Det finns tidlös stil och elegans och så finns det modetrender. Få saker är så löjliga som människor som följer gårdagens mode och samtidigt låtsas som om de vore moderna. Vissa saker blir aldrig omoderna, men de trettioåringar i min barndom som fortfarande hade bakåtslickat hår med brylkräm var helt passé, precis som de som fortfarande för drygt tjugo år sen körde med hockeyfrilla.

Det blir pekoral av det hela, så som Olle Strandberg skriver i ”Pegas på villovägar” (1943): ”Pekoralisten är lik en person, som i glädje och sorg krängt på sig en lånad frack, men glömt att ta på sig kragen och ta av sig stramaljtofflorna – och ändå gör anspråk på att vara välklädd”.

När tiden rusat vidare och en människa yrvaket står kvar utan att inse att tåget har gått, blir det lätt tragiskt. Men vad ska man säga när en stor institution som har massor av människor som borde begripa bättre beter sig på samma sätt?

Jag tänker givetvis på Chalmers Tekniska Högskola i min hemstad Göteborg.

De invigde den 22 januari 2025 ett särskilt ”DEI office”. Förmodligen upptäckte de snart att de befann sig i samma situation som i Fred Winters gamla schlager ”När jag kommer fram är det roliga alltid slut”. När andra överger denna idé, tror sig Chalmers komma med något nytt och fräscht.

Enligt Chalmers hemsida står DEI för ”Diversity, Equality and Inclusion, alltså jämlikhet, mångfald och inkludering”. Men det gör det nu inte, utan det står för ”Diversity, Equity, Inclusion”, alltså mångfald, rättvisa och inkludering. Att de inte själva visste vad det var de ville ansluta sig till tyckte givetvis många var komiskt. Och kanske lika roligt var det att de förmodligen inte visste skillnaden på equity och equality.

Det började alltså inte särskilt bra och inte blev det bättre av att den person som ska arbeta på officet får titeln ”DEI officer”, tydligen helt okänsligt för att ordet officer på svenska knappast betyder ansvarig för ett kontor, utan militärt befäl.

Mångfald, rättvisa och inkludering, vem vill inte ha det? Rättvisa är en grundläggande förutsättning för ett gott samhälle. Ett samhälle som exkluderar på grund av kön, ras eller etnicitet är orättvist. Mångfald uppstår i ett inkluderande samhälle.

Men ett samhälle där en officer ska övervaka att mångfalden, rättvisan och inkluderingen tvingas fram, är inte gott. Inte blir det bättre av att man i DEI-sammanhang börjar i fel ände. När man utgår från att alla ska ha lika förutsättningar skapar man det goda samhället, men då måste man acceptera att människor av fri vilja gör olika val, vilket innebär att vissa yrken föredras av män medan andra föredras av kvinnor, att människor med viss bakgrund gillar att umgås med likasinnade, medan andra inte gör det, och så vidare. DEI-folket brukar i stället utgå från att det färdiga resultatet ska vara jämlikt och försöka tvinga in människor i roller där de inte nödvändigtvis varken trivs eller är bäst lämpade.

Reaktionen på Chalmers satsning blev bland många därför en fråga: varför nu? Luften har redan gått ur DEI-ballongen. Det stora missnöjet med hur bränderna i Los Angeles sköttes av en underbemannad brandkår med nedskuren budget handlade mycket om hur man i jämlikhetens namn anställt kvinnor som inte klarade av det hårda arbete det innebär att vara brandsoldat. Justin Trudeau, Kanadas premiärminister, som många såg som själva symbolen för DEI, hade just meddelat sin avgång. Inom det demokratiska partiet i USA började röster höras om att Joe Bidens presidentperiod varit ett enda stort misslyckande innan han ens hade avslutat den.

