Fortfarande 2019 hyllades Aunt Jemima som en positiv förebild, inte minst sedan hennes utseende moderniserats, på internetsforumet ”Black economics”. Två år senare hade bilden av en svart kvinna blivit rasistisk.