Den israeliske säkerhetsministern Itamar Ben-Gvirs påhitt att demonstrativt besöka tempelberget i Jerusalem och förrätta judisk gudstjänst där fördöms av en hel värld, inklusive en övervägande majoritet av religiösa judar. Hans handlande är ett exempel på hur en blandning av det sämsta inom religion och nationalism kan skapa en häxbrygd.
I sin bok ”How to be a conservative” (2014) går Roger Scruton igenom en mängd olika ideologier, till stor del kritiskt, men samtidigt med ett erkännande. Han kallar kapitlen, ”The Truth in Nationalism”, ”The Truth in Socialism” och så vidare med sanningen i kapitalism, liberalism, mångkulturalism, miljövård (egentligen ”environmentalism” vilket hade kunnat översättas miljöism), internationalism och slutligen konservatism.
Scruton ser sanningar i alla dessa ideologier, även om han också kritiserar andra delar av samma rörelser. Men poängen är att de alla bidragit till viktiga delar av det bättre av vår kultur.
Han nämner inte religion bland dessa sanningar, men i bokens övriga kapitel betonar han kristendomen och dess judiska arv som viktiga beståndsdelar för vår civilisation. Och i det sista kapitlet förbjuder han sorg över det avkristnande som drabbat Västvärlden, men uppmanar däremot till erkännande av att något gick förlorat på vägen.
Ideologier har sina sanningar. Mycket gott har uppstått ur mötet mellan olika kulturer. Det är detta mångkulturalismen ständigt vill upprepa, utan att förstå att alla kulturmöten inte är lika lyckade och att också de lyckade kulturmötena ofta ser mycket blod flyta. Också blandningar av olika ideologier kan får riktigt dåliga resultat.
Nationalism är en ideologi som anklagats för mycket ondska, men som rätt använd är livsviktig för det kitt som håller samman vår civilisation. Folk som inte begriper bättre anklagar nationalismen för krig, utan att tänka på att krig dessvärre är människans följeslagare sedan urminnes tider, långt innan det fanns någon nationalism. En god nationalism kan i stället innebära fred, där självständiga nationer respekterar varandras frihetsanspråk och i samarbete bygger en bättre värld.
Det forntida Israel tillämpade den maktdelningsprincip som i modern tid kommit att prägla de flesta välfungerande demokratier. Kungen styrde över armén och beskattning, ett parlament bestående av 70 ledamöter stiftade lagar och dömde i enlighet med dem och ett prästerskap skötte om den religiösa delen i Jerusalems tempel.
Prästerna kunde inte styra lagstiftandet eller armén, men kungen hade å andra sidan inte rätt att träda in i templets allra heligaste delar. Till det allra heligaste gick översteprästen in bara en gång om året, efter att först ha genomgått en noggrann både andlig och fysisk rening.
Att skilja religion från världslig makt, inte minst krigföring, var alltså grundläggande i det forna Israel redan för flera årtusenden sedan. Det är förståndigt att ordna det så. Och det är oförståndigt att försöka blanda samman religion med nationalism. Det blir en riktigt giftig brygd.
En som kokar den sortens giftsoppa är Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Gång på gång har han besökt tempelberget i Jerusalem, alltså det berg där Jerusalems tempel stod innan det skövlades av romarna för snart 2000 år sedan. Hans besök har inte skett i stillhet, utan han har lett stora grupper med framför allt ungdomar, som sjungit och hållit gudstjänst på berget.
Detta har lett till internationella protester. Den sköra fred Israel har med många arabiska grannländer – som redan är ansträngd på grund av kriget i Gaza – får sig ytterligare en törn varje gång. På tempelberget ligger i dag Al-Aksa-moskén, en muslimsk helig plats, och Klippdomen. Enligt den överenskommelse som finns mellan de olika religionernas utövare i Jerusalem är tempelberget reserverat för muslimsk bön, precis som gravkyrkan och födelsekyrkan är det för kristen bön och Västra muren, eller Klagomuren, är det för judisk bön.
– Varför ska en jude vara rädd för att be? frågar Ben-Gvir retoriskt. För att Hamas kan bli arga?
Frågan är inte så enkel som Ben-Gvir gör den. Det är ingen som förbjuder en jude att be på tempelberget, men att organisera regelrätta gudstjänster är en annan sak. Vill Ben-Gvir tillåta muslimsk offentlig bön vid Västra muren? Självfallet inte. Det handlar om ömsesidig respekt.
Men det finns en annan dimension i detta, som visar ihåligheten i Ben-Gvirs handlande och farligheten med att blanda religion och nationalism. Det handlar om den man ber till.
Ben-Gvirs gäng har infört ett nytt sätt att be: De lägger sig platt på magen på marken. Så ber som bekant muslimer, men judar har inte den traditionen annat än vid några speciella tillfällen. Det ska väl symbolisera den totala underkastelsen, men det är just här det blir en symbol för hycklande i stället för underkastelse.
Så gott som alla ledande rabbiner, såväl i vår tid som historiskt sedan årtusenden tillbaka, förbjuder judar att beträda tempelberget. Det allra heligaste, som bara besöktes av översteprästen en gång om året, finns där uppe, men ingen vet var. Alltså låter judar av tradition bli att besöka berget. Att besöka berget för att be till den gud som enligt den religion man bekänner sig till inte tillåter besök på berget blir alltså inte, så som Ben-Gvir och hans gäng försöker påskina, en religiös fromhetsgärning, utan det är lika fel ur religiös synvinkel som det är ur internationellt politisk.
En sann nationalist respekterar andra nationer och andras känslor. Ifall man blir angripen måste man visserligen utkämpa krig, men meningslösa provokationer som de Ben-Gvir sysslar med är fel ur nationell synvinkel och hädelser ur religiös synvinkel. En blandning av nationalism och religion har alltså frammanat det sämsta ur religionen och ur nationalismen.
Ben-Gvir uttalar sig gärna i Guds namn, men likt så många andra som gjort det genom historien i eget intresse blir det bara en uppvisning i högmod kombinerat med en rejäl portion korkskallighet. Hela det övriga israeliska etablissemanget har fördömt hans handlande och premiärminister Netanyahu har hotat med att kasta ut honom ur regeringen. Men Ben-Gvir fortsätter dumheterna i trygg förvissning om att det Israel absolut inte vill ha under pågående krig är en regeringskris.
Ben-Gvirs handlande har fått ultraortodoxa judiska partier att förhandla med de antireligiösa partierna på vänsterkanten om ett lagförslag att förbjuda judar att ordna demonstrationer på tempelberget. Israeliska arabiska media har med förtjusning rapporterat om detta. Ett regeringsalternativ bestående av religiösa, arabiska och vänsterpartier börjar ses som ett möjligt alternativ. Om det blir verklighet återstår att se, men redan nu kan man konstatera att inget förenar gamla fiender lika effektivt som en gemensam fiende.
