Den glädje som många människor de senaste dagarna visat över att Lisa Holms mördare själv mördats i fängelset i Litauen får mig att ställa frågan om detta beror på hämndbegär eller rättskänsla. En bok av Simon Wiesenthal har mycket att säga om det.
En gång när jag var ung och studerade i Jerusalem – det är med andra ord drygt fyrtio år sedan – mötte jag Simon Wiesenthal på gatan. Han var elegant, i ljusblå kostym, och jag stirrade nog lite väl mycket på den kände nazistjägaren. Han stirrade tillbaka.
Att Wiesenthal inte gillade att bli stirrad på inser jag berodde på något mer än det vanliga att kändisar är trötta på att alltid bli iakttagna. I sin bok Solrosen (1969, svensk översättning 1970) skildrar han obehaget i att som koncentrationslägerfånge kommenderas till arbete utanför lägret och att behöva gå där längs välbekanta gator utmärglad i fångdräkt medan människor stirrar på en, eller också vänder bort blicken. Båda sakerna var hemska. De som försökte låtsas att de inte såg något var på sitt sätt värre än de som stirrade. Ja människors apati inför det de bevittnade kunde kännas värre än förtrycket han utsattes för.
Wiesenthal och ett antal medfångar fördes på en sådan utkommendering till den skola där han före kriget studerat till arkitekt. Nu fungerade byggnaden som militärsjukhus dit skadade från fronten fördes. Fångarnas jobb var att tömma och frakta bort avfall. Vid ett tillfälle kom en sjuksyster fram till Wiesenthal och frågade om han var jude. När han svarade jakande bad hon honom följa med. Hon förde honom till en man med större delarna av huvudet bandagerade, som uppenbarligen var döende. Han hade något han ville berätta.
Mannen berättade, Wiesenthal lyssnade och sjuksystern höll vakt så att ingen fick komma in och avbryta. Den döende var SS-officer i hög rang och kunde därför tydligen ge sina order. Han berättade att han vid ett tillfälle under Tysklands framryckning i Ryssland tillsammans med andra SS-män insamlat den judiska befolkningen i en stad till ett hus, tvingat männen att bära in brännbart material i huset och därefter låst in judarna och tänt på. När människor försökte fly genom fönstren blev de skjutna. Själv hade denne SS-officer skjutit en familj där föräldrarna med barn i famnen hoppat från en våning redan med eld i kläderna. Den synen kunde han inte utplåna och nu ville han inför en jude be om förlåtelse för denna handling innan han dog.
Simon Wiesenthal reste sig och gick därifrån. Han förlät inte. Han anslöt sig till de andra fångarna, marscherades tillbaka till lägret inför allas blickar och samma kväll, när arbetet var över, diskuterade han med några av sina medfångar om han hade gjort rätt som inte förlåtit eller ej. En vän sade till honom att han inte hade rätt att förlåta de brott som andra utsatts för. När SS-officeren menade att en jude kunde förlåta brott som andra judar utsatts för var han kvar i samma kollektivistiska tänkande som motiverat honom vid mördandet.
Dagen därpå blev de på nytt kommenderade till sjukhuset och när sjuksystern sökte upp honom anade Wiesenthal att han än en gång skulle behöva lyssna på den ångerfulle SS-officeren. Men hon kom för att berätta att officeren dött under natten och att han före sin död hade bett henne lämna alla hans tillhörigheter till Wiesenthal som tack för att han lyssnat. Wiesenthal kände sig illa till mods. Han ville inte ha dessa saker, utan pekade på att adressen till officerens mamma fanns i tillhörigheterna. Officeren hade talat varmt om henne, så han föreslog att systern borde skicka sakerna till modern. Det var en adress i Stuttgart, som Wiesenthal lade på minnet.
Fyra år senare, 1946, var kriget över och Wiesenthal hade redan engagerats i den verksamhet som med tiden kom att bära hans namn; att försöka hitta de nazistiska förövare som efter kriget återvänt hem som om ingenting hade hänt, för att återgå till sina civila jobb. Vid ett tillfälle förde honom den verksamheten till Stuttgart och han sökte då upp adressen där SS-officerens mamma skulle bo. I ett till hälften utbombat hus träffade han henne. Hon berättade att hennes man dött i ett bombanfall, att hennes son varit SS-officer, men dött i kriget. Hon visade ett foto och talade beundrande om honom. Visserligen hade han varit med i SS, men hon var övertygad om att han aldrig gjort något av allt det hemska man nu berättade att SS ägnat sig åt.
