Björn af Kleen skrev i Dagens Nyheter under rubriken ”I New York sörjde amerikaner över att skytten misslyckades.” Rubriken ändrades sedermera till ”Stödet för politiskt våld uttrycks nu öppet” – men den första versionen säger något om den redaktionella reflexen. Att en av Sveriges ledande dagstidningars första reaktion på ett misslyckat mordförsök är att rapportera om sorgen över att det misslyckades, och göra det med en rubrik som nästan normaliserar den känslan, är anmärkningsvärt.

I TV4 tog Lisa Grenfors ett steg som är värt att stanna upp inför. Hon förklarade attentatet med ”det språk som har varit Donald Trumps” och ett ”oerhört hårt språk som då också har lett fram till – det är ju många forskare som tror det – en våldskultur som då också har drabbat honom själv.”

Det är ett resonemang med en inbyggd logisk brist som är svår att ignorera.

Om Donald Trumps språk är orsaken till det politiska våldet i USA, borde det i första hand vara Trumps anhängare som utövar våldet – mot demokrater, mot journalister, mot Trumps politiska motståndare. Det borde ha varit Joe Biden och Kamala Harris som utsatts för mordförsök. Men så ser verkligheten inte ut. Det är Trump som utsatts, tre gånger på under två år. Det är Trump som träffades i örat i Butler. Det är Trump som evakuerades från Washington Hilton i lördags.

Man kan ha hur många invändningar som helst mot Trumps retorik. Den är ofta onödig, ibland barnslig, stundom agressiv. Men det är en helt annan sak än att göra den till en förklaring för varför någon försöker mörda honom.

Det påminner om ett annat resonemang som vi i andra sammanhang tar kraftigt avstånd från – tanken att en kvinna som klär sig utmanande bär ett ansvar för att bli våldtagen. Vi förkastar det med rätta, eftersom det förflyttar ansvaret från förövaren till offret. Samma logik gäller här. Det är inte Donald Trumps fel att han nästan skjuts ihjäl. Det är skyttens fel. Ansvaret för handlingen ligger hos den som utför den.

Vi behöver inte spekulera så mycket om Cole Allens motiv. Han lämnade ett manifest. I det, som publicerats i New York Post, skriver han:

”And I am no longer willing to permit a pedophile, rapist, and traitor to coat my hands with his crimes.”

Det är inte en man som inspirerats av Trumps språk och vändpunkten det skapat. Det är en man som genomsyrats av den bild av Trump som i år efter år målats upp av Trumps motståndare, där jämförelser med Hitler förekommit så ofta att det är rätt naturligt att någon tycker att den där Hitlerkopian måste dödas. Den retoriken kommer inte från Mar-a-Lago. Den kommer från den andra sidan av det politiska spektrumet.

Det politiska klimat som producerar dessa gärningsmän är verkligen ett problem. Men det är inte ett problem som enkelt kan reduceras till Trumps retorik. Det är ett klimat där motståndaren alltmer framställs som inte bara fel utan som ond – som ett monster, ett hot mot civilisationen, en brottsling som förtjänar vad som helst som drabbar honom. Den logiken finns på båda sidor av det politiska spektrumet, men det är huvudsakligen den ena sidan som utför våldet mot den andra sidan.

Cole Allens manifest är ett dokument genomsyrat av hat mot Trump – ett hat som närts av en berättelse om Trump som kriminell och förrädare. Den berättelsen har inte spridits av Trump själv.

Svenska journalister som vill förstå det politiska våldet i USA borde börja med att ställa sig den frågan, i stället för att leta efter sätt att lägga skulden på offret.