I tisdags kväll började den andra delen av den judiska helgen Pesach. Medan den första delen handlar om att minnas uttåget ur Egypten handlar den andra delen om när Röda havet enligt Bibelns berättelse delade sig så att folket kunde undgå de förföljande egyptiska trupperna.

Det är tradition att den kvällen samlas i synagogorna efter kvällsmåltiden. Till lite frukt och ett glas vin sjungs sånger, tonsatta psaltarverser om uttåget. Vid midnatt sjunger och dansar man tillsammans Moses lovsång efter delandet av Röda havet så som det står i femtonde kapitlet av Andra Mosebok.

Jag var på väg hem från ett sådant firande i Manchester. Klockan hade hunnit bli kvart i två på natten. På Northumberland street, där det ligger inte mindre än sju synagogor, var mycket folk i rörelse. En bil stannade och ett par kallade på mig. Jag gick fram till bilen, där en man och en kvinna satt. De hade uppenbarligen varit ute på en pubrunda. Nykterheten var inte påfallande. Nu ville de veta varför det var så mycket folk ute vid denna tid på dygnet.

När jag förklarade att folk gick hem efter att ha firat delandet av Röda havet, blev mannen i det närmaste lyrisk och började detaljrikt återberätta Bibelns berättelse om uttåget ur Egypten; slaveriet, de tio plågorna, delandet av och tåget genom Röda havet och så vidare. Hans berättelse innehöll många egendomliga detaljer som jag inte kände igen.

Kvinnan frågade mig om jag gillade muslimer.

– Håll käften!, Shut up!, sade mannen till henne.

Och det gick upp för mig att trots att de alldeles saknade yttre tecken på det, trots att de uppenbarligen festat om på ett mycket omuslimskt sätt, var de muslimer och mannen återgav Koranens berättelse om uttåget ur Egypten.

Kvinnan fortsatte att fråga om jag gillade muslimer, varje gång med samma bryska svar från mannen, som hon dock beundrande beskrev som mycket kunnig.

Han fortsatte med ökenvandringen och mottagandet av tio Guds bud på Sinai. Sen kom han fram till historien om den gyllene kalven som i hans värld innebar judarnas avfall från den rätta läran, medan han inget hade att säga om det som i den judiska traditionen läses in som huvudbudskapet; att man kan få förlåtelse också för de grövsta synder.

– Ni och vi förstår sådana här saker, sade mannen. De kristna däremot, de vet inget om detta.

När jag protesterade och sade att samma berättelse också ingår i den kristna Bibeln, var han ointresserad.

Till kvinnan sa jag då att jag har flera riktigt goda vänner som är muslimer och som jag ibland diskuterar likheter och skillnader mellan religionerna. Jag gillar muslimer, om de är hyggliga människor, men jag vet att väldigt många muslimer inte gillar mig.

Det där tyckte mannen var bra sagt, men snart började han tala om att judarna gått vilse och förvanskat läran, att den enda sanna versionen var Koranen och den enda sanna läran var islam.

Det där hade jag ingen anledning att börja diskutera med honom mitt i natten, så jag sa att det var dags att gå hem och sova, vilket paret höll med om. De rekommenderade någon youtube-imam vars namn jag givetvis glömt nu och jag brydde mig inte om att ställa den uppenbara frågan, vad denne imam tyckte om att muslimer drack sig fulla. Inte heller förde jag på tal den brittiska statens syn på att köra bil i berusat tillstånd. De tackade mig så hjärtligt för att jag tagit mig tid att diskutera med dem mitt i natten.

Och jag hade fått något att fundera på under de femton minuter jag vandrade vidare till mitt hem. Paret i bilen var ju hjärtliga och vänliga, men mannen kände uppenbarligen ett behov av att få fram att islam var bäst, trots att han givetvis insåg att min åsikt är annorlunda. Varför?

Under dagen hade jag läst den fasansfulla förundersökningen mot den 22-årige syriern i Örebro som förödmjukat och på andra vis plågat de gamla människor som han borde ha vårdat som hemtjänstpersonal. Det skedde ofta samtidigt som han sa Allahu Akbar och andra muslimska uttryck. Han har delat filmerna när han gör detta med vänner. På något konstigt vis känner han alltså behov av att framhålla sin religion samtidigt som han plågar gamla människor. Beror det enbart på att de är ”otrogna” eller vittnar hans beteende om samma sak, behovet av att framhålla att islam är bäst?

Självfallet är det så att vi alla tycker att vår religion, vår livsstil eller vår ideologi är bäst. Annars hade vi ju inte levat som vi gör. Men alla har inte ett behov av att trycka ner den egna ideologin, religionen eller livsstilen i halsen på andra människor. Vi kan tycka att för oss är vårt livsval bäst samtidigt som vi unnar andra människor att tycka samma sak om deras val.

Till nästa dags morgonkaffe valde jag en bok jag haft i hyllan i många år, utan att tidigare ha läst den: ”Kitab fasl al-maqal” lyder titeln, men eftersom min arabiska kunde vara bättre fick jag läsa den på engelska; ”On the harmony of religions and philosophy” av den muslimske filosofen Averroës, skriven omkring 1190.

Han argumenterar för att kunskap om naturen är ett sätt att närma sig Allah. Citaten ur Koranen flödar över sidorna där han menar att logiskt resonemang och fakta, oavsett om dessa fakta hämtas ur böcker skrivna av icke muslimer, är den enda hållbara filosofin. Han påstår att detta är en syn som delas av de flesta muslimer, ”utom en liten värdelös minoritet som argumenterar utifrån religiösa påbud”.

Om Averroës hade rätt om att de var så få på hans tid är svårt att säga, men att denna inställning blivit desto vanligare sedan dess i den muslimska världen, är däremot säkert.

Det var Averroes som återintroducerade Aristoteles filosofi för västvärlden, där hans kommentarer om Aristoteles översattes till latin och blev grundläggande för den medeltida skolastiken. Den judiske filosofen Maimonides citerar flitigt Averroës och menar liksom honom att om Aristoteles filosofi motsäger det som står i de religiösa skrifterna beror det på att man missuppfattat dessa skrifter.

Toleransen mellan islam, kristendom och judendom som Averroës är ett exempel på är något helt annat än trångsynt antingen-eller-tänkande. Att Averroës under sitt arabiska namn Ibn Rushd gett namn åt ett studieförbund i Sverige som lades ner efter indragna statsbidrag på grund av kopplingar till våldsbejakande agitatorer, muslimska brödraskapet och annat, är givetvis en märklig ironi.

Men Averroës och hans filosofi är islam lika mycket som de våldsbejakande islamisterna som verkat i studieförbindet med hans namn är det. Averroës böcker är ett bevis för att Koranen precis som andra religiösa böcker kan vara en inspirationskälla för stor humanistisk filosofi lika gärna som exakt samma text kan inspirera till våld. Det är detta som visar sanningen i Sameh Egyptsons starkt kritiserade uttalanden om att vi måste skilja på islam och islamism.

Det handlar inte om att vara apologetisk, utan att se nyanserna i tillvaron. Många som genuint oroar sig över islams utbredning i det svenska samhället tycks tro att allt motstånd är bra motstånd. Men motstånd byggt på förenklingar eller rena lögner är aldrig bra. Och att framställa den man som gjort mest för att synliggöra Muslimska brödraskapet i Sverige som islam-apologet är oärligt.