I går presenterades den så äntligen, utredningen om en svensk kulturkanon. Kritiken var omfattande innan någon visste vad den skulle innehålla. Självfallet kommer nu kritiken att fortsätta med frågor om varför enskilda företeelser finns med eller inte finns med.

Visst kan man fråga sig om varför vissa mycket typiska svenska egenheter inte finns med. Många har tänkt sig kanon som en sorts de röda stugornas diktatur, där den svenska landsbygdsidyllen ska tvingas ner i halsen på oskyldiga storstadsbor. Kanske är det orsaken till att de röda stugorna inte finns med, inte heller det svenska folkdräktsskicket. Maträtter saknas helt, vilket innebär att varken köttbullar med lingonsylt, kåldolmar, rotmos eller sill och potäter finns med, inte heller ritualer kring mat som det svenska smörgåsbordet och kaffe med sju sorters kakor.

Men i stället för att klaga på sådant måste man konstatera att urvalet är både rikt, genomtänkt och överraskande. Att Västgötalagen skulle finnas med har många tagit för givet, Sveriges äldsta bok som den ju är. Men den saknas. I stället finns Magnus Erikssons landslag med, en bok som ofta förbises, men som spelat en betydligt större roll för danandet av Sverige. Med senare ändringar under olika namn var landslagen rådande i Sverige från 1350-talet till 1734. Dess regler som skyddade befolkningen mot rättsövergrepp från privata eller myndighetspersoner är en svensk motsvarighet till internationella lagars regler om habeas corpus.

Syftet med en kulturkanon är att definiera svensk kultur. Det innebär ofrånkomligen att man begränsar sig mot andra kulturer, vilket för många är något av en dödssynd av förhävelse och nationalism. Man tar så lätt för givet att sådant handlar om att predika hat mot de avvikande och främmande. Men det handlar framför allt om kärlek till det egna, något att samlas kring att älska. Det är själva motsatsen till hat.

Edmund Burke formulerade den idén redan 1790. Kärleken till den egna lilla gruppen är fröet för att älska vårt land, vilket i sin tur leder till kärlek till mänskligheten, skriver Burke och vänder därmed på perspektivet från alla dem som tror att man för att kunna älska mänskligheten inte får älska sitt land och sina närmaste.

En kanon är givetvis inte begränsande. Den visar på exempel på det som är speciellt med Sverige, men om man därmed tror att det svenska är begränsat till dessa 100 företeelser och inget mer, har man inte fattat något – eller vill kanske inte göra det.

Kanon är en bra början med saker man kan älska Sverige för. Men det är med kärleken till ett land som med kärleken till en människa, att den kan bli allt större. Det handlar om att ge sig tid och att intressera sig mer. Kanon är en bra introduktion, men den är inte slutprodukten, utan början.