Att extrema politiska rörelser, vare sig de kallas höger eller vänster, har mycket gemensamt, är en gammal iakttagelse. Ideologierna kan inte så lätt läggas ut efter en rak linje, från höger till vänster, där ytterhögern står längst bort från yttervänstern. Likheterna mellan de båda ändarna är uppenbar. Men samtidigt verkar ytterligheterna ändå inte mötas, utan om man vill tänka sig ideologierna grafiskt får de utseendet av en hästsko.
Den franske filosofen Jean-Pierre Faye fyllde 100 år för några veckor sedan. Det är han som anses ha uppfunnit det som kallas ”Hästskoteorin”. Bildspråket är dock äldre. Likheten mellan vänsterlutande nazister och nationalistiska kommunister uppmärksammades redan på 1920-talet.
Men det är inte bara de politiska extremerna som kan beskrivas som en hästsko. Aktivister, inte bara de som kan beskrivas som extremister, har ofta en förkärlek för ursprungsbefolkningar och minoriteter av olika slag, av det som de uppfattar som genuint. I gengäld hyser de desto större förakt för vanliga människor, den tråkiga medelklassen, de hemska CIS-männen, arbetarklassen med borgerliga värderingar och drömmar om en solsemester på Kanarieholmarna.
De vanliga människorna döms hårt, medan de som ses som genuina eller ursprungliga kan få tillåta sig i stort sett vad som helst. Att en ursprungsbefolkning ska få leva vidare på den plats som ses som dess ursprung, är en självklarhet för dessa människor. Men om svensk medelklass älskar sin hembygd och vill bevara den, ses det som inkrökt, dum och föraktlig konservatism. Själva ser dessa människor sig som varsomhelstare och de förmår inte själva att se bristen på logik när de föraktar någonstansarna som älskar sin hembygd.
Detta synsätt går att spåra tillbaka i historien, till en mycket inflytelserik bok som få av oss har läst, men vars inflytande vi alla är en del av. Jean Jacques Rousseaus bok Émile från 1762 beskrivs ofta som en roman, vilket visar att den som beskriver boken aldrig har läst den. Det är ingen roman, snarare en bok om hur man skulle kunna skriva en roman om en pojke med namnet Émile, hur han uppfostras av Rousseau själv, eftersom han är föräldralös och hur han så småningom träffar Sophie och hur de blir ett par.
Som sagt, få har läst boken, men alla känner vi till en mycket tydlig avläggare. Att Astrid Lindgren kallade sitt busfrö till pojk i förra sekelskiftets Småland för Emil i Lönneberga, är ingen slump, utan ett mycket medvetet val. Hon ville skriva om pojkens utveckling, uppväxt och möte med vuxenvärlden, mycket olikt Rousseau, men i uppenbar inspiration från honom. Rousseaus bok kallas i alla äldre översättningar till svenska för Emil. Den första översättningen med den titeln kom 1805. Först med Ronny Ambjörnssons översättning 1977 började verket även på svenska kallas Émile.
Rousseau var den förste som på allvar började kritisera upplysningstidens rationella ideal och han såg också ”den naturliga människan”, utan senare tiders polityr i ett förlåtande skimmer. ”Gud skapar allt gott, människan försämrar allt” är de berömda inledningsorden i Émile. Många tycks aldrig ha läst boken längre än så. Rousseau räknar upp en mängd exempel på hur människan förstör naturen, men sedan slår han om. Om människan inte hade försökt förädla naturen, hade allt varit mycket värre, blir hans slutsats redan på bokens första sida.
Människan har därför inget annat val än att förädla sig själv och naturen. ”Plantor förädlas genom kultivering, människan genom uppfostran”, säger han. Resultatet av den uppfostran blir medborgaren. Man kan inte vara både medborgare och människa. Antingen är man det ena eller det andra, hävdar Rousseau.
Å ena sidan har vi alltså den naturliga människan, som bara bryr sig om sin egen lilla grupp på ett fåtal individer, som utövar människokärlek mot de egna, men inte mot andra. ”Varje patriot hatar främlingar, de är bara människor och inget för honom.”
Å andra sidan har vi medborgaren, människan som låter sitt ego uppgå i den större världsgemenskapen, den som känner solidaritet med alla människor. Det är denna människa som Rousseau eftersträvar, som han vill uppfostra Émile till att bli.
Ur den naturliga människans lilla grupp har allt större grupper bildats, kungariken och republiker skapats och filosofer har lärt ut sina tankar om statsbildning. Rousseau vill inte, som så många tror, återgå till naturen. Han kritiserar sina föregångare, filosofer som Hobbes och framför allt John Locke, för att inte gå tillräckligt långt, att nöja sig med en halvmesyr till människa:
”Alltid i konflikt med sig själv, tvekande mellan hans önskan och hans plikter, är han varken människa eller medborgare. Han är oanvändbar både för sig själv och för andra. Han blir en våra dagars människa, en fransman, en engelsman, någon från den stora medelklassen”.
I stället borde människan bli en medborgare som både vet vad han vill och hur man för sig men som samtidigt är solidarisk med alla människor i världen. De där andra, fransmannen och engelsmannen i den stora medelklassen har han en benämning på som i svenska översättningar är borgerlig. Men i översättningar till andra språk, som tyska och engelska, brukar man låta detta ord stå oöversatt från franskan: bourgeoisie.
Det var alltså Rousseau som uppfann detta ord, bourgeoisie, i dess moderna betydelse. Marx hakade på där han slutade, men han bytte Rousseaus beundran för den naturliga människan mot beundran för proletären. Hatet mot småborgaren, medelklassen, människan som har som högsta anspråk att leva ett gott liv med familj, släkt och vänner, har de dock gemensamt.
Och allt sedan Rousseaus dagar har intellektuella och aktivister hatat bourgeoisien och älskat de som de sett som genuina eller naturliga människor. Socialisterna hatar borgarna och vurmar för proletärerna. Fascisterna hatade borgarna och vurmade för den enkla lantbefolkningen. Kristna sekter hatar vanliga statskyrkliga och medlemmar av andra frikyrkor, men älskar syndarna. Miljövännerna hatar medelsvenssons som kör bilar och åker på solsemester, men har inget att säga när Kina bygger några hundra nya kolkraftverk. Vänsterintellektuella hatar heterosexuella men älskar transpersoner och homosexuella. Samma vänsterintellektuella hatar Västvärldens medelklass, men älskar islamistiska terrorister. Aktivistiska domare visar öppet förakt för brottsoffer, men dömer förövare så milt som möjligt.
Listan kan göras mycket längre. Det roliga är dock att Rousseau själv i Émile visar att han är medveten om denna sorts dubbelmoral. Han skriver:
”Misstro de kosmopoliter som letar upp avlägsna plikter i sina böcker och struntar i dem som ligger närmast. Sådana filosofer kommer att älska tartarerna för att undvika att älska sina grannar”.
Människorna som engagerar sig för att hjälpa folk på andra sidan jordklotet och struntar i dem hemmavid är minst lika vanligt förekommande i dag som 1762, då Rousseau skrev detta. Att det till stor del beror på Rousseau själv är en av dessa egendomliga paradoxer som världen är full av.
