Facebook noscript imageKorn: Julfirande som terrormål
Dan Korn
Ledare
Korn: Julfirande som terrormål
Lastbilen som körde in i Berlins julmarknad 2016 Foto: Michael Kappeler/AP/TT
Lastbilen som körde in i Berlins julmarknad 2016 Foto: Michael Kappeler/AP/TT

28 människor har mördats i attacker mot julmarknader de senaste årtiondena. Det finns människor som hatar att vi firar jul.

Efter terrorangreppet på Bondi Beach i Australien förra söndagen har många röster höjts som alla sagt samma sak: Det var inte enbart ett angrepp på ett judiskt chanukafirande, utan en del i ett angrepp på hela den västerländska kulturen.

När man angriper judar i Australien visar man tydligt att målet inte handlar om Israel och konflikten i Gaza. Det var ett angrepp på judar som firade en religiös judisk högtid. Angriparna visade alltså att målet var religiöst och inte politiskt, mot judar och judendomen.

Men det slutar inte där. Uttrycket ”det börjar med judarna med det slutar inte med dem” har fått sitt tydligaste bevis i de många terrorangreppen mot julmarknader. I år förhindrades en attack mot en julmarknad i tyska Bayern. Fem män från Egypten, Marocko och Syrien greps för planer på att köra en bil in i människomassan på marknaden.

Denna gång förhindrades attacken genom polisens arbete. Så skedde också 2017 i Essen och Potsdam samt 2023 i Leverkusen. Men i Dijon och Nantes 2014, Berlin 2016, Strasbourg 2018, Trier 2020 och Magdeburg 2024 utförde människor terroristattacker, de flesta gångerna genom att köra en bil in i folkmassan, men även genom att skjuta folk.

Totalt har 28 människor dödats och närmare 400 personer skadats i dessa attacker. Och de har lett till resultat. I Berlin sattes betongbarriärer upp för att förhindra liknande attacker. Samma sak har skett på plats efter plats under senare år.

Efter förra årets mycket blodiga attack i Magdeburg har stora säkerhetsarrangemang införts. Rostock har skjutit upp sin julmarknad till våren. Dortmund har ställt in sin marknad, eftersom säkerhetsarrangemangen blir för dyra. I Overath har årslånga förhandlingar mellan stadens representanter och julmarknadens arrangörer om vem som ska stå för kostnaderna för säkerheten strandat, vilket lett till att marknaden ställts in. I Kerpen har marknaden ställts in eftersom säkerhetsarrangemangen skulle bli för dyra och omfattande.

Den totala kostnaden för de tyska julmarknadernas säkerhet har ökat med 44% på tre år, enligt branschorganisationen Bundesvereinigung City- und Stadtmarketing Deutschland. Men också utanför Tyskland ses förändringarna. New York City har förstärkt säkerhetsarrangemangen. I Birmingham genomförs varje år Frankfurt-julmarknaden, som är den största i sitt slag utanför Tyskland och Österrike. Stora säkerhetsarrangemang med fordonsbarriärer, uniformerad polis med hundar, civilklädda poliser, drönare, säkerhetskameror och ett samarbete mellan vanlig polis, säkerhetstjänsten och antiterrorexperter har införts.

I Sverige går det mera stillsamt till. Plötsligt står särskilda fordonsbarriärer i Gamla Stans gränder i Stockholm. De flesta förstår väl varför, men någon officiell information verkar inte finnas. Däremot finns en underbar hemsida för tillverkaren, ett under av felstavningar som man inte trodde var möjlig i AI:ns tidevarv, då det är så lätt att fixa sådant. Företaget erbjuder ”Løsningär” med ”servicpaket” för ”Fordonsbarriärer vid ingångar og scenområden”.

Attacken förra året i Magdeburg utfördes av en man född i Saudiarabien, som beskrivs som uttalad kritiker mot islam och invandring. Varför han ansåg att det bästa sättet att demonstrera det på var att köra en bil in i en folkmassa så att sex människor dog och 338 skadades är oklart. I alla de andra fallen har terrordåden dock utförts i islams namn. Och gemensamt för alla attackerna, inklusive Magdeburg, måste rimligtvis vara att de som utfört attackerna inte vill att människor ska gå på julmarknader och fira jul. De provoceras av judar som firar chanuka men också av kristna som firar jul. Och de provoceras i islams namn.

