Att försvara konservatism är inte lätt. Det innebär att man försvarar en pessimistisk syn på människan och kombinerar det med ett försvar av det bestående. Det blir inte alls lika sexigt som att tro på människans godhet och hoppas på framtida utopier.

Men trots den svårigheten har konservatismen på sistone börjat likna ett flyktingläger dit människor flyr från alla möjliga håll. Man flyr undan rosiga drömmar som visade sig misslyckade. Drömmen om mångkultur slutade i gängkrig och sextonåriga mördare. Drömmen om de öppna gränserna tog slut när det visade sig att Iraks försvarsminister var skriven i Sverige och uppbar bidrag.

Men vart ska flyktingarna som flytt till konservatismen ta vägen?

Sveriges gamla högerparti Moderaterna beskriver sig själva som liberalkonservativa, men när man går in på deras hemsida får man leta länge innan man efter många vackra fraser hittar idéprogrammet där ordet liberalkonservatism förekommer. Det allmänna intrycket är att man mer betonar liberal än konservativ.

Samma sak gäller Sverigedemokraterna. Går man in på deras hemsida hittar man ännu fler texter om vad partiet vill, men man får leta rätt länge innan man hittar beteckningen ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Mitt intryck är dock att SD är tydligare än M med att de ser sig själva som ett konservativt parti.

Frågan är bara om de är det.

Det som fått så många att fly mer rosiga ideologier vänsterut brukar kallas Jimmie moments. Jimmie Åkessons parti borde därför vara de som med öppna armar tar emot flyktingarna, de som flyr till konservatismen. Och viljan är det inget fel på.

Den konservatism som Sverigedemokraterna brukar framhålla är den brittiske filosofen Roger Scrutons konservatism. Scruton medverkade i SD-sammanhang några gånger och var personlig vän med bland andra Mattias Karlsson. Scrutons brittiska konservatism är verkligen ett alldeles utmärkt föredöme för ett modernt konservativt parti. Scruton skriver i sin bok A Political Philosophy – Arguments for Conservatism (2006):

”Det konservativa svaret på modernitet är att omfamna den, men att omfamna den kritiskt i fullt medvetande om att mänskliga framgångar är sällsynta och osäkra, att vi inte har någon gudagiven rätt att förstöra vårt arv, utan att vi alltid måste underkasta oss ordningens röst och vara ett föredöme för ett ordnat liv. Mänsklighetens framtid för socialisten är enkel: riv ner den bestående ordningen och låt framtiden träda fram. Men den kommer inte att träda fram, som vi vet. Dessa filosofier om ’den nya världen’ är lögner och vanföreställningar, sentimentala skapelser som har dolt faktum om den mänskliga naturen. Vi kan inte göra något alls om vi inte först bättrar oss. Uppgiften är att återupptäcka världen som skapade oss, att se oss själva som en del av något större, som beror på oss för dess överlevnad och som fortfarande kan leva inom oss…”

Just därför att konservativa är medvetna om att vi människor är ofullkomliga och inte alltid gör det som är rätt, gäller det att vara ett föredöme, som Scruton skriver, och att försöka bättra sig. Alla gör vi misstag. Men just därför måste man skärpa till sig och inte tillåta sig vad som helst.

På valvakan efter riksdagsvalet 2022 var det Rebecka Fallenkvist som sa ”helg seger” och på valvakan efter EU-valet i söndags var det David Lång som skrålade ”Ausländer raus”. I båda fallen reagerade partiet snabbt. David Lång är inte längre riksdagsman och Fallenkvist omplacerades från Riks till en mera undanskymd tjänst på ekonomiavdelningen.

Men inte i något av fallen var nykterheten besvärande. Vad som borde vara en självklarhet för ett parti som kallar sig konservativt är att där finns en partikultur som ser det som naturligt att man inte super sig packad på en valvaka där journalister deltar. Den som känner den mänskliga naturen med dess skröpligheter ser till att tänka efter före, så att man inte behöver städa upp i efterhand.

