Journalister, konstnärer och artister har i hög grad sympati för vänsteråsikter. Det är väl känt. Men spelar verkligen inte de åsikter resten av befolkningen har någon roll? När vänstern rusat allt längre ut står människor som såg sig som mittenliberaler kvar med åsikter som nu stämplas som höger.
Konservatism är ett problematiskt ord. Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell, som av många ses som en ledande konservativ tänkare, skriver i sin essä ”What is ’Conservatism’?” (i ”Is Reality Optional?” 1993) att om det finns ett ord som han hade velat se försvinna ur det engelska språket, så är det just konservativ.
Problemet med ordet konservatism, säger Sowell, är att det inte betyder något. Med konservativ kan man syfta på övervintrade stalinistiska kommunister som fortsätter att insistera på att Sovjets ekonomiska system var bäst. Samtidigt kallas de amerikaner som tror på den raka motsatsen, det vill säga fri marknadsekonomi, också konservativa. Dessa ytterligheter har ingenting gemensamt, förutom att de har samma benämning.
Ekonomen Milton Friedman, som förordade just individuell frihet och marknadsekonomi, kallade sig själv liberal, i ordets äldre betydelse, men vad hjälpte det? Han ses som en av de främsta konservativa tänkarna. Samma sak gäller ekonomen Friedrich Hayek, som faktiskt skrev tillägget ”Därför är jag inte konservativ” i sin bok ”Frihetens grundvalar” (1959, svensk översättning 1983).
Alla tre, Sowell, Friedman och Hayek, ser betydelsen av ordet konservativ bokstavligt. Konservativ är enligt denna uppfattning någon som vill konservera något, som exempelvis de övervintrade gammelkommunisterna, men lika gärna delar av USA:s höger. Själva såg de sig som människor som i allra högsta grad ville kämpa för förändring, men en annan sorts förändring än den som så kallat progressiva ville ha.
Milton Friedman argumenterade exempelvis för en negativ beskattning, det vill säga att om man tjänade under ett visst belopp skulle man automatiskt få pengar utbetalade i stället för att skatt drogs av. Det vore ett enkelt och obyråkratiskt sätt att hjälpa de fattigaste. På samma sätt argumenterar Sowell för att alla som tjänar över medelinkomsten inte ska ha rätt till någon form av transfereringar ur statskassan, vare sig barnbidrag, pension eller andra former av subsidier. Ingen av dessa idéer är något som tidigare förekommit. Med andra ord är deras idéer inte präglade av konservatism i betydelsen att vilja återgå till något som varit. Det de eftersträvar har aldrig tidigare funnits.
Men att vilja återgå till något som varit är inte konservatism. Det är att vara reaktionär. Men vem vill kalla sig reaktionär? Den siste som jag känner till som kallade sig själv reaktionär, var litteraturkritikern Fredrik Böök i samband med unionskrisen med Norge 1905. Och det var ju ett tag sedan.
Men med detta sagt är det ett problem att ordet konservatism inte särskilt väl beskriver vad som menas. Det är sant att konservativa gärna vill konservera delar av det bestående samhället, värdesätter och försöker skydda traditioner och befintliga institutioner och tillämpar försiktighet gentemot nyheter. Men allt gammalt vill man inte bevara. ”En stat utan medel till en viss förändring är utan medel att bevaras”, som Edmund Burke skrev redan 1790. Konservativa vill inte återuppliva försvunna traditioner eller institutioner annat än i rena undantag.
Man kan konservera mat och man kan konservera fornlämningar. Problemet med ordet konservatism är att det har en betydelse också utanför idéernas värld. Och för att göra saken värre betyder idén eller ideologin konservatism inte riktigt det som ordet står för. Den viktigaste skillnaden mot det som allt mera blivit vänsterns position handlar om något annat än inställningen till saker som ska konserveras. Det handlar om inställningen till människan.
Veckan som gått har bjudit på två lysande exempel på det jag vill säga. I tisdags publicerade den rysk-brittiske komikern och författaren Konstantin Kisin en video där han säger att han under många år vägrat att acceptera de stämplar andra satt på honom som konservativ och höger. En orsak till det är att så många stämplat honom som sådan i syfte att misskreditera honom, en annan att begreppen inte fullt ut speglar hans åsikter. Han har behållit sina liberala åsikter, medan hans liberala vänner försvunnit allt snabbare vänsterut, vilket gjort att det som tidigare uppfattats som en vänsterlutande liberal i dag uppfattas som höger, trots att åsikterna är de samma. När andra försvunnit allt längre ut i de vänstra tassemarkerna har hans avstånd därför relativt sett blivit mindre från konservatismen.
Han säger mer eller mindre samma sak som Sowell, Friedman och Hayek, nämligen att det han eftersträvar inte är en återgång till det förgångna, utan en annan syn på hur framtiden bör utformas än den som vänstern har. Vänstern brukar formulera vilken politik som är ”rätt” och den som inte är det enligt deras uppfattning kallas ”höger” oavsett om det är konservatism eller klassisk liberalism. Dessa ideologier klumpas i vänsterns värld samman med helt andra ideologier, som nazism, fascism, rasism och annat ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill bli förknippad med.
I veckan som gick fick jag också ett mejl från Göran Greider, med rubriken ”Rebellerna är på vår sida, Dan”. Nej det är inget personligt mejl till mig, trots den personliga tonen, utan ett massutskick av en krönika Greider skrivit för tidningen ETC. Den inleds med följande – åtminstone ur Greiders perspektiv – trösterika ord:
”Ett avgörande skäl till varför jag tror att högern i längden inte kan vinna och stöpa om samhället är att den aldrig haft de stora sångarna och diktarna med sig.
Till alla – och där räknar jag in mig själv – som nu känner en oerhörd pessimism över att det här landet är på väg att bli ett bottenlöst högerland, finns ett trösterikt budskap: De som gestaltat och formulerat såväl drömmarna som mardrömmarna om våra samhällen och dess människor, har nästan alltid varit människor med hjärtat någonstans till vänster.”
Han har ju helt rätt i att de flesta konstnärer, författare och artister brukar identifiera sig politiskt till vänster. Men just detta tar Konstantin Kisin upp i sin video. Han vägrar, säger han, att se ordet höger som en förolämpning. Är ungefär hälften av befolkningarna i de flesta västländer ondskefulla? Det må vara riktigt att konstnärer och sångare har sympatier vänsterut, men räknas inte ingenjörer, jordbrukare, företagare och kirurger? De militärer som skyddar våra länder från att angripas av främmande makter, har deras värderingar och tankar inget värde?
Det som så många artister och den övervägande mängden journalister älskar att torgföra är åsikter som låter vackra, som ger ett sexigt intryck, som skapar en air av rebell och chic revolutionär – men som alltför ofta lett mänskligheten käpprätt åt skogen. Hjärtat sitter som bekant till vänster men levern sitter till höger. Och leverns funktion är ju att rena blodet, som kan ha förgiftats av diverse lockande krumsprång.
