Oenighet är inget hot mot demokratin, utan en förutsättning för den. En rik flora av medier är inte heller ett hot mot demokratin, utan gör den mer levande. Demokratin verkar ha uppkommit där individens frihet varit som störst.
En stor del av min barndom tillbringade jag i Hallingdal i Norge, där mina föräldrar ägde en gammal fäbod. Det strävsamma paret på den fjällgård som tidigare ägt fäboden berättade en gång att de under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 aldrig såg en tysk soldat. De visste ju att Tyskland ockuperat landet och de visste att tyska soldater fanns på Geilo, på andra sidan dalen, men själva hade de aldrig sett någon.
Av just detta skäl, att folk bor glest i otillgängliga bygder, är det näst intill omöjligt att ockupera vissa länder. Visst kan man ta kontrollen över städer, institutioner och transportmedel, men kontrollera hela landet är bara möjligt om så stora resurser satsas att det bara av det skälet blir meningslöst.
Napoleon Bonaparte lyckades erövra stora delar av Europa, inklusive delar av Schweiz. Han fick inhemskt stöd genom flera uppror, men han lyckades aldrig besätta hela landet och det enda resultatet blev en ny federation, lik den gamla. Att erövra ett land där befolkningen i stora delar lätt kan fly upp i otillgängliga fjälldalar som det skulle kräva alldeles för stora resurser att kontrollera, är svårt.
Kanske är det därför Schweiz också sedan urminnes tider bestått av fristående demokratiskt styrda kantoner. Det nuvarande systemet med direktdemokrati infördes efter Napoleons försök och är därför över 200 år gammalt och innan dess gällde ett system instiftat redan 1291. Människor som inte låter sig styras om de inte själva får vara med och bestämma kan inte enas annars.
Bortsett från några årtionden i början av 1800-talet har det isländska Alltinget fungerat som Islands parlament ända sedan tinget på Þingvellir år 930. Därmed är Island världens äldsta ännu fungerande demokrati. Att Island är ett väldigt glesbefolkat och otillgängligt land har givetvis gjort att detta varit den enda möjliga styrelseformen, också under de många århundraden då landet formellt tillhörde Danmark.
En ännu tydligare illustration till detta är de första engelska försöken att skapa en koloni i den nuvarande delstaten Virginia i USA år 1607. Ganska snart insåg kolonins ledare att de behövde jordbrukare som sörjde för deras matförsörjning och att det inte gick att styra kolonins medlemmar med för hårda tag. Det var nämligen lätt att helt enkelt fly kolonin och leva i de stora ödemarkerna på egen hand, eller också ansluta sig till de förhållandevis vänligt inställda indianstammarna i området. Enda sättet att få folk att stanna kvar var att dela ut jordbruksmark frikostigt och att ge varje medlem rösträtt. Där togs de första stapplande stegen till amerikansk demokrati.
Både när det gällde att ge äganderätt till jordbruksmark och att ge människor rösträtt handlade det om att man gav människor ansvar. Inte därför att man ville det, utan därför att man inte hade något val.
Det finns ett annat land i Europa som heller aldrig erövrats av främmande makt, trots många försök. Det landet är Sverige. Visst har den gamla ärkefienden Danmark många gånger ockuperat delar av landet, men sedan Kalmarunionens upplösning har ingen lyckats besätta hela landet. Sedan kan man diskutera om Karl Knutsson och Sten Sture den äldre var de frihetshjältar äldre tiders historieskrivare beskrev dem som, eller om de drevs av mer egoistiska skäl, men det spelar ju strängt taget ingen roll för konstaterandet att landet aldrig ockuperats eller erövrats.
I ”Min svenska historia berättad för folket” (1970) beskriver Vilhelm Moberg exakt samma orsak till den svenska individualismen. Den som inte trivdes i byalagets gemenskap kunde alltid ”gå på skogen”, som det hette. Man kunde flytta ut i ödemarken och röja sig ny mark och leva utan andra människors krav på sig. Intressant nog för Moberg fram detta efter att ha ifrågasatt bilden av Sverige som ”frihetens stamort på jorden”.
Det finns skäl till det ifrågasättandet. Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskriver i boken ”Är svensken människa?” (2006) den egendomliga motstridighet som finns i Sverige, som de i undertiteln beskriver som ”gemenskap och oberoende i det moderna Sverige” och som de kallar ”Statsindividualismen” – svenskars starka individualism, samtidigt som det finns en mycket stark lojalitet till staten. Individualismen är genom lagar understödd av staten.
Även om det moderna demokratiska statsskicket i Sverige med allmän rösträtt bara är lite över hundra år gammalt, finns en lång demokratisk tradition i Sverige i form av byalag, sockenstämmor och även riksdagen. Även på den tiden då en stor del av befolkningen saknade rösträtt var landet långt ifrån någon diktatur.
Det finns alltså goda skäl för att hävda att demokratins uppkomst hänger samman med individens frihet. Folk som har möjlighet att gå sin väg om de förtrycks kan bara ingå i gemenskapen om det sker på deras villkor.
När man i vår tid påstår att det ena eller det andra samhällsfenomenet är ett hot mot demokratin, är detta värt att tänka på. Påfallande många av de företeelser som påstås vara ett hot mot demokratin är i själva verket raka motsatsen, ett exempel på att demokratin fungerar. Oenighet i politiska frågor och fria val av medier är bara två exempel bland många där det faktiskt är en förutsättning för demokratin att inte alla tycker samma sak eller har samma smak.