Simon Wiesenthal sade inget. Han berättade inte för den sörjande modern vad han visste om sonen.
Boken Solrosen är inte en bok om Förintelsen i första hand, utan om frågan om skuld och förlåtelse. Efter Wiesenthals berättelse finns en serie med kommentarer från olika personer rörande frågan om Wiesenthal gjort rätt när han inte förlät SS-officeren. Redan när boken var nyutkommen konstaterade flera att påfallande många av de kristna tänkarna och prästerna som kommenterade menade att Wiesenthal borde ha förlåtit, medan de judiska kommentatorerna i högre grad menade att han gjort rätt.
Året därpå kom en svensk utgåva, men sen har boken försvunnit ur det svenska synfältet, medan däremot tyska och engelska utgåvor fortsatte att komma till 1998, försedda med allt fler kommentarer av bland andra Dalai Lama, Desmond Tutu, Primo Levi, Herbert Marcuse, Deborah Lipstadt och Jean Améry. De insiktsfullaste kommentarerna hittar jag hos Dennis Prager, den amerikanske talkshowledaren som numera syns på sociala medier med Prager University. Och nästan lika insiktsfullt skriver den person man minst anade skulle kunna göra det: Albert Speer, den ende av de anklagade nazisterna vid huvudrättegången i Nürnberg som inte dömdes till döden, utan i stället avtjänade tjugo år i fängelse för krigsförbrytelser.
Prager är religiös jude samtidigt som han kommit att uppskatta kristen tro som en ”helig väg till Gud” och fruktar att avkristnandet av USA får negativa konsekvenser. Tolkningen att kristna har lättare att förlåta en SS-officer än vad judar av förklarliga skäl har – som många framfört – menar Prager inte håller. Det går djupare än att handla om offer i Förintelsen. Det finns en avgörande skillnad i synen på skuld och ondska mellan judendom och kristendom och Prager ställer sig frågande till den kristna tolkningen.
Enligt den judiska uppfattningen kan bara den som utsatts för ett övergrepp eller brott förlåta handlingen. Därför kan människor inte förlåta mord. Inte ens föräldrar kan förlåta mord på sina barn, därför att om de hade kunnat det hade vi tvingats se på barnen som föräldrarnas egendom i stället för fria individer. Mord är därför oförlåtligt. Att tolerera mord är ett tecken på ett samhälle i förfall och de låga straff som utdöms för de flesta mord numera visar detta.
Prager tar som exempel en kvinna som blev våldtagen och lämnad att förblöda av ett gäng i Central Park i New York. Om det inte vore för att hon upptäcktes i tid och för moderna medicinska kunskaper hade hon dött. Gänget arresterades och när de satt häktade besökte New Yorks kardinal dem och allt han hade att säga var ”Gud älskar er”.
Också judendomen tror att Gud älskar alla människor, men tror däremot inte på det lämpliga i att framföra ett sådant budskap till samvetslösa förbrytare. Att inte ibland stå bestämd mot våld och mot ondska leder till mer våld och mer ondska. Vår tids ömkande med förbrytare och överseende med deras handlingar menar Prager förmodligen är en blandning av inflytande från kristendom och en sekularisering till en värld utan moraliska riktlinjer.
Det var detta Albert Speer, av alla människor, förstod. Han skriver att trots att han erkänt sig skyldig i Nürnberg och avtjänat sitt straff kan han inte förlåta sig själv för de brott han var delaktig i. Han menar att Wiesenthal handlade helt rätt. Han förlät inte, men han beskriver många år senare SS-officeren med inlevelse och förståelse och han förbarmade sig över hans mamma genom att inte berätta sanningen för henne. Att inte förlåta är alltså inte känslokyla eller hämndbegär, utan handlar om rättskänsla. Han tackar Wiesenthal för hur han handlat både mot SS-officeren och mot honom – trots att han aldrig förlät.
