Det har talats mycket om att Stefan Löfvens biologiska far var nazist, men far och son träffade aldrig varandra. Han växte upp hos fosterföräldrar. Om han studerat fosterfaderns släkthistoria hade han märkt att svenskarna förr inte levde så som ofta hävdas. Med den insikten borde han ha kunnat se det komma.
Till vår tids främsta logiska kullerbyttor får man väl räkna det egendomliga faktum att många människor anser att det är en form av rasism att påpeka kulturella skillnader mellan olika befolkningsgrupper – det är ”kulturrasism” – samtidigt som samma människor ofta och gärna hyllar kulturella skillnader om man i stället kallar dem mångkultur.
Till försvar för alla de som inte vill inse att kulturella skillnader kan vara både djupa och urgamla kan man dra fram mängder av vetenskapliga verk, där man utgått från att den särpräglade moderna västerländska civilisationen med individualism och utbredda rättigheter uppkom förhållandevis nyligen. Man brukar säga att den stora förändringen mot modernitet började med industrialiseringen, franska revolutionen, det feodala samhällets död och kapitalismens födelse, upplysningen eller något annat fenomen från det sena 1700-talet eller 1800-talet.
Man föreställer sig – och det finns bokstavligen hundratals vetenskapliga verk som beskriver det så – att innan dess levde den stora massan av Europas befolkning som ”peasants”, vilket översätts till bönder på svenska, men som avser något mycket mer än en bonde. Det är ett tämligen stillastående samhälle där få lämnar den egna byn eller gården, där gårdar ärvs från föräldrar till barn och där äktenskap arrangeras mellan unga i tidig ålder av föräldrarna. Som kronan på verket lägger många skildringar till att aga av såväl barn som tjänare var utbrett, att jordbruket bedrevs ytterst primitivt och för självhushåll, att analfabetism och vidskepelse var utbredd.
Det är ingen dålig rad med tänkare och vetenskapsmän som beskrivit det så. I den lärda skaran ingår namn som Max Weber och Karl Marx. Det är inte undra på att många utgått från att bilden stämmer och är sann.
Det är därför inte konstigt att många tänkt sig att på samma sätt som Europas primitiva bondekulturer under 1800-talet förvandlades till det moderna samhället genom järnvägarna, städernas framväxt och lönearbete, på samma sätt förvandlas också de människor som invandrar till vår del av världen när de möter den moderna civilisationen.
Få verkar ha tänkt på att det finns järnvägar, städer och lönearbete också i andra delar av världen. I dag har människor också i byar i Afrika, i Afghanistan och i Mellanöstern smarta mobiltelefoner, internet och allt det där vi förknippar med det moderna samhället. Det har förvandlat kulturen i dessa länder, men inte så att den blivit mer västerländsk.
Ännu färre har kontrollerat om den där bilden av Europa som befolkat av ”peasants” verkligen stämmer. Den verkar stämma för Östeuropa, inte minst Ryssland. Men den stämmer faktiskt inte i norra Västeuropa. Man måste gå mycket långt tillbaka i tiden för att hitta den sortens samhälle som bland andra Weber och Marx beskriver. Man har helt enkelt utgått från att livet överallt såg ut som det gjorde i Ryssland och Polen, men så levde man inte i Skandinavien och i ännu mindre grad i England.
Den brittiske antropologen Alan Macfarlane gör i boken The Origins of English Individualism (1978) en noggrann genomgång av livet i några engelska byar och konstaterar att det inte är mycket som stämmer in på beskrivningen av ”peasants”. Redan under senare delen av medeltiden fanns en utbredd handel med gårdar. Man köpte och sålde egendomar och även om det fanns gårdar som i århundraden gick i arv från far till son var detta något frivilligt och inte något som var tvingande genom arvslagar.
Till skillnad från förhållanden i förmodligen majoriteten av världens länder och kulturer var redan under medeltiden regeln att ett barn – vanligtvis den äldste sonen – ärvde gården, medan de andra flyttade ut. Man delade inte gårdarna i mindre och mindre delar. Jordbruket var redan tidigt inriktat på försäljning av jordbruksprodukter på marknader eller i städer.
Men den kanske viktigaste detaljen handlar om vad de unga barnen gjorde. I tonåren var det redan för många hundra år sedan regel att både pojkar och flickor sökte tjänst på en gård eller i något annat hushåll, ofta långt hemifrån. Man blev alltså med svenskt språkbruk drängar och pigor. De unga började med mycket låg utgångslön, men redan efter några år var den tillräckligt hög för att de unga kunde börja spara en slant så att de när de blev runt 25-30 år kunde köpa sig en gård eller starta någon form av företag.
Därför gifte man sig förhållandevis sent och partner valde man själv. Det var inga tonårsäktenskap som föräldrarna arrangerat. Detta innebar att individualismen och friheten redan mycket tidigt var starkt utvecklad.
Också i det gamla Sverige var ägande av fastigheter något som var individuellt. Gården tillhörde en människa, inte familjen, släkten eller klanen. Även om det finns gott om exempel på gårdar som gått i släkt i århundraden fanns också en utbredd handel med jordbruk. Jordbruket var redan på medeltiden i stora delar av Sverige inriktat på export av exempelvis smör, ollonfläsk och oxar. Och överallt blev de unga drängar och pigor och gifte sig förhållandevis sent.
Ta som exempel bonden Magnus Hindriksson i Mellby, Överlännäs socken. Han var 31 år gammal när han gifte sig 1846 med den fyra år yngre Märta Brita Hansdotter. Deras son Hans Magnusson tog sig som dräng namnet Melander. Först när han var 29 år 1881 gifte han sig med Dorotea Kårén och de ägde en gård i Lökom, Sånga socken. Deras son Magnus Melander övertog så småningom gården, men brodern Hans August blev dräng, en tid för ovanlighetens skull hos brodern på Lökom. Först 1924 gifte sig Hans August vd 38 års ålder med den 22 år gamla Dorotea Kristina Hellgren från Långsele. De fick sonen Ture 1926.
Ture Melander jobbade som skogsarbetare, senare som fabriksarbetare i Sunnersta i Boteå socken. 1959 tog han och hans hustru Iris hand om en fosterson. Många år skulle denne fosterson, som heter Stefan Löfven, bli intervjuad i teve som statsminister och säga:
– Vi såg det inte komma.
Nej, det är lätt att bli hemmablind. Men om han tänkt lite på sin egen familj hade han kunnat konstatera att fosterfaderns förfäder genom många generationer gift sig sent och arbetat som drängar innan dess.
Det är lätt att avfärda drängar och pigor som en pittoresk detalj ur det förflutna, men det säger faktiskt mycket om hur annorlunda vår del av världen är mot den överväldigande majoritet där det i stället är självklart att de unga hjälper till hemma på den egna gården eller i det egna företaget, där föräldrarna ofta har mycket att säga till om när det gäller val av partner och där man gifter sig tidigt.
