Sauron har tagit över, USA har blivit Mordor. Ungefär så kan man sammanfatta de svenska mediernas reaktion på valutgången i USA. I Expressen skriver Victor Malm att fyra år med Trump skrämmer honom, att Trump ”kan bränna ner hela USA”. I Aftonbladet förutspår Karin Pettersson ”ett oligarkvälde”. I Svenska Dagbladet uppmanar Göran Eriksson regeringen att snabbt plocka fram ”plan Trump”. I Dagens Nyheter utmålar Björn Wiman Trump som hämndlysten och Isobel Hadley-Kamptz hävdar att ”Trump är farlig på riktigt”.

Om man ska döma efter hur det var under Trumps förra tid som president i USA kan vi räkna med lika begåvade analyser några gånger i veckan, under fyra års tid.

Bevare oss väl!

I DN kan vi räkna med minst en text om dagen, ibland flera, då ledarredaktionen, nyhetsredaktionen och kulturredaktionen väljer sitt favoritämne samtidigt.

Men det finns en värld utanför de svenska mediehusens ekokammare. Man kan analysera och man kan bedöma, man kan välja fakta som passar ens analys. Och man kan ändå missa de viktigaste detaljerna. En analys kan vara mer eller mindre begåvad, men ett inslag av gissning är ofrånkomligt.

Men det finns en detalj i alla de händelser som föregick valet som jag tror berättar väldigt mycket om Donald Trump och Kamala Harris och varför så många människor röstade på Trump samtidigt som så få i Demokratiska partiet och i svenska medier fattade vad som hände. Det är historien om Joe Rogans podd.

Rogan, tidigare sportkommentator, komiker och tevevärd, leder sedan 2009 The Joe Rogan Experience, världens förmodligen mest spridda podcast med över arton miljoner följare på Spotify och Youtube. Inspelningarna sker i Rogans privata studio i Austin, Texas och avsnitten är oftast mellan två och tre timmar långa.

När Rogan bjöd in både Donald Trump och Kamala Harris kom Trump till studion och pratade i nästan exakt tre timmar. Harris ställde som krav att Rogan skulle komma till henne och att samtalet skulle vara i högst en timme. På de villkoren ställde inte Rogan upp.

Därmed missade Harris en chans att påverka miljoner väljare. Trump däremot vann förmodligen fler röster, inte minst därför att han, i ett avslappnat tretimmarssamtal, gör ett mycket bättre intryck än när man klipper ut några sekunder ur ett valtal och sänder i teve.

Men framför allt visar Trumps och Harris ageranden varför han – trots sin plumpa stil och sitt lyxliv – framstår som närmare vanligt folk än Harris, som här agerar som en diva.

Jag tror också att Kamala Harris och Demokraterna förlorade så stort därför att de koncentrerade sig för mycket på minoriteter och deras rättigheter samtidigt som de glömde majoriteten. I amerikanska medier stötte jag på uppfattningen att Harris försökt förmå högutbildade kvinnor att rösta på henne i stället för på Republikanerna. Inte särskilt begåvat med tanke på att det förmodligen redan var hennes säkraste väljargrupp. Men välutbildade kvinnor är ingen majoritet.

Det ser dessutom ut som om minoriteterna som Harris och Demokraterna månat om, vänt dem ryggen och röstat på republikanerna.

Stora delar av den svarta befolkningen har valt Trump framför Harris. Det hjälpte inte att Barack Obama förmanade dem. Kanske avgjordes valet redan i början av Bidens valperiod, när stränga restriktioner infördes under Covid19 då allmänna sammankomster förbjöds. Större begravningar var förbjudna, så folk kunde inte ens ta farväl av de nära och kära som dog i pandemin. Samtidigt tilläts massdemonstrationer för Black Lives Matter. Och – hör och häpna – alla svarta gillar inte kaos, massdemonstrationer, skadegörelse och polisfria zoner. De ser Demokraternas antagande att detta är något som den svarta minoriteten gillar som en form av rasism – vilket det givetvis också är.

Amerikanska judar har av tradition röstat på Demokraterna. För några årtionden sedan var undantag från den regeln, som Irving Kristol och Gertrude Himmelfarb, i det närmaste unika. Men samtidigt som Demokraterna utmålat Trump som en ny Hitler har de mer eller mindre jagat i väg judiska väljare, inte minst genom att låta partiet bli en tummelplats för hamassympatisörer under det senaste året.

Men den mest förbluffande minoriteten är Amish. Dessa mennoniter som utvandrade till USA undan förföljelse i Europa i början av 1700-talet är kända för sin konservativa livsstil utan moderna bekvämligheter, traditionell klädsel och att de talar ett eget språk; pennsylvaniatyska. Eftersom de lever så mycket avskärmade från samhället i övrigt som de kan, röstar de av tradition inte.

Men i januari gjorde myndigheter en räd mot mjölkbonden Amos Miller i Pennsylvania, eftersom han sålde opastöriserad mjölk, något som är vanligt bland amish. Detta var startskottet för en kampanj där ett stort antal amish för första gången registrerade sig för röstning. Eftersom det bor 100 000 amish i Pennsylvania och det är en så kallad ”swing state” kan dessa mycket väl ha avgjort valet.

Demokraterna har vädjat till minoriteter, men minoriteterna har i hög grad vänt dem ryggen och röstat på Trump, trots att hans retorik snarare handlat om att samla det amerikanska folket. Det är egentligen inte så konstigt. En enande politik är bättre för minoriteter än särskilda hänsyn till olika grupper, som ofelbart brukar leda till splittring.

Demokraterna och deras sympatisörer i Sverige står där fortfarande utan att fatta vad det var som hände. De talar om hur folket förletts genom fake news och farlig populism.

En dag kanske de kommer att fatta att folk i allmänhet inte är dumma i huvet, att de förstår vad som är bäst för dem – inte vad som är bäst för de styrande.