I ett tal hållet på Purdue University 1971 talade Lionel Trilling om ”The moral obligation to be intelligent”, det vill säga den moraliska skyldigheten att var intelligent eller klok. Det var hans lärare John Erskine som i en essä redan 1914 hade skrivit om denna skyldighet.

Man kan fråga sig hur någon kan vara skyldig att vara intelligent. Intelligens eller brist på intelligens är ju något vi föds med, något som vi inte kan hjälpa om vi fått en stor eller liten dos av. Trilling menade givetvis inte att folk som på grund av medfödd brist på intelligens skulle kunna straffas för detta, inte alls. Men vad vi gör med den intelligens vi fått är något vi själva kan påverka och som därför också kan ses som en skyldighet.

Trilling talar om detta i sin bok The Liberal Imagination (1950). Som jag nämnt i en tidigare artikel var Trilling starkt kritisk till mycket inom liberalismen, men han vägrade envist att kalla sig för något annat än en liberal. Han menade att allt intellektuellt utbyte i Västvärlden handlade om olika former av liberalism. Någon konservativ motsvarighet fanns inte. Det innebar inte att det inte fanns konservativa människor, känslor och andra fenomen, men en konservativ intellektuell rörelse saknades. Kanske hade han skrivit annorlunda om han väntat några år, när Russel Kirks bok The Conservative Mind (1953) utkommit.

Det var just därför att allt intellektuellt samtal ägde rum inom liberalismen, att så gott som alla intellektuella delade i stort sett samma åsikter, som allvarligt menad kritik behövdes, menade Trilling. I en miljö där alla delar din åsikt, där alla utgår från vissa antaganden som om de vore fakta, är det lätt att intellektuellt slöa till. Därför behövdes någon som utmanade det som uppfattades som självklart eller odiskutabelt:

”Vi kan inte gärna börja jaga rätt på oppositionella som gör oss den tjänsten att tvinga oss att bli mer intelligenta, som får oss att skydda våra idéer från att bli stela, invanda och slöa. Detta måste vi göra för oss själva. För en tid har det framstått för mig som att en kritik som i hjärtat är i liberalismens intresse kan vara mest användbar om den inte bekräftar liberalismen som generellt rätt, utan snarare utsätter vår tids liberala idéer och antaganden för en viss grad av tryck.”

Som förebild för detta hade Trilling ingen mindre än 1800-talets store liberale tänkare John Stuart Mill (1806-1873). Hans böcker Om friheten (1859), Förtrycket av kvinnorna (1869) och Kvinnornas befrielse (1851) är trots deras höga ålder fortfarande tillgängliga i den svenska bokhandeln i nya utgåvor.

Långt innan han skapade dessa hans främsta verk skrev Mill den lilla essän Coleridge som aldrig översatts till svenska men som är intressant också för vår tid. Den publicerades 1840 i London and Westminster Review, men har sedan återutgivits i skilda samlingsutgåvor. Poeten Samuel Taylor Coleridge (1772-1834) hade varit radikal i sin ungdom och välkomnade den franska revolutionen, men blev så småningom allt mera besviken på både revolutionen och radikalismen. Hans ses som en av den tidiga konservatismens främsta författare. Trots att Mills åsikter skilde sig kraftigt från Coleridges läste han Coleridges texter, beundrade hans filosofi och menade, när det gällde konservatismen, att eftersom en mycket stor del av Europas befolkning sympatiserade med konservativa idéer vore det att orsaka onödiga konflikter att försöka genomföra våldsamma och snabba förändringar i liberal riktning. I stället för ”den opraktiska metoden att försöka konvertera dem från konservativa till liberaler”, vore det klyftigare att förmå konservativa att ”anta en liberal åsikt efter en annan, som en del av konservatismen i sig”.

Det där kan ju uppfattas som en sorts lurendrejeri, men bara om man tror att människor är så naiva att de låter sig ledas, något Mill inte trodde. Han trodde att man kunde övertyga meningsmotståndare. Och om det har han några fantastiska ord att säga i essän om Coleridge:

”’Gud, upplys du våra fiender’, borde vara varje verklig reformatörs bön, skärp deras sinne, ge vikt åt deras föreställningar och ordning samt klarhet åt deras förnuftsförmåga: vi är i fara tack vare deras dumhet, inte tack vare deras vishet; det är deras svaghet som fyller oss med ångest, inte deras styrka”.

John Stuart Mills resonemang här påminner starkt om ingen mindre än konservatismens förgrundsgestalt Edmund Burke, som i Reflexioner om franska revolutionen skriver att den som verkligen vill förändra samhället till det bättre måste göra det långsamt, eftersom små, försiktiga förändringar är de enda som inte riskerar stort motstånd och som därför har störst chans att lyckas.

Att kunna tala med meningsmotståndare, ta till sig och förstå deras argument och att argumentera tillbaka, skärper alltså intelligensen. Om vi vill vara intelligenta bör vi alltså inte låsa in oss i filterbubblor eller bara umgås med likasinnade.

Men människor som är övertygade om deras egna höga moral har ofta svårt att erkänna att människor med motsatt åsikt också kan bygga sina åsikter på logiska och rationella grunder och att de menar väl. Orsaken till att de har motsatt åsikt beror på att de ser frågan ur ett annat perspektiv, något som inte behöver vara fel. Burke talade om människor som ”kan göra de värsta saker, utan att vara de värsta människor”. Hans samtida Thomas Robert Malthus skrev i sin kända essä om befolkning – den som gav namn åt begreppet malthusianism:

”Jag kan inte ifrågasätta talangen hos sådana män som Godwin och Condorcet. Jag är ovillig att ifrågasätta deras uppriktighet”.

William Godwin och Nicolas de Condorcet stod långt från Malthus politiskt, men han var trots det hövlig och artig. Det hade han nu inget för. Godwin svarade med att kalla Malthus ”elak” och ifrågasatte om Malthus över huvud taget kunde kallas människa.

Thomas Sowell, som skrivit om detta, har fler exempel. När Friedrich Hayek i sin klassiker Vägen till träldom (1944) angrep välfärdsstaten och socialismen kallade han sina meningsmotståndare ”målmedvetna idealister” och ”författare vars uppriktighet och osjälviskhet står över varje misstanke”. Hayeks motståndare kallade däremot hans bok omoralisk och amerikanska förläggare vägrade att ge ut den.

Joseph Epstein uttryckte saken så här i New York Times Magazine 1985:

”Om du är oenig med någon inom högern kommer han förmodligen mena att du är trögfattad, har fel, är dum eller är berusad. Var oenig med någon inom vänstern och han kommer snarare att anse att du är egoistisk, förrädisk, okänslig, förmodligen ondskefull.”

Om man sätter sig in i motståndarens argument och sakligt kommer fram till att de är fel blir man intelligent på köpet. Om man avfärdar motståndaren med att denne är ondskefull eller elak blir man ointelligent på köpet.