Jan Emanuel kritiserar att poliser deltar i Pride på betald arbetstid, iförda sina uniformer. Motargumenten från personer i HBTQ-rörelsen motbevisar det de vill säga när de framhåller förtrycket mot HBTQ-personer. Människor som kämpar i motvind finslipar sina argument, men dessa debattörer har bara personangrepp och minnen från den gång HBTQ-personer faktiskt var förtryckta att ta till.
En av de bästa sakerna med den politiska debatten är att diskussionen skärper intelligensen på båda sidor. När man måste försvara sin ståndpunkt behöver man fundera igenom sina argument för att se om de håller, söka fakta och lära sig mer för att kunna ge svar på tal.
I den bästa av världar borde det alltid vara så, men i verkligheten ser det annorlunda ut. Den som aldrig får mothugg behöver inte slipa sina argument. Det gällde åtminstone tidigare miljörörelsen. Ytterst få argumenterade mot den. De som inte var intresserade av miljö ägnade sig åt andra frågor. Och därför var miljörörelsens argument ofta dåliga. Därmed inte sagt att miljön inte är en viktig fråga.
På senare år, med klimatalarmism, den gröna elbubblan och Återställ Våtmarkers kaosdemonstrationer, kan man se detta tydligt. Ytterst få ifrågasätter narrativet och de som gör det blir kallade klimatförnekare. Just detta att avfärda motståndare genom att kalla dem fula namn är ett säkert tecken på dålig debatteknik.
En rörelse som verkligen var tvungen att argumentera med skarpa argument och som länge kämpade i motvind är HBTQ-rörelsen. I äldre tider var homosexualitet något som folk visste fanns, men som man inte talade om. Selma Lagerlöf kunde leva tämligen öppet som lesbisk i förvissningen om att det där var det ändå ingen som talade om.
Karl Gerhard kunde i en mängd revykupletter antyda homosexualitet genom dubbeltydigheter, tämligen säker på att bara de invigda skulle förstå vad han sjöng om. ”Jazzgossen” som ”på sitt lilla bakverk frossar” var en sådan där dubbeltydighet, där folk som inte förstod den homosexuella antydningen var övertygade om att han enbart sjöng om en yngling på ett konditori.
Men när homosexualitet avkriminaliserades 1944 slutade polisen att som tidigare se genom fingrarna med homosexualitet. Det var fortfarande förbjudet om den ena parten var i beroendeställning eller under arton år. Beroendeställning är ju ett svävande begrepp som lätt blev en gummiparagraf. En präst i Stockholm bedrev social verksamhet för ungdomar på glid och anklagades för att utnyttja de unga pojkarna som han hjälpte. Det blev en storm i tidningspressen, underblåst av pastor Kejne på Stadsmissionen. När jag 2010 intervjuade den före detta prästen för min bok om Kejneaffären var han fortfarande efter över sextio år skärrad av den storm som drabbat honom i slutet av fyrtiotalet.
De som på 1950-talet vågade vara öppet homosexuella eller argumentera för homosexuellas sak fick räkna med en formlig storm i medierna, en storm som dessutom leddes av framstående och kända debattörer som Vilhelm Moberg och Armas Sastamoinen i tidningen Arbetet samt en stor del av myndigheterna. Det slipade argumenten och när den moderna HBTQ-rörelsen började ta form på 1970-talet präglades den av både skicklighet och kampvilja, där kampanjen för att Socialstyrelsen skulle ta bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet ledde till framgång 1979.
Andra milstolpar var erkännandet av sexuell läggning som grund för olovlig diskriminering, vilket kom 1987 och lagen om rätt till samkönade äktenskap, som kom 2009.
Det råder inget som helst tvivel om att dessa förändringar beror på HBTQ-rörelsens arbete. Den första pridedemonstrationen hölls i Örebro 1971. Från 1977 har demonstrationer av olika slag årligen hållits i Stockholm, det som från 1980-talet kallades ”homoveckan”. Sedan Stockholm 1998 var värd för Europride började man 1999 kalla arrangemanget Stockholm Pride.
Under tiden har man sett en förändring av inställningen till HBTQ-personer hos allmänheten, från förakt till förnuft, för att nu inte säga föredöme. I många sammanhang lyfts HBTQ-personer numera fram, det är önskvärt att människor i olika sammanhang inte är förhatliga vita CIS-män. Den mest frapperande förändringen är väl kyrkans, där på några årtionden en total omvandling skett, från präster som predikade mot ”Sodomi” utifrån 1 Moseboks berättelse om det syndiga Sodom, till dagens präster som sveper sig i mässhakar i regnbågsfärger.
Jan Emanuel, som numera kallar sig ”traditionell socialdemokrat i intern opposition” har rört om i grytan rejält med en debattartikel där han menar att poliser inte ska gå i pride-tåget på betald arbetstid i sina uniformer. Enligt honom uppmanar polisledningen till sådant deltagande. Pride är en politisk manifestation och polisen ska stå utanför sådant – på arbetstid. Som privatpersoner kan och bör poliser engagera sig av hjärtans lust, men som officiella myndighetsutövare bör de inte göra det, menar Jan Emanuel.
Han har fått många mothugg. När det gäller själva sakfrågan hävdar Jonas Gardell i en krönika att poliserna gör detta på sin fritid, men att det är viktigt för HBTQ-rörelsen att de behåller uniformerna på. Flera debattörer menar att Pride handlar om människovärde och inte är en politisk manifestation.
Detta är lätt att motbevisa. Stockholm Pride tog 2014 beslutet att Sverigedemokraterna inte var välkomna på Pride och de har aldrig omprövat det beslutet. När de hållit utfrågningar av partiledarna från de andra politiska partierna har Jimmie Åkesson inte bjudits in, utan i stället har han representerats av en uppblåsbar plastelefant, den symboliska elefanten i rummet. Gör man den typen av politiska markeringar kan man inte sedan komma och säga att Pride inte är politiskt.
Jan Emanuel hävdar i ett svar på kritiken:
”Släpp offerkoftan. Sluta se er som utanför den samhällsgemenskap ni sedan länge är både välkomnade och delaktiga i. Att vara HBTQIA är lika uppseendeväckande som att vara laktoskänslig i dag. Istället för att bli arg när jag påtalar att polisen ska vara opartisk och politiskt neutral, var glad, för ingen av oss vet vart nästa politiska vind blåser.”
Det är ord som det är lätt att instämma i, inte minst därför att kritiken mot Jan Emanuel är så dålig, rent retoriskt. Ingen för fram hållbara argument. I stället stämplar man Jan Emanuel med diverse epitet och berättar personliga upplevelser av diskriminering för många årtionden sedan. Därmed visar man alltså hur HBTQ-rörelsen går i medvind och hur argumentationsförmågan i takt med det förslöats.
Att Jan Emanuel är ”populist i hästsvans som inte kan ett jota om hbtq” är inte mycket till argument, Jonas Gardell. Inte heller att ”idiotens mor alltid är gravid”, som han citerar efter Mark Levengood. Vad är det man måste kunna om HBTQ för att få lov att ha en åsikt om polisens roll i dagens Sverige?
Festfixaren Jan Erwiks inlägg är inte mycket bättre. ”Vita, heterosexuella män har alltid kunnat räkna med polisens skydd” skriver han, medan statsvetaren Mike Enocksson antyder att Jan Emanuel är högerextrem under en socialdemokratisk täckmantel. Att Enocksson citerar Karl Gerhard borde han dock ha ett plus för, men knappast med raderna där han försåtligt antyder att Jan Emanuel skulle vara en ny Quisling.
Bättre borde Prides försvarare kunna.
