Varför har förment demokratiskt sinnade människor med rättvisepatos en sådan otur att alltid hamna i sällskap med misogyna mördare, förtryckare och homofober? Det händer just nu när det gäller Iran och det har hänt många gånger förut. Michel Foucaults beundran för islamismen ger en ledtråd.
Den som går igenom nyhetsflödet om den israelisk-amerikanska attacken mot Iran och aytaolla Khameneis död märker snart att väldigt lite sägs om den uppenbara glädje som många iranier känner nu. Det har nämnts lite om firande i Teheran, men av förståeliga skäl måste ett sådant vara försiktigt. Att exiliranier i hela Västvärlden firar undviks nogsamt i rapporteringen. Samma sak gäller rapporteringen om alla de människor som regimen mördat de senaste veckorna. Däremot är man väldigt noga med att rapportera att de officiella anledningarna till attacken varierat.
