– Terrorism är inte en motståndshandling. Terrorism är ett sätt att förneka världen, säger den polske journalisten Konstanty Gebert. Han fortsätter:

– Detta är ett synsätt som återkommer i totalitära ideologier, både till höger och till vänster. Det berömda citatet från al-Qadia, ”Vi kommer att vinna eftersom vi älskar döden mer än ni älskar livet” är nog så rätt. Vi älskar inte döden och vi kan inte acceptera en samhällssyn där döden görs till ett positivt värde.

Gebert säger detta i den sevärda dokumentärfilmen om terrorism och antisemitism kallad ”Watching the Moon at Night” gjord av de svenska filmarna Joanna Helander och Bo Persson. Minns du inte att du sett en film med den titeln? Om du inte sett den vid någon av de visningar som ägt rum på biografer på några orter i Sverige minns du förmodligen rätt. I svensk teve har den aldrig visats – trots att SVT delvis finansierat den. Det är en historia i sig att berätta.

Filmen gjordes 2015 med finansiellt stöd från Svenska Filminstitutet, Film i Väst och alltså – Sveriges Television. Men under resans gång drog sig SVT ur och har hela tiden, alltså i nästan tio år, vägrat visa filmen utan att ge någon som helst förklaring till varför.

Filmens eftertext redovisar ekonomiskt stöd från SVT - som vägrar visa filmen

Det har inte saknats uppmaningar att ändra beslutet. Svenska Dagbladets ledarsida har flera gånger skrivit om det, senast i förra veckan. Tove Lifvendahl menar att SVT:s principhållning är som att luta sig mot ett duschdraperi. Jag tror att det snarare är som att stånga huvudet mot en stenvägg, men de principer som är så hårda är inte vackra och inte för allmänt beskådande.

2017 publicerades ett öppet brev som bland annat undertecknades av systrarna Hédi Fried och Livia Fränkel samt Per Wästberg. Efter pogromen den 7 oktober i Israel i fjol väcktes frågan på nytt och filmskaparna fick då beskedet att de kunde skicka in filmen till ny bedömning. Det gjorde de och svar utlovades i november.

Nu är det november igen, ett år senare. Men något svar har ännu inte kommit från SVT:s ledning. Däremot har programchefen Axel Arnö på SVT dokumentär svarat att de inte tänker visa filmen bland annat därför att den inte håller isär begreppen antisemitism och terrorism.

Kopplingen är uppenbar men världen är komplicerad, och filmen försöker inte förenkla. Alla terrorister är förvisso inte antisemiter och alla antisemiter är inte terrorister, men tankemönstren är ofta påfallande lika. Hatet mellan katoliker och protestanter på Irland och mellan hutuer och tutsier i Rwanda följer liknande mönster och har ofta sökt och funnit inspiration i antisemitism.

Jag tror att det handlar om en slags kortslutning i hjärnan hos väldigt många i det stora SVT-huset. De är vana att dela in verkligheten i svart och vitt och mänskligheten i förtryckare och förtryckt, där den förtryckte samtidigt är den gode och förtryckaren den onde. Filmen vänder upp och ner på de begreppen. Det blir för svårt att ta in.

Den franske filosofen André Glucksmann uttrycker det så här i filmen:

– Att hävda att all ondska i universum beror på några kilometer runt Jerusalem, är en magisk inställning, en form av häxkonst. Det finns självklart andra konflikter. Darfur till exempel, Burma, de finns andra diktaturer och kaos på andra stället, som Zimbabwe. Allt detta är för den som vill tänka mycket oroande. Då är det mycket enklare att låtsas att alla dessa konflikter inte finns, att allt beror på den israelisk-palestinska konflikten. Det är en teknik som trollkarlar använde under medeltiden: Om du har ett stort problem så tar du en liten docka och sticker den med nålar och föreställer sig att det onda lämnar oss, försvinner.

Filmen handlar förvisso en hel del om de där kilometrarna runt Jerusalem och tydliggör den kraftiga antisemitismen exempelvis hos Hamas. Ett filmklipp med ett tal av Hamas utrikesminister från 2010 ingår, där han talar om judar som tappar människor på blod, slaktar dem och stjäl deras pengar. Det handlar inte, så som SVT brukar rapportera, om kamp mot Israel, mot sionism eller mot israeler. Hamas talar om judar, oavsett var i världen de befinner sig och oavsett vilken inställning de har till Israel. Hamas program påminner starkt om nazismen och det är inte någon tillfällighet.

Det blir så krångligt. I den föreställningsvärld där Israel alltid är förövarna och Hamas är offer blir det komplicerat när offren uttalar öppet hat mot judar, med andra ord ren och skär rasism. Man måste dela upp verkligheten så att judar – det vill säga de som mördades under Förintelsen – är offer, medan israeler är förövare. Döda judar älskar man på SVT, särskilt de som mördades av nazisterna. Men om dagens offer uttrycker sig som den tidens förövare och dessutom använder samma beteckning, det vill säga judar och inte israeler, blir det alldeles för tillkrånglat.

Ungefär så tror jag att man tänker på många håll, inte minst på SVT.

