”Sverige är inte i krig, men det råder heller inte fred” sa Ulf Kristersson på Folk och Försvar för några veckor sen. Det var ett uttalande som fick mycket kritik från människor som menade att han överdrev, att det rent av var farligt att tala i krigsretoriska termer i fredstid.

Det var då det.

Det går undan i Sverige numera och bara några veckor senare kan statsministern konstatera att man inte har kontroll över det accelererande våldet med dagliga bombdåd och skjutningar. Han kallar det en inhemsk terrorism och Liberalerna vill gå ännu längre, genom att terrorstämpla Foxtrot-nätverket.

Allt detta är saker som vi redan vet. Men varifrån kommer då denna upprördhet över att Kristersson kallar en spade för en spade? Varför dessa yrvakna reportage med långa intervjuer i tv med förvånade grannar?

Att vi är rätt många som länge sett det komma som andra yrvaket verkar ha vaknat upp till kan troligen förklaras genom att man har två olika utgångslägen. Många av oss utgår från att så länge det inte är krig, råder fred. Andra menar tvärt om. När det inte råder fred, råder krig.

Det där kan ju verka vara samma sak. Antingen råder det ena eller det andra tillståndet. Skillnaden ligger i vilket tillstånd som anses vara det naturliga. Är freden det naturliga tillståndet eller är det kriget som är det?

I Sverige, med fred sedan 1809, är det lätt att invagga sig i tron att freden är det naturliga tillståndet. Den som har uppfattningen att freden är det naturliga kan dessutom stödja sig på flera viktiga filosofer, främst Jean Jacques Rousseau, som menar att ”den naturliga människan” lever i fred med sina grannar. Det är civilisationen och med den följande äganderätten som orsakar krig och andra konflikter, enligt den synen.

Detta är en mycket spridd uppfattning, att det finns ett naturligt gott tillstånd vilket den ”civiliserade” människan förstör. Det är en syn som är lätt att motbevisa. Men det verkar som om väldigt många människor föredrar denna uppfattning i alla fall, eftersom de ser det som en hoppfull tro på människans godhet. Man kan alltså känna sig lite finare om man har denna tro, vare sig den är sann eller inte.

Mot denna tro kan man ställa Thomas Hobbes åsikt att fred är något som stater skapar. Utan dem råder allas krig mot alla. Det är ju inte alls en lika idyllisk syn på tingens ordning. Hobbes visste precis lika lite om hur ”den naturliga människan” levde som Rousseau gjorde. Hans syn på tillvaron är inte lika insmickrande, men den stämmer mycket bättre överens med vad vi faktiskt vet.

Vi kallar dem urinvånare, dessa ”naturliga människor” och själva ordet avslöjar att man utgår från att deras bosättning på en viss plats är ursprunglig. Detaljerade kartor för olika stammars utbredning, exempelvis i nuvarande USA, har gjorts. Men de visar bara utbredningen vid en viss historisk tidpunkt, vanligtvis när deras tidigare områden erövrades av europeiska kolonisatörer.

Eftersom många stammar ständigt låg i krig med varandra såg utbredningen annorlunda ut i äldre tider. Inte heller var det så att fredliga stammar erövrades av de vita, utan i många fall ingick vissa stammar förbund med de europeiska nybyggarna för att kunna erövra sina gamla fiendestammars områden.

Fred är något som skapas och för att kunna skapa freden krävs inte bara en vänlig överenskommelse, utan någon form av makt för att kunna upprätthålla freden. Med andra ord kräver freden våld, eller åtminstone hot om våld.

Sedan andra världskriget har västra Europa levat i en trygg bubbla. Det kalla kriget gjorde att USA garanterade freden som en del av kampen mot Sovjet. Efter murens fall intalade sig många att nu var fredens epok inne och så skulle det förbli. Många européer kostade på sig lyxen att ständigt kritisera USA för imperialism, samtidigt som USA garanterade freden.

När ÖB varnade för att Sverige bara skulle kunna klara att försvara sig i mindre än en vecka och att försvaret var inriktat på ett fåtal regioner i landet, att resten praktiskt taget saknade försvar, svarade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt inför en samlad journalistkår att ”försvaret är ett särintresse”.

Detta var i slutet av januari 2013, nästan på dagen tolv år sedan. Mycket har förändrats sen dess. Vi har fått lära oss den hårda vägen att fred är något man måste upprätthålla. Den finns där inte av sig själv. Och det gäller både i internationell politik mellan länder likaväl som i förhållandet till kriminalitet i samhället.

Nu har uppvaknandet kommit. Som vanligt alldeles för sent och alldeles för många spelar fortfarande dumma och påstår att detta inte gick att förutspå. Men den lilla eftergiften åt sanningen borde i varje fall människor kunna kosta på sig att de erkänner att även om vi inte befinner oss i krig, är freden långt borta. Det gäller både när vi talar om dagliga bombdåd och skjutningar inom landet och när vi talar om mystiska kabelbrott, drönare över känsliga platser och spioner inom den offentliga förvaltningen.

Det råder ingen fred.

Fred råder det när regering och förvaltning har kontroll över landet.