Ytterst få människor vill framstå som onda. De vill kunna se sig själva i spegeln och tänka på sig själva som goda. Och i ännu högre grad vill de kunna framstå som goda i andras ögon.

När man ska bedöma människors handlingar räcker det därför inte med att se på själva handlingen, utan sätta den i ett större perspektiv. Många vill gärna hjälpa utsatta människor på andra sidan jordklotet. Och inget fel i det, tvärt om. Men om samma människor visar kallsinnighet och ointresse för dem som behöver hjälp hemma avslöjar de sig själva.

Det är mycket enklare att skicka kläderna man inte längre vill ha till en insamling för de fattiga någonstans långt borta än att ta sig tid att besöka den alltid lika ensamma grannen. Det är mycket enklare att fixa en utbetalning till en hjälporganisation för något behjärtansvärt ändamål än att engagera sig för hemlösa i den egna kommunen.

Och då talar vi ändå inte om alla de som gärna engagerar sig för diverse viktiga syften, men som sällan orkar avsätta mer tid åt att intressera sig för de egna barnen, partnern som mår dåligt, eller föräldrarna som behöver både fysisk hjälp och sällskap.

Den aktivism som är mest populär för dagen ger poäng för den performativa godheten som engagemanget för de egna så sällan ger.

Politiker är människor, precis som vi andra. Det är därför inte så konstigt att de också gärna talar i stora ord och avsätter resurser för människor som inte valt dem, men visar njugghet mot de egna väljarna.

Debatten om högkostnadsskyddets höjande är bara ett exempel på detta. I stället för att fråga sig om detta verkligen är det bästa sättet att spara pengar har debatten kommit att handla om Socialdemokraternas sedvanliga fräckhet, när de angriper regeringen för något de enligt den egna skuggbudgeten inte hade tänkt att göra annorlunda.

Frågan borde i stället rimligen handla om prioriteringen. Tillgångarna är begränsade och skattemedel bör man handskas varsamt med, men finns det verkligen inget annat man kan spara på, än livsuppehållande mediciner, vars kostnad läggs på de sjukaste och svagaste, som ofta har den sämsta ekonomin?

3 800 kronor, som blir den nya gränsen, är mycket pengar att punga ut med för den som har det knapert.

Slöseriet på onödiga ändamål är stort i statens finanser. Det vet vi, inte minst genom Slöseriombudsmannens trägna arbete med att avslöja detta. Biståndsorganet Sida har förvisso fått minskade anslag av regeringen, men -- som det står på deras hemsida -- ”under 2025 har Sida en budget på 24,3 miljarder kronor som går till att bekämpa fattigdom och lindra nöd”.

Låt oss säga att det är sant. Är inte ett oförändrat högkostnadsskydd också ett sätt att förhindra fattigdom och nöd?

Hur kan man motivera att stora belopp används för att bekämpa fattigdom och nöd i andra länder, samtidigt som man genom handling visar att man ställer sig kallsinnig till förväntad fattigdom och nöd hemma?

Att det dessutom inte är sant som Sida skriver, att alla dessa pengar går till att bekämpa fattigdom och nöd, är ett väl känt fenomen, som inte blir mindre av att Sida också på sin hemsida på mångahanda vis försöker få oss att tro att de har noggrann koll på att pengarna hamnar rätt. Mycket går rätt ner i fickorna på korrupta ledare, terroristorganisationer och till hjälporganisationer som hjälper, men först sedan anställda chefer kvitterat ut svindlande höga löner.

Den som hjälper de närmaste och visar omsorg om människor som har det svårt nära det egna hemmet och som dessutom engagerar sig för att hjälpa behövande i främmande länder, visar prov på verklig godhet. Men glömmer man dem hemmavid och bara hjälper de främmande, är det inte godhet, utan förklädd ondska, i betydelsen att prioriteringarna visa på kyla för dem som man skulle kunna hjälpa mycket bättre.

Och samma sak gäller på statligt plan som för individen. Om staten struntar i de bland de egna medborgarna som har det sämst, är Sidas hjälp för ”att bekämpa fattigdom och lindra nöd” inte vatten värd. Det enda sättet att motivera de stora utbetalningarna är att vi också hjälper de egna.

”Charity starts at home” säger engelsmännen och ”älska din nästa så som dig själv” står det i Bibeln. Det är bara om man först älskar sig själv som man kan älska sin nästa. Hatar man sig själv blir det ingen kärlek till nästan, hur mycket man än försöker inbilla sig själv och andra det.