Reaktionerna på en av de historiska tablåerna under Olympiska spelens invigningsceremoni i lördags kväll har fått internet att koka. En del har hävdat att man alluderar på Leonardo da Vincis berömda målning ”Sista måltiden” eller ”Nattvarden” och därmed hånar kristna och kristendomen.

Andra har hävdat att det där är bara struntprat. Den blåmålade nästan nakna mannen med vinrankor i håret är uppenbarligen den grekiska guden Dionysos. Den feta kvinnan med diadem är därmed inte Jesus, utan Apollon, hävdas det. Tablån föreställer alltså inte alls den sista måltiden, utan en dionysisk backanal.

Den åsikten verkar dock inte delas av huvudpersonen själv, den franska discjockeyn och fetaktivisten Barbara Butch, som lagt upp da Vincis nattvardsscen och bilden av tablån där hon själv sitter i mitten med texten ”Oh yes! Oh yes! The new gay testament”.

Skärmdump från X

Alla som har den minsta susning om hur Apollon brukar framställas vet att det inte är som en mycket omfångsrik kvinna. Apollon står dessutom för Dionysos motsats i den grekiska mytologin, så att placera honom på en dionysisk backanal verkar också väldigt egendomligt.

Apollo di Belvedere, den klassiska bilden av Apollo, skiljer sig något från fetaktivisten Barbara Butchs former

Hur som helst. Den franske skådespelaren Thomas Jolly, som skapade tablåerna, slår ifrån sig. Hans syfte var inte att uppröra, utan handlade givetvis i sådana sammanhang om ”kärlek och inkludering”. Mot det kan man givetvis invända att det bara är en viss sorts kärlek och en viss sorts inkludering som godkänns.

Ty att älska är fasligt banalt

om det inte sker vilt

allra helst homofilt

det är sorgligt, men faktiskt jag sett ett

kärlekspar i går kväll

där han var sexuell

på det gamla beprövade sättet

Så sjöng en gång Karl Gerhard. Allt utom det gamla beprövade sättet är numera radikalt och fint.

Jag vet givetvis inte vad som rört sig i arrangörernas hjärnor. Att låta tre dragqueens springa med den olympiska elden och fler uppträda i tablån med drag från sista måltiden eller backanalerna verkar väldigt mycket att slå in öppna dörrar. Givetvis ligger det mycket i kritiken att ingen skulle våga driva med en annan religion på det sättet som man driver med kristendom. Detta helt oavsett vad syftet var med tablån.

Flera personer har beklagat sig över hur okunniga de svenska kommentatorerna var. Nåja, det är väl inte lätt för journalister med inriktning på sport att vara allvetande i fransk och klassisk historia. Dessutom verkar samtliga som kommenterat nattvards- eller backanalscenen ha missat att tablån mycket väl kan ha föreställt båda sakerna på en gång.

Att den grekiska guden Dionysos och Jesus har påtagliga likheter är nämligen något många genom historien har påpekat. Bådas ursprung är till hälften gud, till hälften människa. Dionysos sägs ha avlats av guden Zeus med en mänsklig kvinna – olika namn förekommer på henne. Jesus sägs ha avlats av Den Helige Ande och Maria. Båda kommer med ett budskap till mänskligheten. Båda anklagas för att ha gudomliga aspirationer och förhörs därför av domare. Båda dödas.

Men just därför att likheterna finns där, påpekar också många olikheterna. Så slutar Friedrich Nietzsche sin bok Ecce Homo:

– Har man förstått mig? – Dionysos mot den korsfäste…

Detta var bland det sista han skrev innan han i januari 1889 blev så förvirrad att han av goda vänner fördes till mentalsjukhus. Han hade då en tid själv identifierat sig med ömsom Dionysos, ömsom ”den korsfäste”. Såväl Strindberg som Brandes hade fått brev undertecknade ”den korsfäste” och Richard Wagners änka Cosima hade fått ett kort med orden ”Ariadne, jag älskar dig, Dionysos”.

Friedrich Nietzsche Foto: Hartmann, omkring 1872

Ungefär samtidigt var Verner von Heidenstam sysselsatt med samma sak. I andra delen av Hans Alienus (1892) beskriver han Dionysos och Jesus som tvillingbröder, som båda skickas från himlen ner till jorden. Dionysos är först ut och han predikar livsglädjens budskap för mänskligheten. Det blir glädje och fest, men glädjen har en baksida. När Jesus med tiden kommer ner på jorden får han se sin brors framfart, där han lämnat efter sig skövlade hem och våldtagna kvinnor. Dionysos själv förfaller med tiden till en sorglig figur som håller till på en sjaskig pub i Londons slum.

Heidenstams budskap, som han återkommer till i många av sina böcker, är att vi kan beundra antikens backanaler och dionysiska orgier, men samtidigt inse att den europeiska kultur som byggts på kristendomens grund, kanske är tråkigare, men förhindrar det lidande som är den ohejdade livsglädjens baksida.

Om något budskap alls kan utläsas ur tablåerna i Paris är det raka motsatsen till det Heidenstam kom fram till.

Ur ”Hans Alienus” av Verner von Heidenstam 1892. Dionysos och Jesus skildras som tvillingbröder