I en stor intervju i Svenska Dagbladet luftar Hanif Bali sin oro över Moderaternas framtid:

– Jag är orolig för att det här är sista gången som vi någonsin har makten, säger han.

Han beskriver ett parti trängt av S på ena sidan och SD på den andra, som om det går mera högerut överges av de ”medvetna” storstadsväljarna, men som om de går mer mot mitten tappar väljare till SD. Han pekar också på att Sverige demografiskt genomgår en förändring som bäddar vägen för socialdemokratiskt styre.

Men det finns ett alternativ som han inte tar upp: Moderaterna skulle kunna börja bedriva moderat politik. Det hade nog gått hem.

Moderat politik är alltså sådan politik som kännetecknar ett liberalkonservativt parti, där konservatismen inte glöms bort. Där man inte skäms för att det ens finns konservativa drag i politiken, där inte allt blir liberalism. Under allt för många år glömdes konservatismen bort. Socialdemokraterna blev kulturella liberaler och de borgerliga blev ekonomiska liberaler. Andra värden försvann eller ersattes med dess raka motsats. Som när Reinfeldt talade om försvaret som ett ”särintresse”.

För att kunna börja föra moderat politik måste Moderaterna lära sig en smärtsam process som sedan länge praktiserats av Socialdemokraterna. Ja, M kan alltså lära sig av S. Det handlar om vördnaden av gamla partiledare.

Socialdemokraterna har det där i ryggmärgen. Från första början skämdes de mer eller mindre över den som tog initiativet till partiets grundande, August Palm. Så har det fortsatt, möjligen med undantag för Hjalmar Branting, som visades viss vördnad efter sin död. Men Per Albin Hanssons ledarskap skakade man snabbt av sig när Tage Erlander tog över och det gällde i ännu högre grad när Olof Palme tog över efter Erlander. Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt är alla kastade på historiens skräphög och där lär snart Stefan Löfven hamna. Magdalena Andersson tar inte hänsyn till sina föregångare när hon drar upp dagens politik. Och i det gör hon rätt.

Men Moderaterna präglas fortfarande av Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, trots att båda drev en mycket omoderat politik, som partiet – för att inte tala om Sverige – fått lida för. Reinfeldt har blivit en påtaglig kontraindikator. När han säger att något är dåligt, kan vi vara säkra på att det är bra. Bildts svassande för diverse diktatorer är lika pinsamt som hans engagemang i skumma bolagsstyrelser.

Föredettingarnas senaste bravader.

Ändå kan dagens moderater inte befria sig helt från dessa föregångare. Men hur ska man på allvar kunna lösa de stora problem Sverige står inför när dessa vördade föregångare i så hög utsträckning bidragit till att skapa problemen?

Det Tidöregeringen gjort har varit bra och vettiga reformer, helt i enlighet med klassisk moderat politik, men samtidigt frågar sig allt fler varför det inte blir mer av den varan. Varför denna otroliga senfärdighet? För det kan väl aldrig vara så att det är vördnaden inför Fredrik Reinfeldt som gör att rätten för illegala invandrare till skola och skjukvård, som han införde, fortfarande finns kvar, trots att Moderaterna numera påstår att de är emot lagen? Reglerna för medborgarskap ska ändras, säger regeringen, men varför görs då inte ett uppehåll i utdelandet av medborgarskap tills den lagen är på plats?

Och varför i all världen göda Public Service med miljarder, som de till stor del använder för att bedriva propaganda mot regeringen?

Ett Moderaterna som visar att de älskar Sverige mer än de vördar gamla partiledare, skulle kunna bli en tillgång för Sverige. Ett sådant parti behöver inte vara dödsdömt i nästa val.