Det finns de som hävdar att midsommarafton är den verkliga svenska nationaldagen. Ur konservativt perspektiv kan man argumentera för att det som vuxit fram organiskt ur tradition är att föredra framför det som skapats genom statliga dekret. Den sjätte juni firar vi ju till minnet av valet av Gustav Vasa till Sveriges kung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523 och dessutom till minne av att det var den 6 juni 1809 Karl XIII skrev under det nya förslaget till svensk regeringsform. Men midsommar har aldrig fastställts genom dekret och påbud ovanifrån – om man då bortser från beslutet att flytta den verkliga midsommaren till närmaste helg.

En gång i tiden firades midsommar över stora delar av Europa. I Paris var det kungen som tände det traditionella midsommarbålet på 1500-talet. William Shakespeares drama ”En midsommarnattsdröm” visar ju att engelsmännen var väl bekanta med begreppet midsommar vid samma tid. I det kristna kalenderåret är dagen Johannes döparens dag och därför kallas dagen både i Danmark och Norge Sankt Hans, det vill säga den helige Johannes. I Norge har man på sina håll tradition att tända bål.

Men blott Sverige svensk midsommar har. Bruket med majstänger är belagt åtminstone sedan medeltiden. Ordet majstång kommer av att stången ”majades”, det vill säga den kläs med löv och blommor. Månadsnamnet maj kommer av att då klär sig naturen på samma sätt.

I de gamla svenska byarna, innan skiftet splittrade dem, firades midsommar i organiserade former, som sedan i vår tid förts vidare av idrotts- eller hembygdsföreningar eller rent av kommunalt. När Kinne Kleva by på Kinnekulle i Västergötland splittrades 1847 skrev prästen i socknen, Erik Mellin, ner hur det gamla firandet gick till. Det var dans kring en midsommarstång som restes varje år, men bredvid den fanns ett jätteträd, en fura som hämtats ur en närbelägen mosse. Trädet påstods ha varit 80 alnar högt, det vill säga 47 meter! Trot den som vill. Den ”onde fredagen” 1754 blåste jätteträdet ner och krossade en lagård. Hälften av det gick att återresa och detta träd stod kvar ännu 1847 när Mellin skrev om det. I trädet fanns djupa hål, där förr pinnar varit instuckna, så att man kunnat klättra upp i trädet, som fungerade som bygdens vakttorn under gamla tider.

Mellins berättelse är full av de mest häpnadsväckande påståenden om bruk före kristendomens införande då Kleva skulle ha varit en stad med både torg, kungaborg och tempel. Många patriotiska västgötar har tagit detta på stort allvar. Den mera nyktre författaren N G Strömbom skriver dock redan 1889 i sin bok om Kinnekulle att han besökte prästen Mellin 1867 och då fick läsa hans tjugo år tidigare nedskrivna dokument. ”Detta arbete skulle sannolikt hafva stått sig ganska slätt gent emot nutidens skoningslösa historiska kritik, men såsom litterärt kuriosum var det af stort värde”. Just så! En text kan ha historiskt värde även om det inte håller som urkund för historisk forskning. Mellins berättelser om sin egen samtid är intressanta trots hans vilda gissningar om en forntid han inte visste mycket om. Inte utan skäl kallar Strömbom honom för en ny Olof Rudbeck.

Midsommar handlar numera ofta om god mat och dryck. Förr handlade det mer om magi. Och dansen kring midsommarstången var inte en lek, utan en av årets många ceremonier för bättre skörd. Och med skörden räknades inte bara god växt för säden och fodret. Människors och djurs fruktbarhet spelade också stor roll. Från Tjörn i Bohuslän finns en liten folkvisa om den ultimata fruktbarheten på midsommar, som där kallades Sankt Hans på norskt vis:

Det var en man som va så go te å knulla
Och han knullade när han gick vall
Sankt Hansenatta var icke lång
Men sju och sjuttio vaggor fick han igång

Det tröttsamma pratet om att det egentligen inte finns några svenska traditioner eller någon svensk kultur därför att allt från början kommer någon annanstans ifrån faller platt när det gäller just midsommar. Det är alltså så att midsommar förr var en tradition som firades över stora områden, så ur det perspektivet kan man givetvis argumentera för att också midsommar från början kommit någon annanstans ifrån. Men jag har i varje fall aldrig hört eller läst någon som sagt det. Då kan man fråga sig varför. Det är inte så svårt att begripa, eftersom bruket lever kvar i Sverige medan det försvunnit på andra håll. Så även om det från början kanske har ursprung från något annat håll har det blivit det svenskaste av svenskt. Det är så traditioner fungerar.

Ingen kultur är isolerad från andra. Det lånas och det lånas ut hela tiden. Och traditioner är föränderliga. Men trots det finns det fenomen som är typiska för en viss bygd eller ett visst land, som med midsommar och Sverige.

Midsommar är alltså i sig ett av de bästa bevisen för att pratet till exempel om att Lucia kommer från Italien och tomten från Turkiet, inte är hållbara argument. Man kan slå hål på båda de där argumenten, men även om man inte hade kunnat det spelar ursprunget ingen roll. Det är de traditioner som lever på en viss plats nu som är intressanta, oavsett ursprunget. Traditionerna knyter samman de människor som levat förut med oss som lever nu och med våra ättlingar. Den ängsliga rädslan för att man trampar människor som inte har urgammalt ursprung i vårt land på tårna om man hävdar detta, är onödig och direkt farlig. För om ditt ursprung inte går att binda till den svenska jorden genom blodsband blir traditionsbanden ännu viktigare, inte mindre viktiga.

Som bosatt utomlands har jag inte firat midsommar i Sverige på många år, men som älskare av sill och akvavit ser jag till att få lite av midsommarsmaken i mun varje vecka året om.