Om ryktet talar sanning var det på en viss partimedlems initiativ som eurodiscodängan L’amour toujours spelades under valvakan i söndags. Förväntningen var förmodligen att just det som hände skulle hända, nämligen att någon skulle börja sjunga de på senare tid spridda orden på tyska. Om detta var förmodligen Richard Jomshof precis så ovetande som hans verkade i Expressens intervju. Men den som föreslog att låten skulle spelas var inte ovetande. Och David Lång var med på galoppen.

Initiativtagaren – om nu ryktet stämmer att det var denne – har ett svenskklingande namn, men är själv född utomlands och brukar framhålla sig själv som exempel på lyckad integration. Då borde man vara desto mer försiktig med att föra fram ett budskap om att utlänningar – oavsett vilka det är, vad de gör, hur integrerade eller inte integrerade de är – ska ut. Det är liksom ingen hemlighet att SD står för en restriktiv invandringspolitik och vill att kriminella invandrare ska utvisas, men om man drar alla utlänningar över en kam är man precis det som SD är så angelägna om att inte framstå som – nämligen rasist.

Jimmie Åkesson vet exakt hur han ska få svenska medier och debattörer att börja skälla på hans kommando, så att han därefter visar sig vara den mest förnuftige. Hans debattartikel i Expressen där han använde orden ”folkutbyte” och ”klägget” är ett utmärkt exempel.

Om man som de flesta radikala tror på människans inneboende godhet blir varje exempel på motsatsen paradoxalt nog ett bevis på ondska. Världen blir svartvit, där människor som använder fel ord döms efter den grupptillhörighet orden signalerar. De som på konservativt vis inte har denna positiva människosyn brukar i stället se till ordens betydelse, oavsett vem som först uppfann orden. Ordet kapitalism är ett talande exempel. Det var inte Karl Marx som uppfann ordet, men det är tack vare honom och hans ”Das Kapital” vi använder det så flitigt i dag. Att det för Marx och hans efterföljare är något negativt hindrar inte människor som är positivt inställda till kapitalism att använda ordet. Man ser till ordets betydelse, inte dess historia, inte vilken grupptillhörighet ordet kan signalera.

På samma sätt fungerar ordet folkutbyte. För konservativa betyder det helt enkelt ett utbyte av folk. Om Sverige har en stor invandring samtidigt som den inhemska befolkningen minskar på grund av låg fertilitet och viss utvandring, blir resultatet ett folkutbyte.

Men de politiska motståndarna ser ordet som en symbol. För dem signalerar ordet en grupptillhörighet. När Åkesson använder ordet menar de att han sällar sig till den skara av konspirationsteoretiker som menar att folkutbytet är medvetet planerat för att förstöra den västerländska civilisationen. Det var verkligen medvetet precis så som Scruton skriver, ”riv ner den bestående ordningen och låt framtiden träda fram”. Utan att själva förstå hur de är en del av den västerländska civilisationen finns det gott om människor som verkligen tror att vår civilisation är ondskefull, medan människor i andra delar av världen är goda vildar. De tror att om vår civilisation åtminstone kraftigt försvagas och européer blandas med människor från andra kulturer, kommer en ny, vackrare värld att framträda.

Folkutbytet var inte planerat av en ondskefull kabal av George Soros, familjen Rotschild, Bilderberggruppen, judar, eller vilka man nu vill anklaga. Som så ofta var de verkliga bovarna välmenande men oändligt naiva politiker, varav de flesta bara kände av vart vinden blåste. De trodde på buzzwords som mångfald, mångkultur, representation och öppna gränser och såg buzzwords som nationalism, rättsväsen och folkutbyte som ondska.

De som har det Scruton kallade ”sensibility”, det vill säga normal förståndighet eller vettighet, förstår detta. När Åkessons kritiker ropar i högan sky om rasism och konspirationsteorier kan han helt enkelt svara att han inte menar något annat än det ordet betyder. Och därmed vinner han poäng.

Men när hans partikamrater super skallen av sig och gång efter annan gör korkade saker tappar han många av de poängen.

Sverigedemokraterna kallar sig konservativa. Om de verkligen vore det skulle det vara bra för Sverige. De är på väg åt det hållet, men det verkar vara en dans där fler än en vill föra, där ett steg tas framåt och ett bakåt.