Råda församling, där samhället Mölnlycke är största orten, har beslutat att anlägga en muslimsk begravningsplats. Den lokala tidningen Härryda-Posten har gjort ett videoreportage som finns på deras Facebooksida. Detta har gett kommentarer som ”Fyfaan” och ”Nej nu får det fann räcka”.

Men också utan att variera stavningen av Den Ondes namn ytterligare och utan de mer eller mindre fientliga kommentarer som finns där för övrigt, kan man resa en helt annan invändning mot beslutet. Den berör också den långt allmännare frågan om integration och minoriteters rättigheter, statens skyldigheter och annat sådant.

I Härryda kommun, där Råda är den västligaste församlingen, finns ingen moské. Följaktligen finns det heller ingen muslimsk församling. Detta hindrar dock inte Råda församling, alltså Svenska kyrkan, från att besluta om att anlägga en muslimsk begravningsplats. På sin hemsida skriver församlingen:

”Varför muslimsk begravningsplats?

Råda församling/Svenska kyrkan har ett statligt uppdrag att se till att alla som är folkbokförda i Sverige har rätt till en gravplats oavsett trosuppfattning. Detta uppdrag har vi som huvudman i begravningsverksamheten i enlighet med Begravningslagen.

Varför här i Råda?

Det råder platsbrist på befintliga muslimska begravningsplatser i Göteborg med omnejd och därför anlägger vi nu en egen. Dels för att täcka behoven men även för att se till så att alla har rätt till en värdig begravning och en värdig begravningsplats. Kristen etik betonar vikten av att behandla den döde med värdighet och respekt, vilket även gäller för personer av annan tro. Vi i Råda församling anser att ett värdigt avslut är en del av ett öppet och inkluderande samhälle.

Vem bekostar det?

Alla som är folkbokförda i Sverige betalar en obligatorisk begravningsavgift via sin skattsedel . Anläggningen bekostas således av begravningsverksamheten och alltså inte av Svenska kyrkan och dess medlemmar.”

Allt det där verkar väl utmärkt bra, så länge man inte tänker ett varv till. Det stämmer givetvis att alla som betalar skatt också betalar begravningsavgift. Men den avgiften berättigar inte till särbehandling. Svenska kyrkan erbjuder begravning för alla, lika för alla. Men det är det Råda församling här frångår, förmodligen utan att ha tänkt på det, får man förmoda.

I kommentarerna till lokaltidningens inlägg förs det fram att olika minoriteter i århundraden har samsats med olika delar av begravningsplatser. Det är en sanning med modifikation. Både katoliker och judar har sedan lång tid tillbaka tagit hand om sina döda själva. 1776 anlades den första judiska begravningplatsen Aronsberg i Stockholm, 1782 tillkom den i Norrköping och 1785 i Karlskrona. 1787 anlades ytterligare en judisk begravningsplats i Stockholm, Kronoberg vid Fridhemsplan och 1793 invigdes den i Göteborg, 1871 i Kalmar, 1872 i Malmö, 1879 i Sundsvall, 1897 i Karlstad. Katoliker har oftast begravts på vanliga kyrkogårdar, men begravningsritualen har skett på katolskt vis i särskilda kapell. På Norra Kyrkogården i Stockholm finns dock numera en särskild katolsk begravningsplats.

Men givetvis har många katoliker och judar genom åren begravts på vanliga kyrkogårdar därför att de inte varit noga med att vilja begravas på särskilda begravningsplatser. Då har inga särskilda undantag gjorts för dem. I några fall har särskilda ritualer i enlighet med deras religioner utförts, i andra fall inte. Men gemensamt är att efter en tid kan graven tas bort. Några särskilda undantag sker inte. Undantag är nämligen något man måste betala för.

Medlemmar i judiska församlingar betalar församlingsavgift och kan därför räkna med att få bli begravda på en judisk begravningsplats och där gäller gravfriden för all framtid. Det spelar ingen roll om inga ättlingar till den döde hör av sig, inte heller om graven är ovårdad. Man gräver inte upp en grav annat än i rena undantagsfall, som exempelvis i Göteborg då ett nytt spårvagnsspår för en del år sedan drogs över en del av den gamla begravningsplatsen. Men då flyttades kvarlevorna med största försiktighet till en angränsande plats.

Ett evigt vilorum kostar pengar och för den som inte är medlem i en judisk församling och ändå vill bli begravd på en judisk begravningsplats kan det vara en väldigt dyr historia.

Också muslimer har regler om att man inte i onödan gräver bort en grav och om man måste göra det ska liket under värdiga former flyttas till en annan plats. Dessutom finns regler om att kroppen ska läggas så att dess högra sida är vänd mot Mecka.

När nu Svenska kyrkan vill anlägga en särskild muslimsk begravningsplats blir det ett försök att äta kakan och ha den kvar. Observera för det första att det är den kristna församlingen som anlägger en begravningsplats för en annan religion. Om muslimer inom Råda församlings område ställt krav på detta framgår inte, men svaret är självklart: Vill du ha en muslimsk begravningsplats ska du självklart få det, men varsågod att betala. Begravningsavgiften täcker en begravning lika för alla. Vill du ha mer än det kostar det pengar.

Att bli en del av ett samhälle när man tillhör en minoritet är en svår och inte alltid lätt process. Den blir desto svårare om man flyttar från ett land där man tillhört majoriteten till ett land där man blir minoritet. Att underlätta den förvandlingen är lovvärt. Men förvandlingen innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Genom att inte ställa krav underlättar Svenska kyrkan inte integration, utan försvårar den. Ansträngning ger inträdesbiljetten till gemenskapen.

Man kan se denna fråga ur ett konservativt perspektiv. De samhällsordningar som växer fram underifrån, från folk själva, är bättre än de som påläggs ovanifrån. Om muslimer vill ha egna begravningsplatser lär de skaffa sig sådana. Och det har de gjort på flera håll i Göteborgstrakten. Råda församling behöver alltså inte göra sig till, men däremot låta alla dem som vill begrava sina nära och kära där på lika villkor ha tillträde.