På våren 2023 tillkännagav den skotska förstaministern – motsvarigheten till premiärminister eller statsminister – Nicola Sturgeon sin avgång. Favorit bland efterträdarkandidaterna var Kate Forbes. Men hon kritiserades hårt för sitt medlemskap i Free Church of Scotland, en kalvinistisk frikyrka som bygger på de presbyterianska skotska traditionerna.

Kritiker frågade sig om hennes personliga åsikter om abort, samkönade äktenskap och sex före äktenskapet skulle färga av sig på hennes politik. I stället valdes Humza Yousaf. Han var först på många vis; den förste muslimen och den förste andragenerations-invandraren på posten som partiledare för det skotska nationalistpartiet, tillika försteminister för Skottland. Och han var först med att förrätta muslimsk bön i försteministerns residens Bute House, redan första kvällen efter att han installerats där.

Medan detta sågs av vissa som ett exempel på lyckad integration och mångfald, var andra kritiska. Just det man var rädd för när det gällde Forbes kristendom accepterades när det var Yousafs islam, menade en del.

Men det fanns också de som såg Yousafs installation och muslimska bön i residenset som en uppfyllelse av den profetia man tyckte sig se i Michel Houellebecqs bok Soumission (Underkastelse, 2015). I boken får man följa François, professor i litteratur vid Sorbonne-universitetet och hur han reagerar på utvecklingen i framtidens Frankrike.

Huvuddelen av det Houellebecq förutspådde – att Frankrike i valet 2022 skulle få en islamistisk president – har inte blivit verklighet, men påfallande mycket av bokens andra förutsägelser har det.

Han förutspår att François Bayrou ska bli premiärminister i Frankrike, vilket han är sedan i december förra året. Han beskriver kaos och terrorattacker och det var ett märkligt sammanträffande att samma dag, den 7 januari 2015, som boken lanserades ägde massakern på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris rum.

I boken berättar strebern Robert Rediger hur han konverterade till islam när han insåg att den västerländska civilisationen var dödsdömd. Det som fick honom att dra den slutsatsen var att det anrika Café Metropole i Bryssel stängdes. Det hade det inte gjort när Houellebecq skrev boken, men det slog igen portarna 2022.

Houellebecq förutspådde också att Marine Le Pen skulle få en stor andel av rösterna i presidentvalet 2022. Det fick hon också, om än inte lika många som Houellebecq trodde. Hans scenario var att en ledare för muslimska brödraskapet skulle få nästan lika många röster men vinna valet genom att få stöd av socialisterna, som hellre såg honom som president än Le Pen.

Det har som sagt inte hänt, men egendomliga allianser för att hålla växande högerpartier borta från makten har ju skapats, bland annat i Sverige i december 2014, alltså medan Houellebecqs bok bör ha tryckts.

I Storbritannien bedrevs inför valet förra året en intensiv kampanj mot muslimska väljare av gruppen The Muslim Vote – TMV. Om det var den kampanjen eller annat som gjorde att Storbritannien fick betydligt fler muslimska parlamentsledamöter, borgmästare och stort inflytande i många kommuner, inte minst i norra England, är inte lätt att veta, men intressant nog är det utrikespolitik som fört folk till de nya positionerna.

Stark kritik mot Israel är ett säkert kort för att få folk att rösta på dig som fullmäktigekandidat i Yorkshire, vad nu i all världen i Israel har med kommunala frågor som sophantering, gatuunderhåll och åldringsvård i norra England att göra.

Påfallande många har gjort karriär som fristående kandidater, utan partitillhörighet och dragit röster inte minst från Labour. Labourledaren Keir Starmer har hårt kritiserat Israel, men vill inte upprepa föregångaren Jeremy Corbyns politik, som fick många att fly partiet på grund av dess öppna antisemitism. Nu är det i stället de som vill ha öppen antisemitism som flyr partiet.

Förändringarna är exempel på hur det alltid är så att en minoritet styr över majoriteten.

Demokrati anses ju handla om att majoriteten styr, men i praktiken blir det nästan alltid tvärt om. De folkvalda ledarna utgör alltid en minoritet, även om de givetvis valts för att representera folket. Ofta förenar de sig på ett sätt som gör att folket varken är eller känner sig representerat.

För att skapa majoriteter enas mindre grupper och på så vis blir den största väljargruppen utesluten. Houellebecq beskriver hur vänstern accepterar det muslimska styret, eftersom den muslimske ledaren är i stort sett ointresserad av klassiska vänsterfrågor och därför låter vänstern hållas med dessa saker, medan han själv framför allt inriktar sig på kulturpolitiska frågor.

Den religiösa påverkan på exempelvis undervisningen blir ett bittert piller för ateisterna inom vänstern, men de sväljer det för att hindra högerns framgångar.

Försöken att bilda muslimska partier har i stort sett misslyckats i Europa. Houellebecq skildrar också hur de unga arga jihadisterna från franska förorter är motståndare till den mera tolerante Mohammed Ben-Abbes. Men när denne blir fransk president är de trots allt lojala med honom, vilket innebär att Ben-Abbes kan genomföra det andra presidenter misslyckats med, nämligen att åstadkomma lugn och ordning i dessa förorter.

När universiteten görs om till muslimska institutioner avskedas alla anställda, eftersom från och med nu undervisningen bara får bedrivas av muslimska män.

Robert Rediger blir därmed som konverterad muslim ansvarig för Sorbonne och han försöker locka den avskedade François att anta en professur i fransk litteratur. Han kommer att få en skyhög lön och kan ägna sig åt studier av sin älsklingsförfattare Huysmans skrifter. Enda kravet är att han konverterar till islam.

Den medelålders François med misslyckat sexliv kommer efter en tid underfund med att kravet på att avhålla sig från alkohol inte efterlevs av Rediger, som bjuder honom på blöta sammankomster.

Däremot kan han som professor och höginkomsttagare räkna med att kunna gifta sig med flera unga och attraktiva kvinnor. Romanen slutar med att man förstår att detta blir den framtid François väljer.

Houellebecq vill alltså skildra hur opportunism gör att en minoritet lyckas ta makten över det franska samhället. På lokalplanet har vi redan sett hur detta sker på olika håll i Europa.

Det man kan invända om hans framtidsscenario är att om detta skulle förverkligas skulle inte bara Europa förändras, utan på sikt även islam. Den uppkäftighet som är en viktig del av europeisk kultur, som yttrar sig på olika vis genom vår historia, skulle förmodligen med tiden att leda till uppluckring av den muslimska stränghet han beskriver.

Det finns alltid en motrörelse. Det måste man hela tiden räkna med.

Marine Le Pen har åtalats för förskingring och eftersom hon förmodligen inte kan ställa upp i nästa presidentval har hon lämnat över ledarskapet till Jordan Bardella. Han har inte Le Pens tyngande arv med bland annat stöd från Putin och kan därför dra betydligt fler röster och bli en verklig maktfaktor i nästa val.

För övrigt har Humza Yousaf redan avgått som Skottlands försteminister. Och Café Metropol i Bryssel räknar med att åter öppna i år.