Det är säkerligen inte en slump att man valt förkortningen DEI, som är latin för ”av Gud”. Samma rörelse brukar också beskrivas med ordet woke, det vill säga väckt. Att både DEI och woke får en att tänka på en väckelserörelse är mycket medvetet. De som drivit dessa frågor har känt sig som nyfrälsta, nyväckta, pånyttfödda, av Gud.

Men snabbt blev båda begreppen förlöjligade. Kring 2020 såldes många produkter, bland annat e-cigaretter, som ”woke”. Företag marknadsförde sig som DEI för att locka investerare, men det blev snart omodernt. Annonskampanjer där typiskt manliga produkter, som rakblad och snabba bilar, salufördes med woke budskap och slutade i katastrof med kraftigt försämrad försäljning.

”Wokeismen” förlöjligades så att också de som till ideologi och handling var woke föredrog att förneka det, av ren självbevarelsedrift. När Socialdemokraterna i november 2024 presenterade sitt nya partiprogram beskrev riksdagsledamoten Lawen Redar det som ”väldigt lite woke”. Detta sörjdes av Dagens Nyheters ledarredaktion, som började yra om jämställdhet och rättighetsfrågor.

De fick svar på tal av Karin Pihl i Expressen, som på ett utmärkt sätt förklarade att woke inte handlar om klassiska socialdemokratiska jämställdhets- och rättighetsfrågor, utan om att:

”Alla vita män är rasister. Alla som inte är vita måste ha samma åsikt. Man får inte äta eller tillreda mat som inte är från ens egen kultur. Läkare som påtalar att fetma är farligt diskriminerar överviktiga. Om någon har en åsikt som kan göra en person ur en ’utsatt’ grupp ledsen måste den personen hålla käften, annars är det hat.

Woke har alltså inte ett jota med någon form av jämlikhets- och frihetssträvande socialliberalism att göra. Det är snarare en härskarteknik dold under akademiska begrepp med inspiration från marxismens idé om att samhällsförändringar bygger på konflikter mellan olika grupper.”

Till det kan läggas tron på uppenbart orimliga ting, som att det finns män som menstruerar och föder barn. Vad man menar med det är ju att människor ska dömas utifrån hur de vill bli identifierade. Men det är ett orimligt krav. Att människor identifieras av andra människor ingår som en viktig del i hur vi lever i en gemenskap, med både krav och ansvar för varandra. Vi kan identifiera oss precis hur vi själva vill, men vi kan inte kräva att andra ska lyda oss.

Den nya trenden på Wall Street, där det tidigare investerades miljarder i företag som talade i stora ordalag om mångfald och inkludering, är nu företag som genom namn som ”God bless America” och ”America First” signalerar att de inte bryr sig om sådant. Svängningen har gått fort. Woke är stendött och traditionella värderingar på frammarsch.

Som kritisk röst i samhällsdebatten gäller det då att se upp. Det är lätt att kritisera det som alla – utom Chalmers då – redan insett var en felsatsning. Och det är lätt att förblindas när man ser att utvecklingen går mera mot den riktning man själv efterfrågar. Men opportunister kommer snart att ansluta sig till den nya riktningen och allt som presenteras som icke woke eller konservativt behöver inte vara bra.

Som samhällskritiker gäller det att alltid vara kärringen mot strömmen.

Detta är min sista ledartext som chefredaktör för Bulletin. Jag slutar inom kort och lämnar med varm hand över ledningen till Pelle Zackrisson. Det innebär inte att ni blir av med mig helt och hållet, eftersom en stor granskning med ett flertal artiklar av mig kommer att publiceras inom kort. Eventuellt kommer jag också att medverka i tidningen ibland även i fortsättningen.

Men nu vill jag passa på att tacka min trogna läsekrets för de tre år ni följt mig när jag verkat som tidningens chefredaktör och året innan då jag var opinionschef. Just precis på grund av det jag skildrat ovan behövs kritiska röster som Bulletin i medielandskapet. Jag önskar alla mina läsare och tidningen all lycka framöver.