Så är det tyvärr. Och det hjälper inte att säga ”inte alla”. Nej långt ifrån alla. Det finns miljontals fredliga muslimer som inte gör en fluga förnär. Enligt en undersökning av Pew Research i USA 2011 ansåg 81% av muslimerna att självmordsbombningar och våld mot civila för att försvara islam aldrig är rättfärdigat. Det är höga siffror. Men problemet är att en procent ansåg att det ofta är berättigat. Sju procent menade att det ibland kunde vara berättigat. Senare liknande undersökningar har visat att en större andel försvarar våld mot civila för att försvara islam.

I Sverige beräknas det bo omkring 800 000 muslimer, men bara 200 000 är medlemmar i ett muslimskt samfund. Och ännu färre, bara 90 000, har enligt SOM-institutet besökt en moské det senaste året.

En procent av 800 000 är 8 000 individer. Om vi räknar med den enda procenten plus de sju procenten som enligt den amerikanska undersökningen menar att våld ibland kan vara berättigat och tillämpar den siffran på de 90 000 moskébesökarna får vi 7 200 personer.

Man hade lätt kunnat utgå från högre siffror, men det spelar ingen roll. Några tusen personer som anser att det är rätt att gripa till våld i islams namn är några tusen personer för mycket för att samhället ska vara tryggt. Professorn i religionskunskap Simon Sorgenfrei skrev i Svenska Dagbladet 2023 under rubriken ”De är varken salafister eller islamister”:

”De har trots allt blivit ett vardagligt inslag i det svenska samhället. De blir precis lika oroade som alla andra när al-Qaida uppmanar till terrordåd i Sverige, samtidigt som de känner sig utstötta när toppolitiker menar att islam inte har i Sverige att göra.”

Så är det givetvis. Men trots det borde Sorgenfrei inte vara sorgfri. De som är villiga att gripa till våld i islams namn gör det i ett narrativ som går ut på att det är islam som är hotat av Västvärlden, att Väst för ett krig mot den muslimska världen, att de är offren och inte förövararna. Och ser man på saken på det viset är det självförsvar att utföra terrorattackerna.

Ledare i Väst har länge försökt tona ner hotet, vilket givetvis kan vara förnuftigt om man inte vill bidra till narrativet om Västs krig mot islam. Men det går inte. När Australiens premiärminister Anthony Albanese efter terrorattacken på Bondi Beach inte förmådde att ta ordet islam i sin mun, men däremot talade om högerextremistiska grupper – som om det var dessa som låg bakom attacken – missade han målet så grundligt att det blev löjligt.

Om man vill övervinna en fiende måste man först identifiera den. Det är obehagligt att göra i detta fall, eftersom fienden finns mitt ibland oss och man hela tiden riskerar att angripa hyggliga och fredliga människor som liksom de verkliga fienderna är muslimer. Det är därför ett svårlösligt problem. Vissa har trott att man kan skapa en ”blågul islam”, en sorts mellanmjölksversion med en lagom sval inställning till religionen. Men då har man ingenting förstått av hur religion fungerar, hur viktigt det är i religiösa sammanhang med äkthet.

Den enda äkthet som skulle kunna vara ett alternativ, inte minst för unga och sökande män – för det är nästan alltid män som söker och hittar svaren i terrorn – är den raka motsatsen till den blågula eller utspädda islam som man tror skulle kunna minska aggressiviteten. Svaret måste sökas i den muslimska kulturen, i den muslimska värld som fanns före Muslimska Brödraskapets och andra liknande organisationers uppträdande. Det muslimska fromhetsliv som fanns i det ottomanska väldet och som i högre grad än i senare tider kunde leva sida vid sida med kristna, judar och andra minoriteter skulle förmodligen ha något att erbjuda som kan vara bättre både för de sökande och för deras omvärld.

Sett ur europeiskt perspektiv är den muslimska världen hopplöst efterbliven. Så är det därför att vi fokuserar på vetenskap, industrialisering och demokrati. Men sett med andra glasögon var den muslimska världen en rik och fascinerande kultur, som ägde sin egen inre stolthet och visdom. Att det arvet glömts bort är det största sveket mot de sökande unga som behöver något att vara stolta över.

Dan Korn

Dan Korn är  Bulletins chefredaktör. Han är författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.