Om inte EU:s styre blir demokratiskt och verkar med respekt för medlemsnationerna är risken stor att Europas stater och folk tröttnar en dag och avskaffar alltsammans. Därför är det förvånande att all kritik mot EU:s maktfullkomlighet ses med sådan skepsis från de som är entusiastiska för EU.
När andra världskriget var slut och halva Europa var en ruinhög med miljontals lik var det naturligt att ställa sig frågan vad det var som hade gått galet. Hur hade detta kunnat ske? Svaret många gav var: nationalism.
Det var Tysklands hetsiga nationalism i form av Hitlers nationalsocialism som orsakat den europeiska katastrofen, hette det. För att förhindra att en liknande katastrof skulle återupprepas i framtiden gällde det att en gång för alla omöjliggöra nationalismen och att avskaffa Europas nationalstater. Med den målsättningen skapades Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952, det som så småningom utvecklades till Europeiska Unionen.
Men sakta i backarna nu. Med risk för att verka tjatig måste jag ifrågasätta om nazism är nationalism. Att de själva beskrev sig som nationalister och socialister behöver ju inte innebära att de hade rätt. Benämningen nationalsocialism hade Hitler hittat i den svenske statsvetaren Rudolf Kjelléns bok Staten som lifsform (1916). Men det Kjellén avsåg med ordet var en form av socialkonservatism kombinerad med fosterländskhet, långt från Hitlers approprering av ordet.
”Det heliga romerska riket av tysk nation” grundat av kejsaren Otto I 962 omfattade stora delar av Europa och det var en statsbildning som försvann först med Napoleons krig 1806. Voltaire brukade säga att det varken var heligt eller romerskt, men tyskt var det ju. När Preussen ur lämningarna av den statsbildningen skapade Tyskland 1871 hade landet redan från början imperiedrömmar och såg sig inte som en nationalstat.
Hitler ville utöka Tyskland långt österut, men ville också återfå de kolonier i Afrika landet förlorat vid freden i Versailles. Sven Hedin instämde i den kören vid ungefär samma tid som propagandaminister Goebbels vägrade gå med på att ge ut Hedins bok ”Tyskland och världsfreden” i tysk översättning om inte Hedin strök några kritiska rader om nazisternas judeförföljelser. Hedin vägrade att göra det och Karl Gerhard sjöng i sin revy:
”Herr Sven Hedin vill ge Vaterland kolonier
Trots att de idkar censur i hans skriverier
Men när han fjantar åstad på Unter-den-Linden
I boklådsfönsterna är han borta med vinden”
Tyskland hade imperiedrömmar och nazismen var imperialism, vad de än själva kallade det. Däremot var det nationalstater som Tjeckoslovakien, Polen, Danmark, Norge och Nederländerna som erövrades av Tyskland.
För att motverka den imperialism man felaktigt uppfattar som nationalism har man alltså med liv och lust försökt skapa ett nytt imperium, den Europeiska Unionen, där Tyskland är ett av de starkaste och mest inflytelserika länderna. Självfallet är EU inte alls den terrorstat som Hitler skapade, men om han hade kunnat sia om framtiden är det inte omöjligt att Hitler nickat med förtjusning.
En union för handel, tjänster och resor mellan de europeiska länderna är en utmärkt idé. Men det EU blivit hotar faktiskt den idén. På område efter område tar EU över beslutsrätten från de nationella parlamenten till byråkratin i Bryssel. Det är inte till Europaparlamentet beslutsrätten flyttas, utan i hög grad är det icke demokratiskt valda tjänstemän, med EU-kommissionen i toppen, som tar över besluten. Många gånger råder det oklarheter om ett lands grundlag eller EU:s direktiv ska följas. Och svaren är lika otydliga som otillfredsställande. Det borde vara en självklarhet att en nationell grundlag övertrumfar allt som kommer från kadern med tjänstemän i EU, men så är det inte. På direkta frågor får man svaret att reglerna måste jämkas. Och i princip står EU över grundlagarna.
EU-dokument är så omfattande att få orkar läsa dem. Det är en vandringssägen att medan Fader vår består av 64 ord, tio Guds bud av 267 och talet vid Gettysburg av 272 består EU:s direktiv för export av ankägg av 26 911 ord. Det vill säga de tre första texterna består verkligen av dessa antal ord, men det där om ankäggen är en skröna. Men det är inte en skröna att en bekant som arbetade för EU använde Lissabonfördraget som stöd för att luta en värkande arm mot.
Vid flera tillfällen har revisorer inte velat ge EU-kommissionen ansvarsfrihet. De ekonomiska oegentligheterna verkar vara vanligt förekommande. Resultatet brukar vara att kommissionens ordförande ler vänligt i stället för att svara på kritiken och så får revisorerna sparken, medan kommissionärerna sitter kvar.
Kommissionen har åtalsimmunitet och kan därför inte åtalas för oegentligheter. Medan USA:s grundlagsfäder medvetet byggde ett system för ”checks and balances” när de instiftade presidentämbetet, kongressen, senaten och högsta domstolen, finns ingen motsvarighet i EU. Ursula von der Leyen, som är EU:s högsta ledare, är inte demokratiskt vald, utan en anställd byråkrat.
Det kan verka som om den kritik jag framfört här tyder på att jag är motståndare till EU. Men det är tvärt om. Om EU ska ha en chans att överleva och bli något positivt och bidra till Europas fred, som var tanken från början, måste det bli en demokratisk organisation som är mellanstatlig och inte överstatlig, där korruption och fantasilöner avskaffas. EU måste bli en organisation i nationernas och människornas tjänst, inte att nationerna och människorna ska vara i EU:s tjänst. Annars kommer folk och nationer med tiden att tröttna och avskaffa alltihop. Och då är vi tillbaka på ruta 1.