Andra ger en enklare förklaring. Han heter Lars Säfström. Fram till 2015 var han anställd som censor på SVT Malmös dokumentäravdelning och har fortsatt i den rollen efter pensioneringen som konsult. När filmen producerades slutade SVT plötsligt att göra de utbetalningar av i sammanhanget mycket blygsamma belopp som de förbundit sig att göra för att få visningsrätt till filmen. En tid senare blev Joanna Helander uppringd av en rasande Lars Säfström som utan närmare presentation skrek:

– Vad är det här för en jävla terroristfilm?

Helander blev mycket illa berörd och bad Säfström ringa Bo Persson i stället. Det gjorde han och fortsatte i samma stil. Han förklarade för Persson att om det skulle göras en film om terrorism måste det framkomma att USA och Israel är de största terroristerna.

I sin roll som censor sitter uppenbarligen Säfström och stoppar filmer som inte passar hans världsbild. Filmer som gör det släpper han däremot fram. Själv har han gjort filmer som ”Gregório Bezerra – kommunist” och ”Staten och kapitalet”. När Fidel Castro fyllde åttio år 2006 och Säfström var programchef på SVT Malmö producerade han en fyra timmar lång specialsändning som gick på bästa sändningstid en lördagskväll, om den åldrade diktatorn.

Varför Säfström, vid 77 års ålder, fortfarande har stort inflytande över SVT:s utbud av dokumentärfilmer beror givetvis inte enbart på honom, utan vittnar om den brist på mångfald som präglar hela SVT. Där tror de att mångfald betyder att man låter Özz Nûjen spela nyrik invandrare på Östermalm. Men mångfald handlar inte om yta, om människors utseenden, utan om mångfald av åsikter. Av den varan råder brist på SVT och det ohöljda gullandet med diverse diktatorer, terrorister, antisemiter och andra förtryckare sväljs okritiskt så länge de är vänster.

I Helanders och Perssons film möter vi terrorismen i Oslo, Algeriet, Frankrike, Colombia, New York, Tjetjenien, Bali, London med flera platser. Men filmen gör inte skillnad på antisemitism och terrorism, vilket måste upplevas som mycket komplicerat av dem som vill dela upp världen i svart och vitt. Men vad som är ännu värre är nog de nyanserade bilder filmen ger av islam och araber. Alldeles för många – inte minst i vänsterradikala grupper – köper extremisters uppfattning om vad islam är. André Glucksmann förklarar det så här:

– Efter andra världskriget och under trettio år var vänstern emot antisemitism, åtminstone i Europa. Men idag har vänstern problem. Proletärerna är inte de revolutionärer vänstern drömde om. Man hoppas att muslimska invandrare kan bli de revolutionärer som förändrar världen. Därför accepterar ofta en del av vänstern islamistisk antisemitism därför att den kommer från gräsrötterna; arbetarna, invandrarna, de fattiga.

Men alla muslimer – även religiösa – är inte de revolutionärer vänstern drömmer om. Zuhdi Jasser, som medverkar i filmen, är i mångt motsatsen till den stereotyp av muslimsk revolutionär som många vänsterradikala älskar. Han är praktiserande muslim, som själv organiserat bygget av flera moskéer i USA, där han bor. Men han är samtidigt beundrare av västerländsk demokrati, uttalad försvarare av Israel och konservativ politisk kommentator. Ingen ”riktig muslim” enligt de som inte kan befria sig från stereotypen.

Konstanty Gebert påpekar i filmen att motstånd, även väpnat sådant, kan bedrivas utan terrorism. Motståndsrörelserna mot de tyska nazisterna under andra världskriget sprängde inte skolbussar, även om det givetvis hade varit mycket enklare än att skjuta Gestapos chef i Warszawa. Han fortsätter:

– Ur det faktum att så många palestinska grupper använt sig av terrorism bör man inte dra slutsatsen att den palestinska saken saknar legitimitet. Den är legitim. Men det vilar ett ansvar på det samhälle som producerar terrorister att vägra terroristerna legitimitet. Judarna hade sina egna terrorister, inte bara i brittiska mandatet och i självständighetskriget. Irgun, Sternligan var lika mycket terrorister som de palestinska grupperna, faktum är att de introducerade en del terrormetoder till Mellanöstern. Och mera sentida hade vi Baruch Goldstein. Men utan tvivel avvisar det judiska samhället, Israel, dessa människor och deras påstådda motiv.

Filmen ”Watching the Moon at Night” har visats i många länder och väckt stor uppmärksamhet, men SVT vägrar alltså. Filmarna Helander och Persson när fortfarande ett hopp om att SVT ska ändra sig.

Men jag är pessimist. SVT:s skamlösa genomruttenhet i frågor om antisemitism visades nyligen i produktionen av mysprogrammet med Stina Wollter, som enligt SVT ”anklagats” för antisemitism. Nej, inte anklagats. Den som påstår att israeliska myndigheter slaktade personer ur den egna befolkningen för att få anledning att anfalla Gaza och som påstår att Israel systematiskt plundrar döda palestinier på organ och hud, behöver inte anklagas. Hon har själv bevisat sin antisemitism.

Historikern Walter Laqueur säger i filmen:

– När det gäller Förintelsen sade någon: ”Optimisterna mördades och pessimisterna överlevde”. Det var därför att pessimisterna var förberedda för det värsta medan optimisterna tänkte att kanske allt är överdrivet, kanske klarar jag mig.

Pessimism kan ibland vara den livskraftigaste inställningen.