Mobiloperatören Tre meddelade i maj att de slutar att sponsra Stockholm Pride och i stället väljer att sponsra ungdomsfotboll. Trots högtidliga försäkringar om att detta inte innebär att de bytt åsikt om Prides viktiga betydelse är det ändå ett tecken i tiden.

Hur stor vikt som bör läggas vid just detta tecken kan man givetvis fundera över. Andra sponsorer har kommit och gått, men oftast har de med buller och bång meddelat när de börjat sponsra och sedan i all tysthet slutat. Tre meddelar alltså att de slutar. I sin verksamhetsberättelse skriver Stockholm Pride att de ekonomiskt redan har flera svåra år bakom sig.

Oavsett vad detta betyder för Stockholm Pride går det att se en tydlig trend internationellt. En mängd stora internationella företag har dragit in sitt stöd till Pride över världen. Det är företag som Mastercard, Citi, PepsiCo, Nissan, Pricewaterhouse-Coopers, Booz Allen Hamilton, Deloitte, Comcast, Anheuser-Busch, Diageo och Darcars-Automotive. Dessa företag har tidigare stöttat Pride St Louis och WorldPride i Washington DC, San Francisco Pride och NYC Pride. De två senare av dessa pridefestivaler har därför gått med underskott i mångmiljonklassen.

I Storbritannien, där Pridemånaden inleddes den 1 juni, har ekonomiska svårigheter lett till att firanden antingen helt ställts in, minskats eller i sista stund räddats av privata sponsorer i städerna Lincoln, Worthing, Plymouth, Southampton och Hereford.

I kommunerna Kent och Durham har man beslutat att inte längre flagga med prideflaggan på offentliga byggnader under månaden. Samtidigt har det brittiska regeringskansliet förbjudit sina anställda att köpa och använda pride-halsband för sina passerkort. Officiellt sker detta förbud för att minska på slöseriet, men är ändå ett av många små tecken i tiden.

Det är möjligt att de inställda pridefirandena bland annat i Lincoln har ett direkt samband med Trump-administrationens strypande av det amerikanska biståndsorganet USAID. Det är i varje fall känt att biståndsorganet finansierade ”Classical Pride”, en serie konserter i London som hyllade ”LGBTQ+-musikens och musikers betydelse för klassisk musik”, något som ligger långt från det de amerikanska skattemedlen via bistånd var tänkta att användas till.

För sju år sedan ordnade Stockholm Pride en utfrågning av samtliga riksdagspartiers ledare – utom Jimmie Åkesson. Han representerades i stället av en uppblåsbar elefant. Partiledarna har troget ställt upp på Pride, men förra året avstod Ebba Busch, givetvis bakom vackra ord om att hon stödde Pride, men trots det var den officiella orsaken väl genomskinlig: Eftersom hon hade haft en arbetsam tid bakom sig behövde hon vila med sin familj. I år finns ingenting om politiska partier på Prides presentation under avdelningen politik.

I London, Manchester och Brighton har Prides arrangörer valt att avbryta allt samarbete med politiska partier, också med trogna vapendragare som De Gröna och Liberaldemokraterna. Gareth Roberts skriver om detta i The Spectator att det hela verkar vara den gamla taktiken att det är bäst att själv dumpa den andre, innan denne har en chans att dumpa en. De politiska partiernas intresse för Pride håller med andra ord på att ebba ut och Prides arrangörer är medvetna om det och gör sitt bästa för att dölja det.

Vad beror detta på? Om man ställer den frågan till Prides arrangörer lär man få svaret att det beror på ökande homofobi, att kalla vindar sveper över världen. En mera rimlig förklaring är dock att rörelsen för homosexuellas rättigheter vunnit kampen.

Det har varit en lång väg från 1864 års strafflags förbud mot ”otukt som mot naturen är”, avkriminaliseringen 1944, borttagandet av Socialstyrelsens bedömning om homosexualitet som en sjukdom 1979 och den allmänna förändring i inställningen till homosexualitet som skett under de senaste årtiondena. Att Pride varit en del av den förändringen är uppenbart.

Man kunde tycka att när en kamp vunnits borde segrarna fira detta, slå sig till ro och ägna sig åt annat. Men så fungerar inte vi människor. Kampen är ofta viktigare än segern, så när man når segern inbillar man sig att kampen ännu inte är vunnen och fortsätter den, men tvingas då till allt extremare mål.

Antalet bokstäver som läggs till de ursprungliga HBT blir allt fler och plustecknet som brukar sättas på slutet indikerar att det går att lägga till ännu fler bokstäver för ännu fler sexuella identiteter. Men ju fler bokstäverna blir, desto mer perifera blir också de sexuella identiteter som bokstäverna representerar. Det är helt enkelt lättare att uppbåda allmänhetens intresse för att homosexuella inte längre ska drabbas av det som fortfarande för några årtionden kallades ”knacka bög” än att få folk att känna samma angelägenhet kring de aromantiskas dilemman; de som numera ibland representeras av A i HBTQIA+.

Det har gått inflation i bokstäverna och plustecknet på slutet indikerar att bokstäverna kan bli ännu fler. Under tiden känner allt färre homosexuella skam över sin läggning och allt färre heterosexuella vill få dem att skämmas. Kampen är vunnen, men de som då fortsätter att under allt mera krystade och allt mer politiserade former tala om pride kan lätt bli de som i slutändan drabbas av skammen.