Varför har förment demokratiskt sinnade människor med rättvisepatos en sådan otur att alltid hamna i sällskap med misogyna mördare, förtryckare och homofober? Det händer just nu när det gäller Iran och det har hänt många gånger förut. Michel Foucaults beundran för islamismen ger en ledtråd.
Den som går igenom nyhetsflödet om den israelisk-amerikanska attacken mot Iran och aytaolla Khameneis död märker snart att väldigt lite sägs om den uppenbara glädje som många iranier känner nu. Det har nämnts lite om firande i Teheran, men av förståeliga skäl måste ett sådant vara försiktigt. Att exiliranier i hela Västvärlden firar undviks nogsamt i rapporteringen. Samma sak gäller rapporteringen om alla de människor som regimen mördat de senaste veckorna. Däremot är man väldigt noga med att rapportera att de officiella anledningarna till attacken varierat.
De stora medierna har svårt att dölja sin sorg. Och Carl Bildt, Magda Gad, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Feministiskt Initiativ och många andra försöker inte dölja den. Som vanligt kallas attackerna folkrättsbrott. Andra kallar det självförsvar, men vad man än kallar det kan man kan fråga sig varför det aldrig kallas folkrättsbrott när Iran skickar missiler, finansierar terror och mördar sin egen befolkning.
På gatorna i Manchester har jag i dag sett glada människor invirade i den persiska flaggan på väg till firanden. I London i går firades ayatollans död, liksom i storstäder över hela Europa. Men vänstern sörjer. Och Carl Bildt.
Varifrån kommer denna drift att alltid hamna på fel sida i historien? Varför har människor med förment demokratiskt sinne och rättvisepatos en sådan otur att alltid hamna i sällskap med misogyna mördare, förtryckare och homofober? Det går att gå långt tillbaka i historien och kunna nicka igenkännande, exempelvis åt de ”fredsvänner” som på 1930-talet stod på Tysklands sida mot det övriga Europa. Men vi kan finna färskare ledtrådar om vi börjar den där hösten 1978 då shahen flydde och ayatolla Khomeini genomförde den islamistiska revolutionen.
I september 1978 besökte den franske filosofen Michel Foucault Iran. I oktober samma år besökte han Khomeini i dennes hem i Paris för en intervju. I november var han åter i Iran och rapporterade från revolutionen och Khomeinis återkomst till Iran. Han skrev artiklar för franska tidningar, men eftersom han blivit särskild korrespondent för den italienska tidningen Corriere della sera publicerades de flesta av hans texter enbart på italienska.
Att Foucault var entusiastisk har därför varit känt hela tiden, men merparten av hans författarskap om revolutionen förblev otillgängligt för engelskspråkiga läsare fram till 2005, då Janet Afary och Kevin B Anderson publicerade alla texter i en utgåva för University of Chicago press, ”Foucault and the Iranian Revolution”. Fram till dess kunde många beundrare av Foucault urskulda hans entusiasm som en tillfällig sinnesförvirring. Men med texterna tillgängliga står det i stället klart att Foucaults beundran för Khomeini och revolutionen är en tydlig konsekvens av hans tankar i övrigt.
Men hur är det möjligt? Foucault var sekulär. Revolutionen var religiös. Foucault var homosexuell, Khomeini avrättade sådana som han. Foucault hade ägnat en stor del av sitt liv åt att dokumentera repressiv maktutövning, men hade knappast något att säga om tvånget att kvinnor måste bära huvudduk. Den islamiska revolutionen verkar vid första blicken representera precis allt som Foucault var emot.
Men bara vid första blicken. Ser man lite djupare på det hela klarnar det.
I hela sitt liv sökte Foucault efter det äkta, det ursprungliga. Och det han kallade äkthet var tillfällen då människor levde farligt och utmanade döden. Människor som levde så, menade Foucault, inspirerad av tänkare som Nietzsche och Georges Bataille, hade en särskild skaparkraft.
Samtidigt menade Foucault att Västvärlden efter kolonialismens avskaffande under efterkrigstiden spelat ut sin roll, inte bara politiskt, utan också idémässigt. Han menade att slutet nåtts för Västerlandets filosofi. Om det fanns någon framtid alls för filosofin måste den födas utanför Europa. Där andra såg en ytterst reaktionär rörelse såg han nya idéer födas, en ny ”politisk spiritualitet” som kunde vara framtiden inte bara för Mellanöstern, utan också för Europa. Det var något nytt som kunde ersätta den sekulära politik som präglat Europa sedan upplysningstiden.
Det är inte svårt att känna igen detta sätt att tänka, även om andra inte formulerat det i lika storslagna ord. Men entusiasmen över hårdför, starkt reaktionär islam som en framtid inte bara för muslimska länder utan också för Europa anas hos många mindre tänkare än Foucault. Framför allt handlar det om hatet mot allt det Västvärldens representerar. Man finner alla möjliga fel i västlig civilisation och kultur, men är förunderligt överseende med brister i denna form av islam.
I Corriere della sera 13 februari 1979 skildrar Foucault islamismen som en kraft som kan sätta hela regionen i brand, störta svaga regimer, förvandla också de mest stabila formerna av islam och vara en krutdurk för hundratals miljoner människor. Den skulle också vara den drivkraft som skulle övertyga arabvärlden att stödja palestinierna, där olika former av kommunism inte övertygat.
Allt det där hade han ju rätt i, men han ser uppenbarligen ingen fara i det, utan i stället är han förtjust. Och många andra har varit förtjusta med honom. Det är de som tänker på detta vis som gråter nu. Det är inte särskilt svårt att förutse att inom en nära framtid kommer de att ångra den gråten. När det nya styret i Iran blev allt mer förtryckande teg Foucault. På samma sätt kommer vi inte att se några bekännelser från de som byter åsikt, utan som vanligt kommer det att ske i tysthet.
