Alice Bah Kuhnke har bjudit in organisationen ”Rabbis for human rights” till Sverige. Ruth Baidach, från denna organisation, säger till Svenska Dagbladet att både israeler och palestinier ”behöver en stor kram eftersom båda sidor är djupt sårade av situationen”.

Ja om kramar hade hjälpt, hade jag också förordat det som lösning på konflikten. Den 17 november publicerade åtta svenska judar, som själva identifierar sig som vänster, ett upprop i Expressen där de uttryckte oro över att röster för fred i konflikten Israel och Palestina hade tystnat. ”Men just nu skräms vi också av vad denna förtvivlan gör med förmågan hos judar i och utanför Israel att känna empati med och fortsätta kämpa för frihet och rättvisa för det palestinska folket.”

Men de bönade också till den vänster de ansåg sig tillhöra: ”Vi vädjar också till den vänster vi sällar oss till. Förringa inte vår rädsla, kategorisera inte alla eller några av oss som onda eller goda. Idolisera inte Hamas, särskilt inte efter 7 oktober. Låt inte solidaritet med det palestinska folket uttryckas genom antijudiska troper och narrativ.”

Hur det gick med den bönen har vi sett många exempel på under månaderna som gått. Och gång på gång har dessa och andra judar långt ute på vänsterkanten fått stort mediautrymme där de beklagar sig över hur de angripits i judiska debattforum och känt sig utfrysta ur den judiska gemenskapen. Svenska Dagbladet hade en stor artikel i fredags med rubriken ”Stöts bort – ses inte som ’riktiga’ judar”.

Nog är de riktiga alltid. Men om den riktigheten är bra eller dålig kan diskuteras och har diskuterats i årtusenden.

En mängd olika studier av beteendevetare visar hur människan är en social varelse, som är hjälpsam, rättvis och oftast fredlig mot andra i samma grupp. Under merparten av mänsklighetens historia har vi levat i grupper som varit lika lojala mot andra i gruppen som fientliga mot alla utomstående. Men den inom gruppen som bryter grupplojaliteten blir bestraffad och utstött. Studier visar att små barn, redan i tre- fyraårsåldern har en bestämd uppfattning om hur denna rättvisa fungerar.

Den moderna människan har kunnat utöka lojaliteten till betydligt större grupper, men instinktivt lurar det primitiva beteendet strax under ytan hos alla av oss. Kriminella gäng är ett utmärkt exempel på hur samma form av grupplojalitet och aggression mot alla utomstående kan återuppstå i det moderna samhället. Sett ur detta perspektiv borde det därför inte alls förvåna att människor som agerar på ett sätt som uppfattas som illojalt blir utfrusna. Ändå blir det stora artiklar i tidningarna om detta högst mänskliga beteende äger rum hos judar. Det har sin särskilda förklaring.

Bibeln berättar om Abraham, den första människan som struntade grupplojaliteten och som älskade alla, oavsett vilka det var. Om den berättelsen ska ses som sanning eller myt spelar ingen roll för det vi kan lära oss av historien. När gäster besökte Abraham bjöd han dem på den bästa maten. När Gud berättade att han tänkte förstöra Sodom bönade och bad Abraham att Gud skulle skona människorna där, trots att han visste att de var ondskefulla.

I den judiska traditionen är därför denna obegränsade människokärlek, som går emot människans naturliga instinkter, en positiv egenskap, det som profeten Mika kallar ”Abrahams vänlighet”. Så visst är människor som predikar oändlig kärlek och förordar kramar som medel mot krig ”riktiga” judar. Men det är inte bara de som är riktiga.

Abrahams son Isak är i Bibeln en mera slätstruken figur. I den judiska traditionen står han för motsatsen till sin far. Han såg att kravlöshet och obegränsad kärlek var fel väg att gå. I stället menade han att Gud borde bestraffa alla omedelbart när de begått ett fel, så att de inte upprepade sina försyndelser.

Jakob, slutligen, är den som balanserar sin fars dömande inställning och sin farfars oändliga kärlek. Det sker i kamp inte bara med andra, utan också i kamp med sig själv och med Gud. Därför får han namnet Israel, vilket betyder den som brottats med Gud. Allt sedan dess har diskussionen ständigt pågått om rätt väg att gå är kärlek eller dömande. Diskussionen pågår fortfarande. Det finns inget enkelt svar.

Jesus fortsatte traditionen och predikade ofta samma sorts idé, om kärlek som medel mot ondskan. Tack vare att kristendomen har det blivit en del av den västerländska civilisationen. Samtidigt kunde kristendomen visa en betydligt mera dömande sida. Det är alltså inte enbart kärleksbudskapet, utan också kritiken mot det, som är en viktig del av den västerländska civilisationen. Sedan upplysningstiden finns samma idéer i sekulär dräkt, men det är lätt att se det judisk-kristna ursprunget.

Så den naiva tron på kramar och kärlek är lika riktig som den motsatta, hårdare attityden. När kramförespråkande judar beklagar sig över att andra judar ”radikaliserats” efter den sjunde oktober betyder det alltså bara att andra inser att om tusentals människor vill anfalla och mörda dig är kramar ett väldigt ineffektivt vapen, hur sympatiskt det än verkar. Båda sidorna är riktiga. Båda sidorna är en del av den urgamla ständigt pågående diskussionen.

I dag firar judar världen över helgen Purim till minne av händelserna i Esters bok i Bibeln. Där kan man läsa om hur den persiske kungens rådgivare Haman blev ursinnig över att juden Mordokaj vägrade att knäfalla inför honom. Att alla andra judar knäföll spelade ingen roll. En jude gjorde det inte och Haman genomdrev därför ett dekret om att alla judar skulle mördas. Än en gång, om detta är myt eller verklighet saknar betydelse. Människor reagerar likadant i dag som på Mordokajs tid. Om en jude gör något, får alla lida. Så de åtta vänsterlutande judarna som bad sina lika vänsterlutande vänner om att inte förringa deras rädsla lär tala för döva öron. Några kanske lyssnar, andra gör det inte.

Svensk media och politiker intresserar sig föga för de muslimer som protesterar mot Hamas terror, än mindre för de muslimer som tjänstgör i israeliska armén. Abraham var enligt legenden förfader till två folk; judar och araber. Av det ena folket förväntas Abrahams kärlek, men inte av det andra. Det är som att folk instinktivt förstår att det ena folket är en del av den västliga civilisationen, medan det andra har en annan civilisation. Av den civilisationen krävs ingenting, men som tur är finns i den civilisationen människor som i stället har krav på sig själva.

Det är inget fel i att vara kärleksfull, men man måste veta när man kan vara det och när det inte är lika lyckat.