Den olyckliga förbrytaren som är ett offer är en gammal klassiker som fått ny användning när svenskar skyller gängmord på danskarna. Visst har danska beställare av mord också ansvar och visst kan förbrytare ses som offer för olyckliga omständigheter, men vem bryr sig om de som utan tvivel är offren, de som drabbas av kriminaliteten?
Ibland uppstår en trend i samhället, där man med erfarenhetens hjälp kan känna i förväg vad som kommer att hända. När det började uppmärksammas att svenska ”barnsoldater” skjuter folk på beställning i både Danmark och Norge var det inte särskilt svårt att tänka sig att nu uppstår en ny debatt mellan grannfolken, om vilkas fel det är och vilka som är bäst.
Så har det ju varit i århundraden. Jag läste nyligen Kurt Johannessons enastående översättning från 2018 av Sveriges siste katolske ärkebiskop Johannes Magnus bok ”Goternas och svearnas historia”, för första gången utgiven av författarens bror Olaus Magnus i Rom 1554. Där finns knappt en sida som inte innehåller en färgstark skildring av hur de lömska danskarna lurar de ädla svenskarna. Man skulle nästan tro att vår tids ledarskribenter använt Johannes Magnus som rättesnöre för hur de ska skriva.
Ett annat mönster dök också upp. I flödet på sociala medier såg jag ett klipp från en debatt i norsk teve. Jag har inte lyckats hitta klippet igen, men minns jag rätt var en kvinna med utpräglad vestlandsdialekt upprörd över hur man anklagade de svenska ungdomar som reser till Norge för att utföra beställningsmord. Felet var ju inte deras, utan de som beställde morden, menade hon.
I all galenskap finns det ett mått av sanning. Vore det inte för att det finns en marknad för denna form av avrättningar hade svenska barnsoldater givetvis inte blivit en exportframgång. Så långt hade alltså denna kvinna rätt. Men ändå var det givetvis galenskap. Hon lade allt ansvar på de norska beställarna och framställde därmed de svenska villiga mördarna som viljelösa offer.
Det var lätt att se den kommande trenden redan när detta klipp dök upp. Och det fortsatte. Ardalan Shekarabi (S) sa i en intervju för DN:
– Det är danska kriminella som utnyttjar svenska barn.
På DN:s ledarsida slår Max Hjelm an samma ton:
”Ett barn som är en brottsling är också ett offer, och vi är skyldiga även dem att skapa ett tryggare samhälle.”
Samma sak gör Jonna Sima i Aftonbladet. Hon är upprörd över att justitieminister Gunnar Strömmer lägger sig platt för sin danske kollega och glömmer ”att det faktiskt är danska kriminella gäng som får svenska ungdomar att begå brott och i värsta fall mord”. Det är en orättvis beskyllning mot Strömmer, eftersom han faktiskt påpekat att de danska kriminella som beställer morden också har ett ansvar.
Men Sima fortsätter med en utläggning om dansk organiserad brottslighet på 1990-talet som gick på export till Sverige. På den tiden försökte svenskar inte alls skylla på Danmark, utan man försökte gemensamt lösa problemen, påstår Sima. Jovisst försökte man gemensamt lösa problemen, men inte hindrade det svenskar från att ge danskar gliringar.
Givetvis har alla dessa personer rätt i att det är danskar som lockar svenska barn att utföra morden. Men svenska barn är inte viljelösa offer som så starkt lockas av 100 000 danska kronor att de inte förmår låta bli.
De allra flesta barn i Sverige skulle heller aldrig drömma om att utföra kontraktsmord, inte ens med tanke på – som DN påpekar – att 100 000 danska kronor är lika mycket som 150 000 svenska.
Barn eller inte barn, mördare har ett ansvar för sina handlingar vilket Hjelm, Sima och Shekarabi på sin höjd pliktskyldigt nämner och går vidare. Det är inte de danska uppdragsgivarnas fel att svenska ungdomar är beredda att skjuta ihjäl folk mot betalning. Danskarna har självklart ett stort ansvar, men de utnyttjar faktiskt den situation vi har i Sverige.
Det är den situationen som Shekarabi med en fräckhet som är fullständigt makalös skyller på nuvarande regering:
– Den här regeringen gör misstaget att fortsätta med de svagheter Socialdemokraterna hade i sin politik, säger han på fullaste allvar. Han – socialdemokraten – kritiserar alltså Tidö-regeringen för att fortsätta med den dåliga politik hans eget parti fört!
Den stackars olyckliga förbrytaren, hustrumisshandlaren eller alkoholisten som lockats i fördärvet av en hemsk typ är en gammal klassiker i frikyrklig litteratur och i nykterhetsskrifter. Samma brist på ansvar. Det är aldrig den som utför hemskheterna som är skyldig, utan alltid någon annan.
Pauline Westdahl var kyrkoherdefru i Jönköping i början av 1800-talet. I ”Drinkaren och hans dotter, Nykterhets- och Folkskrift tillegnad i synnerhet mina Landsmäninnor i hyddan af en Swensk Medborgarinna” (1841) skildrar hon hur Pål ”af ursinnig wälmening första gången förde den olycklige Swen till ’Gyllene glaset’”, krogen där han för första gången smakade brännvin. Sven söp sedan bort allt han ägde och hade trots sin hustrus och dotters böner om förbarmande. Ett glas så var det klippt! Och allt var Påls fel. Sven själv är bara ”olycklig”.
Det går en direkt linje från Westdahl till Sima och de andra som skildrar vår tids ungdomsbrottslingar som viljelösa offer. De glömmer att människor själva har ansvar för sina liv.
Max Hjelm skriver:
”För ett barn som utför ett sprängdåd är inte bara en förövare – det är någons förlorade son, bror, klasskompis. Ett barn som rekryteras in i brottslighet är en tragedi i alla led. Ett sår mitt i samhällskroppen.”
Självklart har han rätt i att det är en tragedi. Men varför inte ett ord om det som också är en tragedi? Den som drabbas av sprängdådet, den som skjuts ihjäl, den som rånas, knivskärs, våldtas eller blir bedragen? Varför detta upprepande om att förövarna också är offer samtidigt som de verkliga offren glöms bort?
