Midsommar är en svensk nationell dag, men det borde inte bli vår nationaldag. Nationaldagen är en sak, medan midsommar är något av det svenskaste vi har. Det är två saker som inte ska blandas samman.
Midsommar är så ursvenskt att många argumenterar för att det är vår verkliga nationaldag. Det är så svenskt att när Mona Sahlin i den närmast ökända intervjun med tidningen Euroturk 2002 fick frågan om svensk kultur förnekade hon allt utom just midsommar:
– Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.
Nog för att det kan uppfattas som töntigt när vuxna människor leker ”små grodorna”, men ur ett annat perspektiv är midsommar just det som är ”en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop”. Och förmodligen var det just därför Sahlin uppfattade det som töntigt. Andra har sådant, inte Sverige.
Sahlin säger ju: ”Ni har en kultur”. De andra har en kultur och det ses som pittoreskt, charmerande – men efterblivet. Sverige är, enligt detta tänkesätt, modernt och har skakat av sig sådant där. Det är därför midsommar, med egendomliga traditioner som i många fall är unika för Sverige, är töntigt i bemärkelsen att de är en irrationell rest av det gamla som försvann. Det gamla är enligt detta synsätt förbrukat och kan slängas bort.
Som så ofta med traditioner är midsommar en blandning av gammalt och nytt, där förvånansvärt mycket är nytt. Det svenskaste av allt svenskt för många människor är midsommarfirande i Dalarna. När jag sommaren 2016 besökte gamla kvinnor i Dala-Floda som fortfarande ibland klädde sig i delar av den lokala folkdräkten till vardags sa de till mig att förr var midsommar inte så märkvärdigt, åtminstone inte i deras del av Dalarna. Då var kvinnor och barn på fäbodarna, så inte kunde det bli mycket firande med enbart män och gamla gummor hemma på gårdarna.
Mot den bilden står Anders Zorns kända målning ”Midsommardans” från 1897. Där är det unga par som dansar polska, inte runt majstången, utan i gräset bak logen, med stången i bakgrunden. Motivet är från Morkarlby, som Zorn besökte sommaren 1896 tillsammans med prins Eugen. Zorn donerade en majstång till byn för att förhindra traditionens utdöende. Religiös väckelse gjorde under 1800-talet att midsommarfirande men också folkdräktsbärande hade försvunnit på många håll.
I Morkarlby dansade alltså unga par på midsommarnatten, åtminstone om man får tro Zorn. Kanske hade bönderna där kortare väg till fäbodarna än i Floda, så folk lättare kunde komma hem för midsommarfirande.
Hur som helst har midsommarfirande gamla rötter. Om de är fullt så gamla som Zorn trodde att de var, en hednisk solkult som levde vidare, är dock tveksamt. I forntiden innan Sveriges kristnande hölls sommarblot, men det ägde rum först senare på sommaren. Trots många romantiska gissningar om motsatsen verkar midsommarfirandet ha kristet ursprung, men folkligt sådant och inget som prästerna gynnade. Kanske har äldre traditioner från sommarblotet kommit att knytas till midsommar, men om det vet vi inte mycket.
Midsommar är inte bara årets kortaste natt, utan också ett halvår före jul. Johannes Döparen lär ha varit ett halvår äldre än Jesus och därför firades förr midsommar över hela Europa som Johannes Döparens dag. Det är därför midsommar i Norge och Danmark kallas Sankthans, det vill säga den helige Hans, en förkortning av Johannes.
Det typiskt svenska var alltså en gång i tiden inte så typiskt, eftersom det var en tradition spridd över hela Europa. I Paris brukade under medeltiden kungen själv tända majbrasan på midsommar. Men medan dessa traditioner dog ut i övriga Europa har det levat kvar och förstärkts i Sverige. När folk drar den gamla utslitna valsen om att Lucia var från Italien, tomten kåldolmarna från Turkiet och julgranen från Tyskland och att därför inget egentligen är genuint svenskt, så har de inte bara fel i sak – Sankt Nicholaus, som är förebilden för Disneys jultomte var exempelvis från den del av Grekland som i dag tillhör Turkiet, men tron på tomten har inte med det att göra – utan resonemanget bygger också på en felaktig slutsats.
Det typiska är väldigt ofta av främmande ursprung, men vissa företeelser har rotat sig på en ny plats där de lever vidare medan de försvunnit på den plats där de uppstått. Att midsommar firas till minne av Johannes Döparen, som döpte människor i Jordanfloden, gör inte det svenska midsommarfirandet mindre svenskt. Och den som letar efter en majstång i Jordandalen lär få leta förgäves.
Sveriges nationaldag är som bekant den 6 juni, men en del vill att vi i stället borde göra midsommar till nationaldag. Om det tycker jag inte. Nationaldagen är ett typiskt statligt projekt, ett påbud uppifrån. Den 6 juni firas till minne av valet av Gustav Vasa till Sveriges kung den 6 juni 1523 och antagandet av Sveriges nya grundlag den 6 juni 1809.
Nationaldagen är alltså ett statligt påbud till minne av två andra statliga påbud. Midsommar är en folklig tradition utvecklad under kanske tusen år. Kanske bygger den på förkristna traditioner, men även om den är uppkommen under kristen tid är det knappast en högtid skapad genom påbud uppifrån.
Självfallet behöver en stat statliga påbud. Samtidigt är en av samhällets viktigaste rikedomar traditioner och strukturer framvuxna underifrån. I Sverige är dock förvirringen stor om det som är samhälle och det som är stat. Staten är viktig, men den bästa staten är en som inte klåfingrigt lägger sig i människor liv mer än nödvändigt.
Väldigt ofta märker man att folk inte förstår skillnaden mellan stat och samhälle. Politiker talar ofta om samhället när de menar staten. Om staten genom påbud gör om midsommarafton till nationaldag blir det ett ingripande ovanifrån för att reglera en folklig tradition underifrån. Det kommer i så fall inte vara första gången i historien. Präster försökte förr förbjuda midsommardans och annat midsommarfirande, eftersom de såg det som allt för lössläppt. Risken att myndigheter i dag kommer att reglera midsommarfirande på det viset är givetvis liten, men låt midsommar vara den folkliga högtid det är och låt Sveriges nationaldag förbli den 6 juni.
Jag skriver dessa rader i Sverige, dagen före midsommar. Om några timmar tar jag flyget tillbaka till Manchester i Storbritannien, så som vanligt blir det ingen dans kring majstången för min del. Men i resväskan finns en bytta matjessill och i taxfreebutiken tänker jag köpa en flaska akvavit. Så nog kan det bli midsommar också i England.
Glad midsommar!
