Vid den stora propalestinska demonstrationen på Sergels torg i Stockholm förra söndagen deltog olika vänstergrupper, hamasanhängare och nynazister i skön förening. Men, skriver bland andra Anna Ardin i sociala medier, nazisterna hölls på avstånd och jagades i väg. Gott så, men insikten om att något är riktigt galet om nazister önskar delta i en manifestation verkar inte ha slagit många.

Varför påstår folk att Hamas är vänster? Göran Greider är upprörd över detta i Aftonbladet och får medhåll av tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg. Ja, det kan man verkligen fråga sig. Hamas är en auktoritär, patriarkal och reaktionär rörelse med mycket blod på sina händer, så antisemitisk att det inte är det minsta konstigt att nazisterna vill vara med. Varför faller vänsterradikala för en sådan rörelse?

Många radikala har genom åren haft en förbluffande otur när det gäller att hitta internationella vänner. Rasister, massmördare och förtryckare har omfamnats genom åren. Listan på diktaturer och skräckvälden som hyllades av Olof Palme och Sten Andersson är lång. I vår tid förmår inte Magdalena Andersson ta avstånd från Jamal El-Haj, utan trasslar i stället in sig i lögner och Greta Thunberg gör sig till folkmordsapologet när hon beskriver Israel i sådana ordalag att landets förintelse är den enda rimliga slutsatsen.

Hur kan detta komma sig? Många har ställt den frågan den senaste tiden och här kommer mitt försök till svar.

I de inlägg som Fridays For Future publicerat på sociala medier framställs Israel som ett kolonialt projekt mot en palestinsk ursprungsbefolkning. Många på vänsterkanten använder liknande retorik, inte sällan förstärkt med ord där judar framställs som ”vita” till skillnad från palestinier. Jag tror att det är just här man går vilse och inte kan se varför man hamnar i sällskap med nazister. I nazisternas ögon är ju judar de andra, inte alls vita, den ras som i stället hotar den vita rasen.

Läs även: Greta Thunbergs klimatrörelse: ”Media hjärntvättar dig till att stödja Israel”

Det postkoloniala talet om vita som koloniserar och förtrycker folk i andra världsdelar produceras så gott som alltid av människor på våra universitet som själva kan beskrivas som vita. Det är alltså i hög grad en form av självhat, där vita hatar vita genom att älta och inte sällan överdriva äldre tiders koloniala förtryck. När nazisterna såg judar som ”dem” ser de postkoloniala i stället judarna som ”vi”. Men hatet är det samma.

Hamas som politisk rörelse uppför sig påfallande likt det en av den postkoloniala ideologins grundskrifter, Franz Fanons Jordens fördömda (1961), säger. Det koloniserade folket måste skaka av sig all påverkan från kolonisatörerna, även den västerländska humanismen. Fanon varnar för att de koloniserade kan känna sympati för kolonisatörerna. Nej, den enda vägen framåt är att gå tillbaka till ett primitivt urstadium där grymhet och våld kan utföras utan moraliska skrupler. Ur det perspektivet blir det lätt att urskulda Hamas slakt på 1 400 oskyldiga israeler samtidigt som man ser Israels motoffensiv som grym och hemsk. De ”bruna” förlåts allt, men de ”vita” bär på en ständig arvsynd.

Att denna sorts ideologi skämtsamt kallas hudfärgsvänster är inte att undra på. Det är alltså de dubbla måttstockarnas ideologi. Att det är omvänd rasism är uppenbart, men det allvarligaste är väl att under den förment vänliga ytan lever den gamla vanliga rasismen kvar. Allt är fortfarande koncentrerat till den vita människan medan de andra blir staffagefigurer som till och med fråntas all moral. De låga förväntningarnas rasism paras med oikofobi.

Postkolonialismen har aldrig brytt sig särskilt mycket om fakta, men i fallet Israel talar fakta ett annat språk. 55 procent av Israels judiska befolkning är eller härstammar från de judar i arabiska länder som fördrevs därifrån under 1950- och 60-talen. De stora judiska befolkningsgrupperna i Syrien, Irak, Egypten, Libyen och Algeriet är ett minne blott och de i Iran och Marocko är spillror av vad de en gång var. Majoriteten i landet kan alltså enligt hudfärgsvänsterns egna definitioner inte kallas vit.

Men 45 procent av Israels judar härstammar från Europa, alltså sådana där hemska vita människor. Men om det vore fel att européer bosätter sig i Israel, varför är det rätt och riktigt att Sverige tillåter massinvandring från Israels grannländer? Om palestinier ses som en ursprungsbefolkning som trängs ut, varför ses inte svenskar också som en ursprungsbefolkning som trängs ut?

Svaret från hudfärgsvänstern vet vi. Det kanske inte sägs tydligt rent ut, men det är uppenbart att man tänker att svenskar är vita och därmed ondskefulla och förtjänar inget bättre än att bli utträngda från sitt eget land. Och, som sagt, de som för fram dessa idéer är själva oftast enligt egna definitioner vita. Det är alltså en form av självhat.

All form av hat baserad på hudfärg eller andra yttre kännetecken är givetvis rasism. Att vita hatar vita är ett exempel på den form av omvänd nationalism som George Orwell så träffande beskrev. I stället för att säga ”vi är bäst och alla andra är sämre”, säger man ”vi är sämst och alla andra är bättre”. Men det är fortfarande samma fokus på ”vi”, samma utgångspunkt i att ”vi” är viktigast, inte som hjältar, men som förövare.

Flera har menat att denna form av självhat har sitt ursprung i kristendomens och även judendomens hyllande av ödmjukhet. Men det är en falsk ödmjukhet som de postkoloniala ägnar sig åt. De säger inte ”jag fattig syndig människa”, utan ”vi fattiga, syndiga människor” och i och med att de själva erkänner sin synd ser de sig som bättre än de andra, som inte erkänner den förfärliga synd det innebär att vara vit. De är villiga att offra det egna folkets självkänsla på det altare som gör dem själva upphöjda och goda – åtminstone för en stund i deras egna ögon.

Läs även: Hamaskopplad organisation var på demonstrationen vid Sergels torg